Blodspakten
LatiCes översättare: Lillemor Andersson
Mario hade fallit med böjd arm, skrikande av smärta. Blodpropp vid klockan sju på morgonen. Förvirrad, kände sig Eugenia som en idiot. Hon bestämde sig för att sticka.
Allt hade hänt på torget, där de brukade träffas. När några elever hittade Marios kropp, märkte de att han hade varit så dålig att han förlorat medvetandet.
Polisen tog honom till sjukhuset, där han omedelbart undersöktes. Men det var redan för sent. Blodproppen ledde till en hjärtattack och han dog. Mario hade en del problem med fetma, men i övrigt led han inte av något. Han var i högsta grad levande. Han ville göra så mycket och hade därför bestämt sig för att åka utomlands. När Eugenia gråtande bad honom att inte resa, kramade han om henne och pussade henne på pannan.
Hon hatade att han gjorde så. Det var som en tröstkyss, en ursäkt, en tydlig signal om att han inte älskade henne. Kanske var det dags att göra slut, men hon tänkte sig en annan sorts avsked. Så fick hon en idé. De skulle blanda blod i en flaska, för att vara tillsammans för evigt.
Väl vetande att Eugenia var inte den flicka som han letade efter, valde Mario att spela med. Men hur skulle de göra för att blanda blod? Skära upp handlederna och sätta ihop dem, som zigenarna gjorde när de gifte sig, var det första de kom på, men det kunde ju sluta med att man tog livet av sig. Så hon föreslog, att de skulle gå till något laboratorium och suga ut blod med en kanyl. Men de var minderåriga och hade ingen läkareremiss för att göra det.
Mario föreslog att de skulle göra det själva. På Eugenia hade man tagit flera blodprov, så hon visste hur man gjorde. De enades om att träffas tidigt nästa dag.
Tanken på att de slutgiltigt skulle skiljas, gjorde att Eugenia inte kunde sova den natten. När väckarklockan ringde, hade hon redan lämnat hemmet. De möttes i en intensiv kyss, köpte material på ett apotek, men glömde bandet som man knyter runt armen för att hitta venen. Kvinnan bakom disken tittade konstigt på dem, kanske trodde hon att de var narkomaner, men hon ställde inga frågor.
Som om det handlade om ett stort äventyr, kunde de inte sluta skratta. De bestämde sig för att gå till torget, satte sig på sin vanliga bänk och började med Eugenia. Att samla ihop blod från både måste ske snabbt, eftersom det koagulerar på några minuter. Hon var rädd, men litade på Mario. När de insåg att de saknade bandet, föreslog hon att de skulle använda hennes skosnöre. Hon sträckte ut sin arm, tittade på Mario med all sin kärlek och knöt näven. Han fixerade sprutan, tryckte ut all luft som fanns i den och stack till. Smärtan hon kände, liknade hennes känsla av att vara övergiven. Ändå motstod hon att titta på hur hennes blod rann ut för att slutföra pakten.
De tömde blodet i en liten flaska. Sen bytte de nål för Marios omgång. Nu var det hon som måste dra ut blod. Hon tittade på den en lång stund, kysste Mario på handen och han knöt näven för att hon skulle sticka till. Armen var mycket stark och venerna syntes även utan tryck, men hon blev rädd och drog ut nålen. Efter att ha diskuterat hur man skulle göra för att det inte skulle bli fel, stack hon in kanylen men drog sen ut den igen. Han blev arg och bestämde sig för att göra det själv, men på andra armen kunde han inte hitta någon ven. Eugenia fick tillbaka sprutan.
Hon hade stuckit in nålen flera gånger, men bara fått ut luft. Ritualen hade förvandlats till ett sticksårsspel. Eugenia stack till igen, utan att bry sig om hur kanylen såg ut. Istället för att få ut blod från Marios arm, tryckte hon med all sin kraft och sprutade in den luft som fanns i kanylen.
När Marios kropp undersöktes av de rättsmedicinska experterna, såg de att hans högra arm hade många stickmärken. De trodde att det var ett missbruksfall, men det fanns inga tecken på överdosering. Men säkerligen berodde hans död inte enbart på blodpropp och hjärtinfarkt.
Eugenia irrade förvirrat omkring på gatorna med blodflaskan och sprutan i sin handväska. Hon förstod inte vad som hade hänt. Hon antog att Mario hade svimmat och att hon skulle se honom igen, frisk och kry. Kanske ville han inte längre resa. Hon återvände till torget och såg en grupp poliser. Hon såg dem på långt håll, ville springa som innan, men valde sen att avlägsna sig gående.
Hon återvände hem. Man ringde till henne och berättade om Marios död. Hon låste in sig på sitt rum och började gråta. Medan hon letade efter ett ställe där hon kunde gömma sitt koagulerade blod och nålarna, funderade hon. Vilket var mest smärtsamt? Kanhända var det inte allvarligare att överge henne, än att spruta in luft i venerna på honom?
| Tweet |
Flera Litterära texter