Det är möjligt att stoppa genmodifierade grödor – och det är bråttom: Camila Montesinos
Desinformémonos
LatiCes översättare: Julia Gabriel
Bild: Brisa Araujo
Mexiko. Spridningen av genmodifierade grödor är en medveten och olaglig strategi som vi måste stoppa omgående, säger Montesino, medlem i GRAIN och rådgivare för de latinamerikanska lantbrukarnas koordinator – Vía Campesina.
Att stoppa invasionen av genmodifierade grödor är en brådskande uppgift, för vilken vi paradoxalt nog har tid, säger Camila Montesinos i en intervju i Desinformémonos. Den pålästa chilenskan understryker att det i Mexiko finns ett brett motstånd mot genetiskt modifierade frön, och att spridningen inte nått lika långt här som i Brasilien och Argentina.
Vía Campesinas rådgivare granskar de biotekniska företagens illegala strategi in i minsta detalj. Dessa företag som med stöd av stora jordägare avsiktligt infekterar de grödor som är vanligast förekommande i näringskedjan. Montesinos förklarar närmare hur företagens nästa drag nu är att infektera grödornas på den plats de härstammar från, som riset i Asien, majsen i Mexiko, potatisen i Sydamerika och auberginen i Indien.
Det slutgiltiga målet är, enligt Montesinos, att få det småskaliga jordbruket att försvinna. För att hindra detta är det av avgörande betydelse att lantbrukarna delar med sig av sina traditionella kunskaper om grödorna och återgår till det traditionella bruket på majsfälten.
Indianbefolkningen är mycket viktig för motståndet. Mexiko är utan tvekan en plats med ett betydande motstånd, för även om de genmodifierade grödorna har funnits i landet i minst tio år har de fortfarande inte tagit över, även om nedsmittningen finns här. I Brasilien och Argentina infördes de lite tidigare och där är de idag helt invaderade.
Det var genom sojan som genmodifierade grödor gjorde sitt intåg i Sydamerika. Sojan var vid den tidpunkten en helt okänd gröda utan någon uppenbar betydelse för någon. När man insåg hur viktig sojan var, var det redan för sent. Men i Mexiko begick man misstaget att ge sig på majsen och folket märkte snabbt allvaret i det hela och reagerade.
Detta var något som berörde alla. Ingen behövde räkna på hur mycket majskornet var värt: folket kände dess betydelse i sitt innersta. Reaktionen var snabbare och mer utbredd, även om den inte märktes till en början.
Från betydelselös gröda till ursprungsland
Historien om de genmodifierade grödorna är historian om en planerad nedsmittning, det rör sig inte om någon olyckshändelse. Varje steg som den biotekniska industrin tog togs i syfte att infektera, och det var med detta i åtanke som de valde sina grödor.
Genom valet av soja smittas hela näringskedjan samt den industriella djurfödan. I Chile var genmodifierade livsmedel förbjudna. Man försökte tvinga livsmedelskedjorna att ta bort dem från handeln och fick då svaret: "Men 75% av maten i Chile innehåller redan genmodifierade grödor" Vilka grödor det rörde sig om? Konserveringsmedel framställda ur soja. Det hade företagen tänkt ut.
En annan gröda som valdes ut var canola-bönan, eftersom den förorenar en annan del av näringskedjan, nämligen oljorna, och på fältet smittar den kål, örter och ogräs. I Kanada, det land där det finns störst mängd genmodifierade canolabönor, är bönbeståndet helt infekterat. Också detta var uttänkt.
Sen har vi ursprungsplatserna, som är den nya måltavlan. Företagen ger sig på de platser där motståndet finns, där folket försöker skydda det som infekteras. De attackerar majsen i Mexiko och samtidigt ger de sig på riset i Asien. I det senare fallet har de stött på tekniska svårigheter och även mötts av ett starkt motstånd från befolkningen.
De siktade in sig på vetet i Afrika men de har inte lyckats pga tekniska problem. I Indien gav de sig först på bomullen, eftersom den har sitt ursprung där, och sedan ville de ge sig på auberginen, som även den har sitt ursprung där. De försöker infektera källorna för att kunna säga: Ser ni? Det är ingen fara. Det är bara att vänja sig vid det som redan är ett faktum.
De försökte med potatisen också. De försökte inte göra det i Peru, något hade de lärt sig av sina erfarenheter i Mexiko, utan i Chile, potatisens andra ursprungsland. Misslyckandet med den genmodifierade potatisen var så totalt att de inte lyckades övertala någon att sälja den, men detta betyder inte att de håller sig lugna. De fortsätter försöka.
Det finns redan en genmodifierad tomat, som dock inte introducerats fullt ut än eftersom produktionen av köksgrönsaker i Latinamerika fortfarande är i första hand småskalig. Denna sortens grödor, utan uppenbar betydelse, kommer de att introducera i perioder då jordbrukssektorn står under strikt kontroll.
Trots att en stor del av tomatskörden ligger i jordsbruksindustrins händer är det fortfarande lantbrukarna som har mest att säga till om vad gäller denna gröda. Dessutom är inte tomaten så intressant kommersiellt sett, inte för tillfället. Det finns annat som prioriteras högre.
Jordägarna och de genmodifierade grödorna
.Denna strategi tillämpas olagligt överallt, bl a i Sydamerika och i Bolivia: företagen introducerar de genmodifierade grödorna på ett ljusskyggt sätt med stöd av de stora jordägarna medan arbetarna och lantbrukarna lämnas utanför.
Därefter vänder sig företagen till regeringen i respektive land och säger: "Nu när ni redan har så många miljoner hektar med genmodifierade grödor har ni inget annat val än att legalisera dem". Det var detta som hände i Argentina och i Brasilien. För att de genmodifierade grödorna ska kunna ta över helt måste jordbruket industrialiseras fullt ut.
Enligt spannmålsföretagens sätt att se på saken måste det småskaliga jordbruket upphöra. De introducerar de genmodifierade fröna och i samma stund som lantbrukarna börjar odla dem är skulderna, misslyckandena och beroendeställningen ett faktum, och deras verksamhet är till ända. I detta ser vi hur sammansvärjningen mellan företagen och de stora jordägarna framträder allt mer.
I takt med att odlingsmarken koncentreras utvecklas ett industriellt jordbruk som går företagens ärenden. För att de genmodifierade grödorna ska ta över helt krävs att odlingsmarken är väldigt koncentrerad. Annars blir det inte lönsamt.
Man använder även det småskaliga jordbruket som försökskaniner. När man får ny obeprövad teknologi och man inte vet om den kommer att fungera ger man den till lantbrukarna. Om det hela misslyckas resulterar detta i en skuldsatt familj som måste lämna sin mark. Perfekt! Och om det lyckas ger man bara teknologin vidare till de stora odlarna, som är de som tjänar pengarna, och tar den ifrån småodlarna.
Ett motstånd som smittar
Det viktigaste för att stå emot denna utveckling är att slå sönder okunnighetsmuren. Varje gång folket får veta hur det står till reagerar de instinktivt, de diskuterar sig fram till en protest och samlar gemensam kraft och mod.
Folkdomstolarna uppbär en viktig roll eftersom de ger röst åt problemen så att många människor blir varse dem. Deras arbete här är det samma som överallt annars: bege sig till platsen, samarbeta med organisationerna och göra allt det som kan öka röstantalet.
Bild: Brisa Araujo
Jag känner inte till någon plats eller någon organisation som får veta hur det verkligen ligger till och sen säger: Åh men vi vill ha genmodifierade grödor. De som använder de genmodifierade grödorna gör det för att de lever i en illusion skapad av företagens propaganda.
Det är inte för sent men det är bråttom
Det första vi måste tänka på när det gäller Mexiko är att här redan finns en betydelsefull folkrörelse som arbetar för att stoppa de genmodifierade grödorna. Även om denna rörelse inte lyckats i sitt uppsåt är den väldigt viktig, för utan den skulle katastrofen vara ett faktum. Det andra vi bör ha i åtanke är att spridningen kan stoppas, för samtliga grödor produceras av världens lantbrukare.
Lantbrukarna som grupp är en kollektiv konstruktion som gör det möjligt för varje lantbrukare att känna sina grödor och skydda dem. I Mexiko lärde sig folket, utan att behöva någon klinisk produkt eller nån analysmetod som kunde berätta för dem om grödan var infekterad eller inte, vilka grödor som var smittade och vilka som inte var det. Det är dessa kollektiva mekanismer som vi måste uppmuntra för att folket ska kunna skydda sina grödor, undvika att de infekteras ytterligare och lyckas bota dem.
Häri ligger skillnaden mellan genmodifierade grödor och en infekterad gröda. En inflekterad gröda är sjuk, den ska inte slängas, utan måste skyddas och skötas om tills den blir frisk igen. I Argentina och Brasilien finns det, trots invasionen av genmodifierade grödor, folk som lyckats bevara sina grödor, och här finns en kunskap och en kollektiv process som kommer göra det möjligt för dem att försvara dem.
I dessa länder är strömmen av genmodifierade grödor så förödande att motståndet närmast är fåfängt, det kan inte liknas vid det massiva motståndet som finns i Mexiko. Det är dock lika bråttom att stoppa de genmodifierade grödorna i Argentina och Brasilien. Inflödet av genmodifierade grödor måste stoppas, annars kommer sjukdomen att förvärras så till den grad att det, även om det kanske en vacker dag kan ställas till rätta, kommer att sluta i katastrof.
Grödornas hälsa och rikedom är ett verk som tagit många år att åstadkomma, men det är ett verk som inte är avslutat. Därmed är en återupplivning alltid möjlig. Varje gång folket förmås prata om detta, utbyta erfarenheter och vända åter till fältet återkallas dessa viktiga kunskaper. Detta kan man se i stadsodlingen. Detta folk har för länge sedan urbaniserats och "kan inte odla" och bland dessa människor återuppstår kunskapen!
Det är denna process som vi måste uppmuntra, men det räcker inte, för medan en gröda tillfrisknar på en plats insjuknar en annan någon annanstans. Det är därför den brottsliga spridningen måste få ett slut. I nätdiskussionerna hos Majsens försvarare i Mexiko, när man diskuterade vad man ska göra, kom man fram till att det är en evig kamp.
Denna slutsats förändrade hela min världsbild. Om man ser kampen som evig, tar man sig an den på ett annat vis. Om man säger sig "jag måste kämpa för att detta ska ske imorgon" då har man alltid tiden emot sig. När tiden är knapp börjar man fråga sig om man kommer kunna nå målet. Om man kommer hinna göra detta eller detta.
Och då är kampen redan förlorad, för kampen mot tiden förlorar man förr eller senare. När du säger dig att kampen är evig förändras ditt tillvägagångssätt för då reflekterar du kring vad du gjort hittills och vad som finns kvar att göra och tiden är på din sida för den tillåter dig att ständigt göra nya saker. Vi har tid, men det betyder inte att vi inte har bråttom, för denna spridning kan orsaka ofattbar skada. Men med rätt inställning kommer vi att vinna kampen.
http://desinformemonos.org
Flera artiklar av: Desinformémonos