Längtan efter Berta
LatiCes översättare: Hugo Klappenbach
Virrvarr av skrämda barn på skolgården. Deras ståhej levererade hysteriska tjut. Brundammiga skor hyste små fötter instoppade i Ciudadela-blå strumpor. Det var fallna strumpor, skrapade knän, duvvit skolskyddsrock med uppknuten rosett. Skyddsrocken var alltid stenhård av stärkelse på morgonen men senare under dagen blev det helt skrynklig. Långa, hängande flätor, ett pannband som gömde öronen och på flätornas knutna spets, resårbandens ständigt tokdansande plastkulor.
En lärarinna vallade oss ihop som om vi vore en hjord får: "Du flicka gå inte nu! Kom hit du!"
En annan sprang iväg för att hämta hjälp och de vuxna ägnade sig åt ett springande fram och tillbaka, korsandes skolgården på tvären, krockandes med varandra eller samlandes då och då i små grupper för att växla kommentarer.
"Eva María gick iväg, hon letade efter solen på stranden...", sjöng Lorena som var mycket djärv och eftersom hon ville spela vuxen hade gått en bit bort från oss.
Vi ville inte gå tillbaka till klassrummet. Ja hade aldrig upplevt en tragedi på så nära håll. Jag tänkte att jag skulle kunna ha dött tillsammans med alla mina klasskamrater och min lärarinna, hon som var så snäll och ritade så rund på skrivtavlan.
Det pratades om att ringa brandkåren och om att även polisen skulle komma.
Vi skulle vi bli fängslade! Jag var utom mig av rädsla. Polisstationen lade runt hörnan där vi bodde och på natten flög skriken upp ända till höghustaken och slingrade sig in genom fönstren. Det var gånger som jag tyckte mig höra att ett av dem liknade min faders röst. Efter det kunde jag inte somna in igen och då gick jag till min faders rum för att försäkra mig om att han var där.
Vilka var det som skrek så mycket där nere? Varför slog någon dem? Skulle de skada min lärarinna eftersom hon tände en fotogenkamin i klassrummet?
Berta hade märkt att något inte var som det skulle med kaminen men sa ingenting. Dels för att undvika att bli tillsagd att stänga av den, dels för att hon inte ville frysa som hon brukade göra hemma hos sig och dels för att hon var rädd för att hon skulle bli, som vanligt, anklagad för att ha förstört den.
Hon kom från Norr, Berta. Hon var som en bergsget. Det var lätt att få henne på din sida med lite godis. Lojal och foglig som få. Men hon visste inte hur hon skulle röra sig mellan fyra vägar. Hon trampade på oss när hon gick, bröt kritan när hon skrev något på skrivtavlan och välte vattenglasen med armbågen.
Hennes gråt och flammorna uppstod samtidigt. Vattenhinken som abbedissan hällde över kaminen i sin iver att både vara till nytta och rädda skolan, förvandlades till ett regn av färgade gnistor som i likhet med vara skrik från skolgården förökade sig mångfaldigt. Sen luktade skolan som en kolkarls lagerlokal, brända bullar, smält tv apparat och i det svärtade klassrummet bildade vattnet en jätte pöl som köksbiträdet med sin kvast föste bland skolbänkarna i riktning mor skolgården.
Och Berta försvann. Hon fanns inte på rektorns kontor. Mitt i allt uppståndelse glömde min lärarinna att ställa henne på skamvrån i förebyggande syfte. I och med att branden släktes och det konstaterades att det inte blev några skadade skickades vi i väg att finkamma hela skolan efter vår skolkamrat. Letandet gav inte mycket och då började vi att halvöppna dörren till klassrummen och säga "Ursäkta fröken, vi letar efter Berta". Vi tackade efteråt så klart.
Elever från andra årskurser hopade sig vid fönstren, hårlocken mot hästsvansar, och många ögonpar tittade på oss med avund när vi sprang i korridorerna letandes efter den försvunna Berta.
Vi tittade även i toaletterna där hon brukade gömma sig sen hon gjort något dumt och vi vände henne ryggen. Men hon var inte där heller.
Nunnorna som var samlade i biblioteket meddelade att de inte hade sett henne sen igår. Branden uppstod så pass tidigt på morgonen att hon inte hade haft tid att göra något fel.
När den gråa morgonen orubbligt övergick i en svart middagstid blev vi samlade ihop med årskurs 4 och dess lärarinna samtidigt som min fröken, rektorn och abbedissan gick hem till Berta utifall hon skulle ha rymt dit tillbaka till sin mamma. Men jag tror att om Berta skulle ha rymt skulle det ha varit på riktigt, för alltid. Annars skulle hon ha fått trefaldigt med stryk hemma, mera en det hon skulle ha fått på polisstationen. Nämligen, för att hon hade rymt från skolan, för branden och för att hon inte skulle glömma den läxan.
Berta nämndes aldrig mer.
Slut
Publicerat i den tvåspråkiga tidskriften "Short stories Magazine" Nr 2, förlag Atlantic Group, Madrid, februari 1996.
| Tweet |
Flera Litterära texter