Seder och bruk från ett kvinnligt perspektiv
Noticias Aliadas
LatiCes översättare: Anna Wetterqvist
Som seder och bruk refereras till de egna formerna för självstyre och de egna normsystemen som har bevarats allt sedan förkoloniala tider, och som styr livsföringen i dessa byar.
Bild: Kinal Antzetik
Sedvänjorna exkluderar många
gånger indiankvinnorna.
Indiankvinnor kräver förändring av några praktiker i deras samhällen som kränker deras värdighet. De traditionella indianska sociala och politiska praktikerna eller sedvanerätten bland ursprungsbefolkningar, erkänns legalt i Mexiko. Indiankvinnorna värdesätter detta erkännande, men samtidigt ifrågasätter de de seder och bruk som påverkar deras värdighet och deras personliga rättigheter.
Som seder och bruk refereras till de egna formerna för självstyre och de egna normsystemen som har bevarats allt sedan förkoloniala tider, och som styr livsföringen i dessa byar.
Claudia Sánchez, 24 år och tinujei- eller triquikvinna (namn på grupper mex. indianer ö.a.), betonar att sedvänjorna är viktiga "för att inte förlora våra rötter eller vilka vi är". För denna unga kvinna frammanar att prata om dessa sedvänjor minnen av språket, klädseln och äktenskapsceremonin. Sánchez tillstår att sederna har förändrats och ungdomarna i hennes samhälle kan idag bestämma vem de ska gifta sig med, till skillnad från förut.
"Sättet att gifta sig är det samma. Bruden bär huipi (klänning el blus anv. av indiankvinnor ö.a.) och underkjol, och en hemgift betalas för bröllopet". Med denna sedvänja garanteras ett äktenskap som skyddas av familjen och samhället, förklarar hon.
Men sederna utesluter ofta kvinnorna ifrån att välja eller bli valda, eller att tala vid offentliga sammankomster, ta del av samhällslivet och äga jord. På grund av detta tvistar indiankvinnorna, som utgör upp till 14% av den kvinnliga befolkningen enligt oficiell statistik, om vilka av dessa seder och bruk de skulle vilja förändra.
Det bör därför vara givet för många kvinnliga indianledare att varje försök att bevara sederna och bruken som ett arv ifrån deras byar som stod emot kolonialismen, också bör medföra att några negativa och kontraproduktiva praktiker anpassas till de nyvunna rättigheterna, liksom i fallet med deltagandet bland indiankvinnor.
De erkänner inte kvinnors rättigheter
Debatten om sederna och bruken bland ursprungsbefolkningar vann inflytande i indianbyarna längs Mexiko i och med det zapatistiska upproret 1994. Sen dess har samhällenas former för självstyre erkänts av de mexikanska förenta staterna som legalt normerande traditionella sociala och politiska praktiker.
Forskaren Laura Valladares, ansvarig för ett nystartat projekt för utbildningen av promotorer för de indianska kvinnornas mänskliga rättigheter på uppdrag av den nationella kommisionen för utveckling i indianbyar (CDI), fann seglivade praktiker bland de seder och bruk som kränker de mänskliga rättigheterna. Bland dessa återfinns försäljning av kvinnor, tvångsäktenskap och näst intill obefintligt tillträde till politik och markinnehav. På detta tillkommer kränkningar utförda av staten såsom bristande tillgång till hälsovård och godtyckliga gripanden.
I de indianska samhällena upprätthålls de traditionella ämbetena genom cargosystemet, en del av de seder och bruk som organiserar och utgör tillvaron, och vars regler och förrättningar därför är viktiga faktorer för konstruktionen av oberoende och återställandet av deras indianbyar.
Dock är ett kärnproblem med cargosystemet som sedvanerätten sörjer för, att myndigheterna inte erkänner kvinnors rättigheter, och det finns endast ett fåtal kvinnliga ledare, hävdar kvinnliga ledare från fyra indianbyar i Guerrero och Chiapas.
Till exempel har delstaten Oaxaca 570 kommuner, varav 418 styrs av sedvanerätten, känd som seder och bruk. Av dessa hindras kvinnor ifrån att delta i åtminstone hundra kommuner. Vad som är oklart är om detta beror på manschauvinism eller på "el caciquismo"; de lokala politikernas makt. I denna stat återfinns det symboliska fallet med den unga zapotekindianska ledaren Eufrosina Cruz Mendoza som år 2007 nominerades till borgmästarinna i sitt samhälle, och när hon var på väg att vinna ställde de in valet för att hon var kvinna, och för att kvinnor i hennes samhälle inte har rätt att regera.
Apolonia Plácido Valerio, tlapanek (indiansk nationalitet ö.a), håller med om att kvinnor i första hand vänder sig till de traditionella myndigheterna och att de, när de inte får gehör ifrån dessa, vänder de sig till de allmänna ministerierna. "Men det ses som dåligt att de går till de andra myndigheterna".
I denna zon i Guerrero anses som en positiv förändring att det år 1995 infördes en gemensam poliskår, som även om den är omstridd nationellt för sin speciella utformning, har visat sig välgörande för mixteca- och tlapanecakvinnornas säkerhet, då antalet våldtäker och överfall på vägarna har minskat.
De blir diskvalificerade
Emellertid är det i skärningspunkten mellan familjen och kvinnornas rättigheter som indiankvinnorna har svårast att hävda sin rätt.
Merit Ichin Santiesteban, från Jitotol, en zoquekommun (namn på mexikansk indianstam ö.a.) är förespråkare för kvinnors rättigheter och intervjuades den 9:e juni under frivilligorganisationen Kinal Antzetiks, "Kvinnornas jord" på tzetzal, nationella sammanträde. Denna organisation följer juridiska processer för kvinnlig organisation i indianbyar, och Ichin framhåller att när det förekommer våld inom parrelationer eller det är fråga om att ärva jord, diskvalificeras målsäganden med den traditionella devisen att "han är din man" eller "det är er familj".
"Det finns seder och bruk som vi faktiskt uppskattar", fortsätter hon, och syftar på deltagarna på hennes kurser. "Klädseln, mina fester, mina medicinalväxter, den traditionella förlossningen...". De andra sederna, "de som skadar kvinnornas värdighet", preciserar hon, är bra om de förändras.
En av dessa sedvänjor är att kvinnorna föder barn i samhället, många gånger under omständigheter som äventyrar deras liv.
Mödradödligheten i delstaterna Chiapas och Guerrero, två av de med störst andel ursprungsbefolkning, ligger på 103.2 och 99.8 dödsfall per 100 000 födslar, mot 62,6 på nationell nivå, enligt uppgifter för 2005 presenterade av de civila samhällsorganisationer som samlades på det nationella forumet för kvinnor och befolkningspolitik.
Ichin kommenterar att en åtgärd som regeringen i Chiapas har vidtagit är att utdela ett straff för de som förhindrar att kvinnor ger sig ut för att få förlossningsvård utanför samhället, såsom ofta inträffar; oavsett om det rör sig om en ledare, äkta make eller svärmor.
I zapatistkvinnornas revolutionära lag som kungjordes under det zapatistiska upproret i Chiapas 1994, finns ett sammandrag av vad indiankvinnorna anser vara sina rättigheter, även de kvinnor som inte var där.
Bland dessa återfinns rätten att frivilligt och aktivt delta i facket, att blir valda till gemensamma poster, att arbeta och få en skälig lön, att avgöra hur många barn de kan ta hand om, att utöva ett fritt kärleks- och sexliv, att få primärvård och grundläggande skolutbildning för sig själva och sina barn, samt att inte under några omständigheter bli misshandlade.
Inom dessa ramar kan indiankvinnorna, oavsett om det är en könsblandad grupp eller bara kvinnor, ha en dialog för att ena och garantera att byarnas rättigheter upprätthålls, med avsikt att ena sedvänja, stat och kvinnors rättigheter.
Flera artiklar av: Noticias Aliadas