Latice - Latinamerika i Centrum

-


LatiCe skapar rum för folkrörelserna så att dessa får möjligheten att skriva sin egen historia.

LatiCe söker

Volontärer som vill skriva artiklar eller hjälpa till med att översätta (spanska till svenska).
Kontakta oss: info@latice.org


Hjälp oss bygga broar mellan Latinamerika och Sverige.

Vill du bli medlem?


arkiv


LatiCe litterära

De bortglömda

Claudia García
LatiCes översättare: Julia Gabriel

De som säger att de inte visste något ljuger helt säkert. Det var ingen hemlighet att orkanen skulle komma, även om det var få som tog nyheten på allvar, kanske för att andra mer påtagliga saker upptog deras tankar. Fyra eller fem dagar innan den kom stod det om den i tidningen. Men de flesta trodde ändå inte på det, för det krävdes mer än en ynka liten notis för att övertyga skeptikerna. Dessutom försäkrade presidentens pressekreterare i en radiointervju att:

Det finns ingen anledning till oro, det är inte så allvarligt som det verkar. Glöm inte att vi människor alltid överdriver, det ligger i vår natur. För att lugna er kan jag berätta att jag själv tänker semestra i den delen av landet med min familj, vilket bevisar att det inte finns någon anledning till oro.

Dagen efter att tidningarna hade varnat för den visade tv-nyheterna orkanens framfart på de karibiska öarna, inte långt från landets västra kust. Förstörda hus, träd som ryckts upp med rötterna, översvämmade floder och hundratals (eller tusentals, vem vet?) hemlösa familjer. Men kan det verkligen vara sant att den kommer hit? var det några som undrade. De var emellertid inte så många, för de flesta var distraherade av en viktig basebollmatch och hade inte tid att titta på nyheterna.

Hur som helst så var det tack vare nyhetsreportrarna som några ändå började börja tro på att orkanen var på väg. Även om omedelbara åtgärder borde ha vidtagits för att skydda den stora mängden människor som bodde i bräckliga hus av plåt eller trä så dröjde det innan något gjordes, för politikerna var upptagna av att försöka vinna över de missnöjda väljarna på sin sida.

Men det skulle varit lögn att påstå att regeringen inte visste om den. Presidenten bad sin sekreterare att skriva upp orkanen på agendan. Och sekreteraren gjorde som han hade fått lära sig, och skrev upp den, fast på sista plats, för att inte bryta mot föregående veckas prioriteringslista. Ministrarna träffades på ett så kallat extrainsatt möte för att ta itu med teleoperatörernas strejk, omorganisationen av gräsrotsorganisationerna och regeringens relation till oppositionen, och eftersom den sistnämnda frågan var så kontroversiell drog debatten ut på tiden. Vid midnatt beslöt man att fortsätta mötet följande morgon eftersom alla ministrar var så trötta. Och det var därför man inte hann diskutera vad man skulle göra när orkanen kom.

Journalisternas envishet tvingade däremot inrikesministern att ge ett pressmeddelande där han sa att orkanen närmade sig och att regeringen hade situationen under kontroll. Oppositionen samlades utanför fackföreningens port och kritiserade regeringens attityd, en attityd som de beskrev som en desinformationsplan med syfte att avleda medborgarnas uppmärksamhet från den ekonomiska krisen genom att sprida falsk information om eventuella naturkatastrofer. Det var inte så många som stannade för att lyssna på talaren. Men talaren njöt av att kritisera det styrande partiet och de som hörde honom övertygades säkert om att han talade sanning, så mycket kraft la han in i sina ord.

Två dagar före orkanens ankomst fortsatte tv-nyheterna att stå i frontlinjen för den nationella informationsspridningen och rapportera om förstörelsen som den lämnade efter sig, och nu började några fler tro på att det faktiskt var sant att den närmade sig. Till dem kan räknas medlemmarna i det nybildade R.P.T (Rörelsen för Positivt Tänkande), som trodde att det var troligt att orkanen skulle förlora i styrka innan den nådde landets kust, eller att den skulle ändra kurs och gå runtom. Det var därför inte lönt att oroa sig mer än nödvändigt. Andra, som var mer negativa än R.P.T, hade börjat beräkna orkanens väg och packa ihop sina tillhörigheter för att flytta till mindre farliga områden.

En som var tvungen att yttra sig var biskopen, för medborgarna vände sig alltid till honom för tröst och andlig vägledning i svåra stunder. Han bestämde sig för att samla sina trogna i kyrkan och eftersom han visste att fatalism alltid gick hem hos hans efterföljare slog han fast att orkanen var guds straff för den politik som regeringen bedrev. Under slag ropen Gud är missnöjd med regeringen gick några fanatiker runt i stan den kvällen och skapade oro, medan biskopen lugnt återvände hem till sitt hus på landet, med gott samvete över att ha gjort sin plikt.

Dagen innan orkanen kom hade folket fortfarande inte hunnit tänka igenom vad de skulle göra när den kom, om den nu verkligen kom. De hade varit alltför upptagna av politikernas förehavanden, biskopens uttalande och den nationella basebollturneringen. Och så gick det som det gick. Den kvällen tornade molnen upp sig på himlen och skvallrade om det annalkande ovädret.

Regeringen beslöt hastigt att utse några krisombud som skulle bege sig till de farligaste zonerna, dvs landets fattigaste delar, för vid det här laget var man fortfarande säker på att huvudstaden inte skulle drabbas. De som utsågs för att rädda befolkningen i högriskområdena menade dock att det var för sent att åka dit, och utfärdade nödtillstånd. De rådde befolkningen att ständigt ha en radio till hands för att kunna lyssna på deras instruktioner.

Till slut var dagen inne. Stormen blev allt starkare, radioreportrarna började avbryta sändningen för att informera om var stormen gick fram och hur snabbt den närmade sig. Från huvudstaden gav krisombuden sina rekommendationer:

Vi ber befolkningen i de drabbade områdena att inte förlora det mod som kännetecknar vårt folk. Vi är medvetna om deras nöd och råder dem därför att söka skydd i kyrkorna.

Oberörda inför fattigdomen tilltog vindarna i styrka och åtföljda av kraftiga regnskurar drog de med sig allt i sin väg som inte bjöd tillräckligt motstånd. Kyrkorna var verkligen den säkraste platsen eftersom de var de enda byggnaderna som var av sten. Hit sprang nu män och kvinnor, gamla och unga, friska och sjuka. Eftersom vinden var alltför stark, till och med för guds hus, band folket fast sig vid pelarna för att inte dras med. Några tryckte sig mot varandra, de mumlade böner till den allsmäktige för att han skulle skydda dem och varje takpanna som lossnade mottogs med skrik och svordomar. Samtidigt lyssnade de på nyheterna på radion:

Vi har fått veta att regeringen har sammanträtt igen för att diskutera hur situationen i de orkandrabbade områdena ska hanteras. Presidenten säger att det ännu är för tidigt att utvärdera skadorna som denna naturkatastrof orsakat, men att landet kommer att behöva all hjälp utifrån som det kan få.

Det var snabbt över. Lika fort som den kom gav den sig av, och lämnade efter sig en fuktig klibbig doft av sjukdom och förödelse. Folket gick genom sina byar för att se skadorna och prata med grannarna om katastrofen. Husen var förstörda och många personliga tillhörigheter försvunna. Döda djur flöt omkring i den leriga massan som bredde ut sig mer och mer över området, eftersom floden fortsatte att stiga och dränkte allt. Nedstämda och med vatten till knäna samlades människorna kring byns enda radio för att fortsätta lyssna på nyheterna som sändes från huvudstaden.

Oppositionen kräver att regeringen ska redogöra för de åtgärder som vidtogs för att rädda liv och egendom i de drabbade områdena och vi har lyckats få en intervju med regeringens talesman, som menar att det inte finns någon anledning att bemöta oppositionspartiets provokationer.

Vi vet inte med säkerhet om orkanen har skördat några människoliv men de materiella skadorna verkar vara många. Våra tankar är hos våra systrar och bröder i inlandet som drabbades värst av denna stora olycka, och detta efter att de ännu inte hunnit återhämta sig efter oktober månads översvämningar.

Den melodramatiska tonen i reportaget berörde de känsligaste bland huvudstadens invånare och de mest solidariska började samla filtar och konserver för att skicka till de drabbade områdena. Medan vattnet fortsatte stiga frågade offren sig hur länge det skulle dröja innan hjälpen nådde fram.

Den stigande floden drog med sig de svagaste, men de som lyckades stå emot strömmen försökte att inte missa radionyheterna som sändes varje halvtimme.

Med oss i studion har vi inrikesministern som varit vänlig nog att ge oss en intervju. Tror ni att orkanen skulle ha orsakat mindre skada om regeringen hade ingripit på ett mer effektivt sätt?

- Vi har gjort allt som står i vår makt. Vi vidtog de förebyggande åtgärder som situationen krävde. Vi kan inte kontrollera naturkatastrofer men vi har försökt att mildra dess verkningar för befolkningen i de drabbade områdena. Jag kan meddela er att hjälp i form av pengar och förnödenheter har börjat anlända och kommer att delas ut till offren vid lämpligt tillfälle.

- Vi tackar ministern för vänligheten att prata med oss några minuter av sin tid och ni hör oss igen i nästa sändning, prick klockan fem.

Floden steg oerhört snabbt. De bland offren som fortfarande levde satt med vatten upp till halsen och frågade sig om den där hjälpen, liksom den förra, skulle stanna i huvudstaden, eller om den skulle nå fram. Det var nästintill omöjligt att känna igen den plats där den drabbade byn en gång legat. Snart skulle allting ligga under vatten.

Byinvånarna hade satt radion högst upp på kyrktaket för att kunna fortsätta lyssna på nyheterna medan de väntade på hjälp, men nu drogs radion med av vattenströmmen, tillsammans med de sista överlevande. De hann aldrig höra femnyheterna:

Som vi lovat fortsätter vi att informera er om de senaste följderna av den orkan som förstört en stor del av landet. Presidenten har just släppt ett pressmeddelande där han säger att en öppen ceremoni kommer att hållas nästa vecka för att ge krisombuden en medalj för deras insatser. En militärhelikopter har flugit över det drabbade området. Piloten berättar att en av byarna utplånats fullständigt av vattenströmmen och att det inte verkar finnas några överlevande.

Läget var så allvarligt att regeringen fick senarelägga ceremonin för krisombuden och istället prioritera att räkna samman donationerna och besluta vad som nu skulle hända med dem, när offren inte längre fanns. Oppositionens politiker uttalade sig och krävde att presidenten skulle förklara vilka åtgärder som hade vidtagits för att undvika katastrofen. Biskopen å sin sida kände sig tvingad att hålla en öppen mässa i katedralen för att be för "våra systrar och bröder som Herren kallat till sig"; allt medan de flesta i landet återigen vände uppmärksamheten mot landslagets matcher utomlands.



Publicerad: september 2016

Flera litterära texter av Claudia García



  • LatiCe är en ideell förening med org. nr.802440-4512 |
  • © 2008 LatiCe