Tiden i venerna
Latices översättare: Claudia García
Fåfängan kunde inte hejda honom. Det som var skrivet utvecklades trots oss själva.
Även om vi hade känt det från början och för att förebygga försökte vi frigöra oss från hans tyranni, genom att bit för bit avskilja de redskap som styr minuterna hade inte gjort någon skillnad. Det skulle ha varit förgäves. Hans tysta närvaro skulle invadera oss lika långsamt. Jag var inte utanför, utan inne, och det insåg vi när det var redan för sent. Det var graverat i våra gener från början av vår existens.
I början gick den obemärkt förbi, det verkade som vi hade total frihet, att han bara var där för att innehålla och sortera våra handlingar. Den var bedrägligt långsam i de ändlösa barndomens tupplurar. Ibland var den plågsamt långsam när vi gjorde hemläxor medan vi kollade på regnet genom fönstret som skilde oss från vår efterlängtade promenad.
Vi fyllde timmarna med att bygga vad vi trodde skulle vara vår framtid. Ju mer vi tillfredställde den ju mer tyrannisk den blev. Halvvägs genom livet accelererade den oförklarligt och lämnade oss utmattade. Vi hade dock, våra perioder av behag, vi njöt av den svaga vinden och av groddarna i jorden, doften av nybakat bröd, fullkomligheten av kroppen vid förening med en annan kropp, återupptäckten av världen genom andra barns ögon.
Men Agamemnons profetia uppfylldes , ålderdomen nådde oss och vi insåg att morgondagen alltid är idag. När vi hade arbetat för framtiden, nästan utan att inse det, hade vi byggt vårt egen förflutna.
Det som skulle " komma" blev kortvarigt. Tiden smög sig in i vårt inre, gled genom venerna, böjde ryggen, gjorde det svårt att gå, rynkade huden och rostfärgade många drömmar. Med svårigheter behåller vi andra drömmar eftersom de är de enda som får oss att känna igen oss.
Om någon trodde att han kunde förhindra den genom att springa snabbare, så lyckades de inte lura den, precis runt hörnet väntade den tålmodigt. Han är orubbligt lung, den har av sig själv för all evighet, den förstår inte den efemära naturen av våra önskningar.
Först i slutet kan vi lämna den, när det inte längre spelar någon roll slutar den att hetsa oss. Även när vi då känner oss nästan som vänner.
| Tweet |
Flera Litterära texter