Carmelo och hans karneval
LatiCes översättare: Lillemor Andersson
Det här är berättelsen om Carmelo. En enkel medborgare, en vanlig man, ärlig och hårt arbetande som många andra som bor i detta land. Carmelo gick mot de femtio, och drömde om den dag han skulle gå i pension.
Trots en stor familj, hade han lyckats spara lite pengar för att uppfylla en annan dröm, att delta i djävulsdansen vid karnevalens inmarsch i födelsestaden Oruro. Han saknade sin hemstad varje dag som om den vore den sista, och mindes med sorg den dag han var tvungen att lämna den för att söka bättre levnadsvillkor i La Paz. Även om han hade levat lång tid som en av många i La Paz, återvände Carmelo varje år till sin hemtrakt för att bli ett vimmelkantigt byte för den fantastiska karnevalen. Som många andra från Oruro, i Bolivia och utomlands, hänfördes han av denna underbara fest och framför allt trodde han, utan att tvivla, på Jungfruns av Socavón mirakler. Danserna och de färgrika dräkterna som varje år gjorde alla och envar mållösa, tillägnades hennes fromhet.
Även om han aldrig hade kunnat delta i dansen, var karnevalen det rätta tillfället för Carmelo att visa hela sin tro på den mörka Modern från Socavón. Hon var, som alla församlingsbor och dansare vet, Jungfru Maria, vars vackra bild en dag hade uppenbarat sig i en mörk grotta i berget Pie de Gallo i staden Oruro, målad av okänd och begåvad konstnär. Till hennes ära byggdes kapellet i Socavón vid foten av detta mystiska berg. Carmelo bad till Jungfrun att låta honom, om så bara för en enda gång, få dansa i den grandiosa festivalen och ett år hörde Jungfrun hans böner.
Några veckor innan den praktfulla festen, begav sig Carmelo till en masktillverkares verkstad. Maskmakaren var hans vän och han hade redan tidigare berättat om sin djupt kända önskan att få dansa till Jungfruns av Socavón ära. Nu bad han konsthantverkaren göra en djävulsmask, vars make ingen någonsin skådat.
Hans vän maskmakaren, som hade talang såväl för att luras som att gjuta djävulshorn och som visste sitt värde som konstnär utan like när det gällde gips och målning, tvekade inte att anta beställningen.
"Du måste ge mig ett förskott", varnade han. Carmelo hade pengarna i handen och betalade inte bara förskott, utan hela priset för arbetet.
"Det är första gången jag dansar, min vän", erkände Carmelo för maskmakaren och fortsatte. "Jag vill ha en mask med utstående ögon som kan se i mörker, tänder vassa som Satans och horn smala som Luzifers. Jag vill ha en mask som sprider glödande slingor från en peruk av gyllne hår. En mask värdig Modern av Socavón". För varje ord verkade hans hjärta ta krumsprång.
När karnevalsfestligheterna närmade sig, började Oruros gator fyllas av stolt lokalbefolkning och glada turister. Färger, musik och den ohämmade känsla som sprider sig, när vardagslunken bryts. De största gatorna förvandlades till sannskyldiga folkliga utomhusfester, fyllda av hymner och berusade, dansande par, nyfikna, blyga och bullrigt uppspelta. Trottoarerna slutade vara gångbanor och förvandlades till läktare av trä eller stål. Ägarna tog hand om försäljningen av sittplatser som om det vore en enda stor teater. Folk köpte biljetter till varje pris för att säkert få en plats, där de skulle kunna se det femtiotal föreningar och folkloristiska grupper som dansande skulle röra fram längs den tre och halv kilometer långa vägen, och vars sista dans skulle sluta i porten till kapellet i Socavón. Danserna Diabladas, Morenadas, Caporales, Incas, Tinkus, Negritos, Cullaguadas, Llameradas, Tobas. Tusentals dansare, hundratals orkestrar och ytterligare hundratals musiker väntade otåligt på att den stora pilgrimslördagen skulle börja. Carmelo ville förena sig med alla dessa, lycklig och glad att kunna delta i en diablada, djävulsdans, och uppfylla den första delen av löftet att under tre år dansa för Jungfrun av Socavón.
Tiden gick utan större betänkligheter. Det fattades nu bara några timmar till den stora invigningen av karnevalen. Carmelo återvände för att besöka sin vän, omtumlad av att slippa sina vardagliga bekymmer. Under resan dit, inklämd i en överfull ranglig buss, funderade han på hur han utan förseningar, skulle ta sig till bussterminalen för att kunna bege sig till Oruro. En sån här dag var bussterminalen i La Paz förvandlad till en häxkittel med ett hav av människor på jakt efter en biljett, när och till vilket pris som helst, för att komma till Bolivias folkloristiska huvudstad.
Precis när Carmelo kom fram till verkstaden, såg han en stor och tjock utlänning komma ut därifrån. Hans blå, strålande ögon kunde inte lämna den fantastiska och märkliga djävulsmask som han bar i händerna. Inte heller Carmelo kunde dölja sin förundran utan stirrade med öppen mun på masken som utlänningen bar på. Det var en mask med stora och runda ögon, höga, röda kindben, en näsa med sågtandade, djävulska näsvingar, ett par spända och uppseendeväckande horn och vildsinta, försilvrade hörntänder. Ovanför pannan fanns en ödla med tre huvuden och två vingar, utsmyckade med med gyllene, blanka paljetter och en stor peruk med perfekta lockar, gyllene som solen. Ett verkligt konstverk.
Efter att ha kommit över sin överraskning och sett utlänningen försvinna i folkmängden som så dags, fyllde den berömda gatan Los Andes eller brodösernas gata i La Paz, gick Carmelo in i sin väns verkstad. Vännen hade ännu inte hunnit lägga undan högen av gröna sedlar i sin kassalåda. Mer överrumplad än Carmelo, började hans vän maskmakaren med att harkla sig.
"Ah, Carmelito, jag väntade dig inte i dag! Vad kan jag hjälpa dig med?", sade han och sockrade sin skamlöshet med ett slugt leende. Innan Carmelo hann ställa någon fråga, fortsatte han. "Du kommer säkert för din djävulsmask. Jag ska genast hämta den åt dig."
Medan Carmelo väntade lutad mot disken, hade han utlänningens mask levande på näthinnan. Den var uppseendeväckande. Men hans besvikelse blev stor, när hans käre vän från baksidan av verkstaden, tog fram en liten, blek mask med det ena hornet större än det andra, flera tänder utan färg och med ögon som såg ut som ett par grova, opolerade glasbitar. Den hade inte en enda paljett eller någon glänsande eller praktfull färg. På baksidan hade masken ett hårt, lurvigt, gult borst som mer liknade den smutsiga och ovårdade svansen på en häst, än glödande helveteslågor. När Carmelo slutat granska masken, tittade han på sin vän maskmakarens leende och skamlösa ansikte.
"Åh, käre vän", lyckades den oskuldsfulle Carmelo säga. "Det här är verkligen en djävulsmask, vars like aldrig tidigare har skådats". Utan att tappa modet, tog Carmelo med sig masken, lämnade verkstaden och förirrade sig ut i karnevalsyran som redan fyllde hela hans fromma hjärta.
Denna karneval var som varje år strålande, magnifik och uppseendeväckande. Denna karneval skulle aldrig glömma den mest hänförde och akrobatiske djävulsdansare som någonsin dansat en diablada.
| Tweet |
Flera Litterära texter