Bekännelsens dag: vatten, tre träd och två vargar
LatiCes översättare: Lillemor Andersson
Hon valde var hon skulle sitta och hon satte sig... Hon var omgiven av två järnvargar, - en av dessa planerade kvällar som ändrar livets inriktning. - Någon sade till henne "det är inte vanliga vargar, det är prärievargar".
Tre träd, högresta och vaksamma, dropparna från fontänen som bevattnade den inbyggda betongskålen - för att sen stiga och falla igen - och några duvor som tvärtemot folks fördomar om dem, lugnt tvättade sig och utnyttjande de fördelar som det våta elementet gav. Det som de mindre poetiska skulle kalla liv och hälsa, de revolutionära en mänsklig rättighet, de fromma något heligt, och de lite eteriska renhet och transparens. I Violetas fall var det bara en liten bagatell under den fyrtiofem minuter långa väntan (en tålamodsfas) som skulle komma.
Ännu en dag, men denna skulle vara annorlunda eftersom det var en bekännelsens dag. Hon öppnade boken, men glömde skälet för det. Kanske ville hon faktiskt läsa den. Det var nog ett mer värdigt sätt än tyst kontemplation för att dölja den sannolikt långa väntetiden. Och plötsligt var det ett symboliskt sätt att anpassa sig till gruppen "småborgerliga pseudohippies" - en identitet hon hade uppfunnit och antagit med stolthet - som gjorde lyckliga språng i området mellan de omgivande kaffekoppar som klarlägger världen - med engagemang och övertygelse - i föreläsningar och/eller modiga diskussioner om den moderna politiska "miljön" eller kanske (i de tekniskt uppdaterades fall) uttryckande de viktigaste politiska tvisterna som hade identifierats i twitter (av en grupp hon uppenbarligen inte tillhörde).
De två vargarna (som hon envist hade beslutat kalla dem, trots de återkommande rättelserna) och de tre träden fanns kvar. Att känna igen dem var nästan en ritual på denna "plats", som bevittnade hela hennes delaktighet och bevarade alla hennes minnen.
Violeta återupplevde, bland spöken som hon såg passera och karaktärer som faktiskt bodde där och som då och då brast ut i sorglig klagan, möten och återseenden eller ensamma och improviserade promenader vid olika helgpass (dag eller natt) som använts till att fylla och fantasifullt tillägna sig stadens trädgårdar.
Vattnet fortsatte stiga och falla i samma takt medan minuterna förflöt ledsagade av röster som successivt tilltog och fördubblades. I mängden av samtal och mångfalden av toner lät de annorlunda. Boken hade förbrukat sitt syfte. En och en halv timmes väntan var nog. Hon såg på klockan en och annan gång, ibland för att visa nyfikna iakttagare som hade lagt märke till henne, att hon visste vad hon gjorde, och för andra med hopp om att ompröva om en och en halv timme var särskilt lång tid.
De två timmarna gick och hade lagt sig till med en sorts oändlighet, trots den inledande njutningen. Men eftermiddagens ljus skylde över hennes förtvivlan, en känsla som hon dolde genom att långsamt ta på sig den gula jackan och slumpmässigt öppna boken (som om det skulle finnas en ledtråd i den ... ett manus för nästa minut). Kort sagt, boken hamnade i väskan och väskan på armen, och med dem gick hon långsamt runt torget en sista gång. Duvorna var inte längre där. De var borta sen länge. Träden ja, fastän de var annorlunda. De sista solstrålarna hade passerat dem. Vattnet var nästan hennes, ljudet en del av henne.
Han kom inte, den jag väntat på i hemlighet. Den jag hade väntat på för att berätta att jag hade väntat och att: ".......". Jag brukade komma mellan fyra och fem (i undantagsfall tjugo över fem), men denna djupröda eftermiddag (som tog läppars form vid det andra försöket), i den gula jackans sista dag före avresan, kom han inte... Violeta... samlade ihop sin varelse, ljudet av vatten, bilden av träd och vargarnas ylande, tog tag i väskan (med boken med det frånvarande manuset), lyfte med ansträngning sin stora gröna resväska, motiverade sina fötter och tog en taxi till flygplatsen.
| Tweet |
Flera Litterära texter