Indiansagor: Yámana, historien om mannen av sten
LatiCes översättare: Lorena Moirón
En dag hittade en flicka på stranden en sten som på alla sätt och viss såg ut som ett litet barn. Hon tog upp den och började leka med den, så som en flicka leker med sin docka. Hon bar stenen i sin famn, vaggade och daddade den, gav den mat och smyckade den, precis som en mamma gör med sitt bröstbarn.
Det där folket kom en gång i sina kanoter för att bege sig mot den västra delen av Beagle-kanalen. När de kommit i närheten av Sinuwaia såg flickan att stenen långsamt rörde på sig, som ett spädbarn. Utan tvekan var det, och fortsatte vara, helt och hållet av sten men ögonen, handflatorna och fotsulorna var exakt som hos en främling (europeisk). Det gjorde flickan väldigt glad. För att hennes barn inte skulle lida av hunger gav hon henne genast bröstet. Men detta barn av sten slet med ett bett av hela barmen i stället för att suga på den. Kort därefter dog flickan.
Efter det tog en annan kvinna hand om barnet. Hon vårdade och passade det uppmärksamt. När denna kvinna bjöd sitt bröst för att mata barnet, slet barnet av sten av henne barmen med ett bett. På grund av det dog kvinnan. Alla kvinnorna blev skrämda av denna omständighet, men trots det kände de barmhärtighet inför barnet av sten och en annan kvinna bestämde sig till slut för att ta hand om det. Hon vårdade det och gav det värme, men när hon bjöd sitt bröst för att stilla dess aptit, slet barnet av även hennes barm. Med anledning av denna skada dog också denna kvinna.
Detta förargade och retade till slut männen. De tog barnet av sten och kastade det i den breda kanalen, men det simmade precis bakom deras kanoter och följde deras kurs. Då fångade de det på nytt och kastade det på stranden, men barnet reste sig genast och sprang längs med stranden mot människorna. Männen kunde inte längre stå emot. Till slut tog de till påkar och slog barnet av sten med dem, de kastade tunga stenar mot det, de hotade det med tända vedträn och slängde det återigen i vattnet. Allt var förgäves. Ingen av deras ansträngningar för att göra slut på detta barn av sten, eller för att definitivt nedkämpa det, var lyckosam. Det förföljde detta folk ständigt och var de än befann sig.
Med tiden växte barnet av sten och blev en man. Eftersom han var så stor och tung var männen inte längre tillräckligt starka för att kasta honom i vattnet eller slå honom mot strandens sand.
Allt vartefter visade sig denne man av sten vara till och med ondsint och okuvlig. Dessutom utgjorde han en fara för alla. Det blev så att han även började döda män och röva bort deras kvinnor för att ta dem till sin koja, som låg på en avsides plats. Där bodde han med de många kvinnor som han med våld tillskansat sig under den tid som gått.
Han började också ansätta människor som borde längre bort. De enda som räddade sig från honom var de som bodde i Molinare (i kanalen söder om Angostura Murray) av vilka han inte dödade någon enda. När han skymtade vilken annan kanot som helst följde han den på mycket nära avstånd, dödade männen och tog kvinnorna till sin koja där han redan samlat ett stort antal med vilka han avlade många avkomlingar. Han dödade dock alla pojkar bland de nyfödda. Han lät bara flickorna leva och, när dessa nått den lämpliga åldern, avlade han avkommmor även med dem.
Då han hade många kvinnor hade han mycket arbete och var tvungen att anstränga sig väldigt mycket för att skaffa tillräckligt med mat för så många personer, eftersom han inte tillät dem uppehålla sig långt från kojan för att söka föda. Han var själv extremt stark. Utan ansträngning drog han upp ett bokträd med rötterna,när han i dess grenar skymtade många av de små esef-svamparna eller auachix och ashimi. Han tog med trädet till kojan och ställde det upprätt framför ingången för att hans kvinnor skulle samla svamparna och äta rikligt.
Knappt hade varenda svamp tagits från bokträdet innan mannen av sten redan dök upp med ett nytt. På det här sättet hade han redan skövlat en halv skog.
En dag, när denne man drog upp en enorm bok med rötterna, satte sig en tjock tagg i benet. Mannen var förvisso helt av sten men hans fotsulor var som en utlännings (europeisk). Därför värkte hans fot så mycket att han inte kunde stödja på den mot marken. Med stora smärtor kunde han släpa sig till sin koja. "Jag har fått en tjock tagg i foten", skrek han från långt håll till sina kvinnor. "Försök att dra ut den genast". Hans många kvinnor hjälpte honom att lägga sig i hans bädd och därefter hämtade de en lång och spetsig syl, en sådan som man använder för att perforera bitar av läder.
De försökte peta med den i såret för att mjuka upp taggen. Den enorma taggen lokaliserades faktiskt men de låtsades som att den hade sjunkit väldigt djupt in i köttet och grävde allt djupare för att såret skulle bli synnerligen stort. Det var knappt att mannen av sten kunde uthärda allt detta, så hemsk var smärtan i foten. De många kvinnorna fortsatte emellertid att gräva. De försökte hela tiden lugna honom och sa: "Snart har vi nått till stället där taggen är. Stå bara ut en liten stund till!" De hade redan öppnat upp ett brett och djupt hål i benet. Mannen hade redan lidit så mycket att han sov i sin bädd. Snart snarkade han starkt och ljudligt.
Kvinnorna funderade nu skyndamt hur de skulle kunna göra slut på denne man av sten. Det tillfälle som stod dem till hands föreföll mycket gynnsamt. Sedan en viss tid hade de med sig en liten man, den mycket sluge Omona. De höll honom noggrant gömd i en grop i marken som de täckte med grenar. Ingen kunde hitta den. Utan att bli sedda gick de med jämna mellanrum med mat till gropen.
Under de timmar som mannen av sten uppehöll sig långt från kojan lät kvinnorna den lille mannen gå ut för att få frisk luft. Alla kvinnor tyckte om den lille. Eftersom den mäktige mannen av sten sov djupt vid denna stund, ljudligt snarkande, sprang kvinnorna snabbt till platsen där den lille Omoma gömde sig och de bad honom: "Den ondsinte mannen av sten sover djupt, hjälp oss nu att döda honom!" Genast visade han sig redo för detta och alla kvinnor andades lättade ut. Den lille Omoma var utomordentligt duktig och han visste hur man tillverkar förnämliga vapen. Redan tidigare hade han överlämnat många väldigt bra pilspetsar till kvinnorna, som de noggrant förvarade, för de tänkte sedan lång tid tillbaka döda mannen av sten med dessa.
Nära hans säng, där han hade fötterna, körde de ner en stark käpp i jorden vars övre ände bildade en klyka. De lyfte upp hans ben och placerade det i denna klyka. I det djupa såret placerade de en lång och tjock syl. Redan från början hade kvinnorna placerat mannen av sten i bädden på ett sätt så att hans fotsulor vette mot ingången. Nu gick alla försiktigt ut från kojan och från utsidan satte de eld på hela området kring den.
Kojan var förfallen sedan en lång tid tillbaka och stommens virke var mycket torrt. Därför tog elden snabbt fart. Under tiden sköt den lille Omama snabbt några pilar mot mannens av sten friska fot. Det väckte den skadade som reste sig från bädden med ett språng. Eftersom han med kraft satte båda fötterna i marken borrade den långa och tjocka sylen in sig ännu djupare i såret. Den andra foten var märkbart sårad av flera pilspetsar. Smärtan tillät honom inte att stå upprätt och han föll återigen till golvet där lågorna snart omslöt honom.
Eftersom den snabbe Omoma i rätt ögonblick hade skjutit två pilar i hans ögon blev han helt blind, förhindrad från att förflytta sig och försvara sig. Snart föll hela kojan ihop över mannen av sten och konstruktionens antända stockar täckte helt hans kropp. Han försökte verkligen resa sig up p vid flera tillfällen men genast föll han ihop. Därefter uppstod ett oerhört kraftigt dån som hördes lång väg. Hela mannen av sten sprack och gick i kras. Alla bitar spreds i alla riktningar.
Något märkligt skedde dock. Varje bit levde och ville bli till en hel man av sten. Alla kvinnorna ansträngde sig till det yttersta för att kasta tillbaka in i elden alla de stenar som hoppade utanför kojan som stod i lågor. Deras avsikt var att alla skulle förgås i elden. Trots ivern hoppade många bitar och fragment ut ur elden och kvinnorna var ideligen tvungna att samla upp dem och föra dem åter till lågorna. Det var vad den lille Omoma hade befallit. Därför jobbade de med stor iver, trots sin djupa trötthet. Till slut exploderade mannens av sten hjärta. Det förorsakade en ännu högre knall, något som liknade en mycket intensiv åska. Mannen av sten var helt död. De sista fragmenten av sten föll långt från kojan och de rörde sig inte mer.
Ännu i dag kan man hitta dylika teshis (bolas, använda som sänken vid fiske) i denna avlägsna region. Kvinnorna som mannen hade rövat bort förvandlades i stället till fåglar. Det handlar om tuwiner, som än i dag samlas i stora flockar. Den lille Omoma återvände kort därefter till norr. Sedan dess kan han ses som hastigast.
Alla människor, till och med de som bodde längre bort, hade under lång tid levt i ständig rädsla. De var knappt de vågade paddla ut en bit i havet med sina kanoter och det hade fått till resultat att de ofta måste svälta. Sedan länge kunde man inte längre se någonting av de hot som mannen av sten gav upphov till. Några av dessa män andades lättade ut och uttryckte sitt antagande: "Den där farlige mannen av sten är troligen död!", eftersom alla hade hört den våldsamma knallen när mannen av sten exploderade.
Till slut sa några modiga: "Låt oss ro i riktning mot hans koja och så väntar vi och ser om han kastar sig över oss. Om det inte sker, vet vi helt säkert att han är död!". Beslutsamma gav de sig av och kom mycket nära hans koja. Där fanns ingenting som tydde på hans närvaro eller att han fanns vid liv. Det lugnade många av männen och de återvände alla mycket nöjda till sitt läger. Efter några dagar seglade andra män mot den region där mannens av sten koja hade funnits men de fann inte längre några spår alls av honom. Nu blev de mycket lugnade och de utbrast: "Mannen av sten är död, vi är åter fria!".
| Tweet |
Flera Litterära texter