Vår levnadslott
LatiCes översättare: Lillemor Andersson
"... I stället för att uppfatta tecknen, har de nu skapats, det var tecknet."
Paul Bowles
Att säga att Agata blev märkt för livet av att födas i ett hus med bibliotek är inte en överdrift. Inte alla här i världen har ett särskilt ställe för sina böcker. Vissa människor kan inte ens läsa, och andra lånar romanen på modet (oftast en bästsäljare) på kvartersbiblioteket eller av sina vänner, för att försöka hänga med och ha något att säga i diskussioner efter bion. Hennes mor brukar säga att det bland hennes vänner fanns folk som hade köpt en encyclopedia i flera band på avbetalning, för att ställa i finrummets bokhylla precis ovanför TVn, för att på så sätt slå två flugor i en smäll. Barnen i skolåldern kunde slå upp saker i den och bekanta kunde lägga märke till deras intresse för kultur.
Men detta var ju en redan försvunnen vana. Vem köper en encyklopedi efter ankomsten av Internet, där man gratis kan söka på Wikipedia? Naturligtvis finns det alltid de, färre och färre javisst, som gärna lägger ner tid på att läsa och som på sina hyllor samlar alla böcker de läst sedan barnsben, från Corazón till den sista av Umberto Ecco. Men i Agatas hem finns ett rum som används som bibliotek. Här har dator och Internet inte lyckats ersätta böckerna. Här kantar hyllorna väggarna från golv till tak, och på dem är böckerna ordnade efter tema. I ett kortregister på morfars skrivbord, berättar otaliga kort om vilka böcker familjen äger, i vilken hylla de står och vilken utgåva det handlar om. Och skrivna med rödpenna finns kommentarer från hennes mormor. Ibland handlar det om hennes åsikter ("Jag gillade den här boken" eller "Den har en uppstyltad stil, jag måste läsa om den"). Andra innehåller bara en rekommendation ("Inte lämplig för dig att läsa, Varguitas" eller tvärtom "Varguitas, du borde fundera på att läsa denna, du måste vidga dina vyer"). När Agata blev intresserad av biblioteket, var morföräldrarna döda sen länge och Varguitas, det svarta fåret i familjen, bodde inte längre hemma.
Varguitas var Agatas morbror som efter ett bråk med hennes morfar hade gett sig i väg för att resa jorden runt, utan att någonsin lämna någon adress. Regelbundet kom enkla hälsningar till familjen, som "Hälsningar från Marocko eller Madrid eller Dakar eller någon annanstans där Varguitas befann sig just då". Bara så där. Kortfattade meddelanden för att låta dem veta att han mindes dem och hade det bra. Inget mer under åratal. Så det var ingen som visste vart man skulle skicka meddelande om morfaderns sjukdom. Han dog utan att kunna förlåta sin förlorade son, som han kallades i testamentet. Han fick ärva Shakespeares samlade verk i Deluxe-utgåva. Det fanns inte heller något sätt berätta för honom om mormors död några månader senare av en hjärtattack, medan hon läste om 62 Modelo para armar. En bok som hon aldrig riktigt förstått, att döma av en postum kommentar på kortet där man kunde läsa "Cortazar verkar ibland lika komplicerad som min man, må han vila i frid, som jag heller aldrig riktigt förstod".
Vid morföräldrarnas död blev Agata och hennes mamma ensamma ägare till huset och biblioteket. Mamman kom att ta platsen efter mormor och regera över hemmet. Hon ägnade sig till överdrift åt de bådas välfärd, vilket lämnade henne lite tid att ägna sig åt böcker (högst en gång i veckan för att damma). Så Agata tog med glädje över biblioteket och alla dess volymer, inklusive Shakespeares samlade verk, som dess nye ägare Varguitas aldrig hade gjort anspråk på.
En dag, när Agata gör sig i ordning för att gå till kontoret (ett försäkringsbolag, där hon hade arbetat i tio år), ringer det på dörren. Agata skyndar sig dit, medan hon rättar till guldörhängena som varit hennes mormors. När hon öppnar dörren, upptäcker hon en kort man, ganska fet, orakad och klädd i en svart, trång polotröja, löst sittande jeans och en basker på sned i Che Guevara-stil. Och otroligt klara ögon som lyser upp när han pratar.
- Även om jag inte tror att vi känner varandra, hoppas jag att du låter mig ge dig ett råd. Du är alldeles för söt och för ung för att klä dig så formellt. Den där manhaftiga dräkten passar dig inte alls. Den är inte bara smaklös, den är gammal också. Dessutom borde du använda smaragdgrönt. Mjuka kläder och i färg med dina ögon.
Agata blir ställd. Tittar på mannen utan att veta vad hon ska svara, medan hon undrar om det är en resande försäljare, eller bara en av de galningar som vimlar runt i stan, eftersom man har stängt hospitalet. Just då dyker hennes mamma upp och efter en stunds förvirring, kastar hon sig i armarna på den okände.
- Varguitas! När kom du?
Så återser Agata sin morbror, som hon inte hade sett sedan hon var två år.
Varguitas ankomst vänder upp och ner på livet för de två kvinnorna, som sedan många år vant sig vid sin delade ensamhet. Varguitas är stökig, äter när han är hungrig (dvs i tid och otid) och har inte några bestämda vanor.
Naturligtvis har han inte något arbete, och tänker inte heller söka något. Dessutom verkar han ha mycket att berätta efter så många års bortavaro, så han är aldrig någonsin tyst. Stillheten som så länge och fridfullt svept in de två kvinnorna, försvinner tvärt. Nu fyller Varguitas tiden huller om buller, med berättelser om sina äventyr. Allt som händer i huset, handlar om något som har inträffat på någon exotisk plats i världen. Och dag efter dag är Agata och hennes mamma tvungna att lyssna, och så får de höra hela hans historia.
Han verkar söka efter tillfällen att träffa Agata på egen hand. Sedan i början av året har Agata fått som vana att stänga in sig i biblioteket efter jobbet, koppla av i morfars skinnfotölj och i tur och ordning läsa de klassiska författarna på tredje hyllan till vänster. Och under tiden gör hon ofta anteckningar på baksidan av sin mormors registerkort. Hon tänker att hon en dag, när hon har barn (om hon nu får några), så kommer de att kunna få nytta av hennes kommentarer. Och när hon är som mest koncentrerad, verkar Varguitas dyka upp, förföriskt leende och med ögon som ett busigt barn.
Till att börja med stördes Agata av sin morbrors närvaro. Han slutade ju aldrig med sina historier, (som inte utelämnade några detaljer, inte ens de rent skrämmande eller oanständiga). Men gradvis vande hon sig. Ibland njöt hon till och med när hon lyssnade.
-Vad läser du, systerdotter? - säger han och rycker boken ur hennes händer - Uhmm ... El molino junto al Floss av George Eliot. Han var faktiskt inte någon engelsk gentleman, utan en artonhundratalsaktig engelska. Urtråkig som alla sina samtida. Hon hette inget annat än Mary Anne Evans. Och varför läser du något så uråldrigt?
Han ger inte Agata är inte tillräckligt med tid för att svara utan läser ett stycke på måfå: "Inne i huset såg kvinnor, med böljande hår och händerna knäppta i bön, världens strid på avstånd. De fyller sina långa och tomma dagar med minnen och farhågor. Utomlands skakas män i hård kamp med gudomliga och mänskliga angelägenheter. De stänger sina minnen för att inte se annat än målets starka ljus. De förlorar känslan av skräck och även sina sår i handlandets överilade glöd."
-Herre Gud! - mumlar han – Ja, det är för gammaldags. Idag är det kvinnorna som utan rädsla, rör sig i den hårda kampen med gudomliga och mänskliga händelser... Några, åtminstone, och på vissa ställen mer än på andra.
Och så, som någon som inte gillar handlingen, finner Varguitas kopplingen, föreningspunkten, som gör att han kan berätta om ett av sina äventyr. Agata märker det och bereder sig på att lyssna. Hennes morbrors berättelse förflyttar henne till Filippinerna, till barns slavarbete, gerillan, tonårsflickor och småflickor (eller tonårspojkar och småpojkar) som säljs för att utnyttjas sexuellt av turister.
-Jag köpte mig själv en fru på femton år, för trettio dollar. Flickan var rädd i början - erkänner Varguitas när han ser Agatas ogillande min - men sedan insåg hon att med mig hade hon det bättre än hemma. Hon fick åtminstone äta varje dag. Hon hette Anahi Storm. Fint namn, eller hur? Hon var kort och tunn, nästan ett barn. Men när hon blev arg, varnade det mörka uttrycket i hennes ögon för den orkan som skulle komma. Anahi gjorde verkligen skäl för sitt efternamn. Om Storm nu verkligen var hennes namn. Ibland tänkte jag att det snarare var ett öknamn som hon fått någon som drabbats av hennes raseri. Anahi var verkligen som en tropisk storm.
Agata är förfärad. Vad är det för en värld, där föräldrarna säljer sina döttrar? Där hon ligger i sin morfars fåtölj omgiven av de välkända böckerna, eller de hon ska lära känna, verkar historien otrolig. Hon kan inte låta bli att undra vilken sorts person hennes morbror är, som kan köpa sig en tonårig fru. Men Varguitas ler mot henne (och Agata måste erkänna att han har ett förföriskt leende) och säger till henne att lugna ner sig. Det är sant att han varit gift och haft ett äktenskapligt samliv, men så är det i dessa avlägsna länder. Flickorna mognar tidigare.
-Dessutom – lägger han till i en förtrolig ton, medan han flyttar bort papperen och sätter sig på morfars skrivbord – att Anahi hade sålts av sin familj knäckte henne inte. Att veta det, gjorde att hon kunde hävda sina rättigheter och eftersom en annan är en mjukis, kan jag försäkra dig om att hon mycket ofta fick sin vilja igenom.
-Är det för att hon påminde dig om den hårda kampen mellan gudomliga och mänskliga handlingar? För att hon rådde på dig? frågar Agata med viss ironi.
-Det och det som kom efter. Hennes syster, Rosario hette hon, hade haft mindre tur. Pappan sålde henne så småningom till en bordell för att hon skulle skicka pengar till familjen. Inte gott att veta. Anahi erbjöd sig att hjälpa henne. Flera gånger jag var inne på, att jag skulle köpa tillbaka systern, men jag kunde inte fixa det och jag ville inte hamna i trubbel. Du vet? De människor som äger bordellerna, de tillhör alla maffian ... men Anahi däremot tappade inte modet. Hon fortsatte att insistera, kosta vad det kosta ville, för att hennes syster skulle kunna komma till oss.
"Idiot," muttrar Agata, solidarisk med Anahi, och Varguitas förstår att han har tappat poäng inför sin systerdotter. Nu måste han hitta på något för att förbättra sitt rykte. Agata lyssnar på hans ursäkt, att tja, han skulle ju inte stanna på Filippinerna. Något fick honom alltid att fortsätta framåt. Han hade inte velat något högre än att hjälpa flickan undvika ett ännu värre öde utan svårigheter. Men två filippinska flickor. .. det var ju för mycket. Så det slutade med att han tog adjö av Anahi, men inte förrän han ordnat så att hon kunde bo kvar i huset de delat, och köpt henne en symaskin för att hon skulle slippa återvända till föräldrarna. Agata suckar. Trots hans feghet, tänker hon, verkar det finnas några goda sidor hos hennes morbror. Han lämnade henne åtminstone inte på gatan. Och när Varguitas hör sin systerdotter lättad andas ut, inser han att han har träffat rätt i flickans i känslighet. Belåten, fortsätter han sin berättelse.
-Jag stack. Jag var tvungen att följa min egen väg och tyckte att jag hade kompenserat Anahi för vår tid tillsammans. Jag lämnade henne huset och hon hade så att hon kunde tjäna sitt uppehälle. Och hon, vad tror du att hon gjorde? Hon sade adjö till mig med ett leende. Om jag ska vara ärlig, så misstänkte jag att något var fel. Hon var alldeles för lugn, för att vara en som bara några dagar innan, i ett anfall av raseri, hade rivit sönder min bästa skjorta. Men jag sade till mig själv, att så är väl tjejerna här och tänkte inte mer på det innan jag satt på planet och öppnade bagen för att kontrollera att jag hade allt i ordning. Det var då jag upptäckte att i min plånbok, där jag tidigare haft alla mina besparingar, bara fanns en hopvikt papperslapp skriven på talagaspråket. Jag var tvungen att be en av flygvärdinnorna att översätta den för mig. Det stod ungefär "Tack ditt svin, för att du betalar för min syster. Hon vill också tacka."
Agata skrattar länge.
-Det gjorde hon bra! - utbriser hon - Blev du väldigt arg?
- Vad tror du? - svarar Varguitas – Ja, det är klart. Jag var tvungen att köra i gång och skaffa jobb, så fort jag kom fram.
Agata tänker lite. Sedan säger hon att det här behovet han har att alltid hålla sig i rörelse, att inte slå rot någonstans, påminner henne om något hon läst för inte så länge sedan. Hon tystnar och letar lite. Inte på tredje hyllan till vänster, men på den första till höger, där de nyaste böckerna finns. De som hon köpt själv.
-Här är den! Paul Bowles, ... Jag har strukit under en mening. Det fångade min uppmärksamhet, jag kanske omedvetet tänkte på dig.
Agata ler mot honom och sedan läser hon, medan hon följer orden med fingret, som för att smeka dem: "Han ansåg sig inte vara turist, han var en resenär. Han förklarade att skillnaden delvis låg i tiden. Medan turisten vanligtvis skyndar hem efter några månader eller veckor, rör sig resenären långsamt över åren, från en punkt till en annan på jorden, eftersom inte han inte hör hemma mer på en plats än på nästa".
-Det är ett porträtt av dig, morbror – tillägger hon triumferande – det är som om han hade känt dig.
-Ja ... - nickar Varguitas och ger henne ett av dessa leenden som är så speciella - det är en smart mening. Jag är verkligen en resenär. Därför hamnade Filippinerna på min väg. Jag söker efter något, vet inte riktigt vad. Och det var så jag kom till Paris där jag träffade Madame Lulu från Chames Blondiner och blev hennes sekreterare.
-Vilket namn! - utropar Agata fascinerad – det låter som en bordellmamma.
Men nej, det visar sig att Madame Lulu från Chames Blondiner inte varit något mindre än en rysk grevinna med genomskinlig hy och blågrått hår i mjuka vågor ner till midjan. Och att döma av de otaliga rynkorna på hennes aristokratiska händer, var hon säkert tre gånger så gammal som Varguitas, förklarar han för Agata.
-En riktig grevinna. Så exotiskt, morbror! Säkert hade hon mycket pengar och bodde i ett palats...- fantiserar Agata.
-Ja och nej - svarar Varguitas – hon hade inga pengar, men massor av antika smycken i ett smyckeskrin på sitt nattduksbord.
Och med antydan till ett leende på sina fylliga läppat, ett sådant som han vet att flickan gillar, eftersom han har märkt att hon rodnar när hon tittar på honom. Varguitas tror att inte, definitivt inte, att den mörka och fuktiga vinden på Rue Mouffetard, där Madame Lulu bodde, kunde kallas palats.
Och sedan berättar han för Agata, hur han räddades från att sova på gatan av en vän som tog honom med till Madame Lulu och att hon erbjöd honom jobb som sin sekreterare. Varguitas tycker att han fortfarande kan höra ryskans hesa röst när hon viftande med en förteckning med sina långa, smutsiga naglar, hade sagt:
-Hör på unge man, du måste ta hand om och ordna mina familjepapper, besvara brev, betala räkningar och utöver det göra te, städa huset en gång i veckan, handla och mata mina raskatter (vilka raskatter katter hade Varguitas tänkt, om det inte finns ytterligare sex gatukatter fulla av loppor, som adopterats av en gammal toka).
Eftersom ingen besökte henne, hade ryskan slutat klä på sig och kamma sig, för att inte nämna den personliga hygienen. Det var ganska olyckligt, tycker Varguitas som plötsligt dränks i minnet av karakteristiska lukten i Madame Lulus bostad, en blandning av fukt, kattpiss och smuts. Men det är konfidentiell information som han inte tänker förmedla till sin brorsdotter, som är förtrollad av historien om den ryska aristokraten.
-Varför gav du dig i väg? Frågar Agata, även om hon kan tänka sig svaret.
-Eftersom det där inte var mitt öde - svarar Varguitas – jag var tvungen att följa min egen väg. Men innan jag stack, upptäckte jag att den goda damen hade för ont om kontanter att betala mig den lön som vi kommit överens om, så jag tog en av hennes ringar. Och vet du vad? Jag fick så mycket för den, att jag kunde leva resten av året utan att arbeta.
-Men morbror är du tjuv också?
-Åh, systerdotter! - sade han med en spjuveraktig glimt i ögonen - sånt är i livet …
Då dyker Agatas mamma upp i dörren för att säga att maten är klar, men Varguitas ber om ursäkt och säger att han måste bort.
Nästa eftermiddag frågar Agata efter sin morbror, för hon vill visa ett grönt linne som hon köpt efter arbetet. Hennes mamma svarar tankspritt, medan hon vispar äggvitorna till en spenatsouffle...
-Varguitas? Han sade ju att han skulle bort...! Ah! Jag glömde nästan, innan han gav sig i väg, sa han något konstigt ... att du skulle leta bland böckerna av Eduardo Mallea och att meddelandet var grönt som dina ögon ...! Vilken tok! Eller hur? Vad menar han?
Men Agata svarar inte, för hon har försvunnit som en blixt till biblioteket. Där måste hon ställa sig på tå för att hitta Malleas böcker på den femte hyllan till höger. Hon tar ut dem en efter en, och går snabbt igenom sidorna. Sedan ställer hon tillbaka dem på plats. Tills hon plötsligt hittar den, en mening understruken med en grön markörpenna och vid sidan om i marginalen, en anteckning "Jag vet att du kommer att förstå!" Agata sätter sig i morfars länstol och läser högt den Mallea-text som har Varguitas markerat "Vad vårt öde har, som är vårt eget och vad som är skilt från det, är det som har likheter med vårt eget minne."
Och hon förstår, att så säger resenärer adjö.
| Tweet |
Flera Litterära texter