Covid-19: Vem bryr sig om de 915 försvunna, peruanska kvinnorna?
Kaos en la Red
LatiCes översättare: Hugo Klappenbach
Kvinnors försvinnande är ofta kopplade till andra former av könsvåld, till exempel sexuellt våld, människohandel eller kvinnor. FN: s högkommissionär för mänskliga rättigheter och FN: s kvinnor
Det sanitära nödläget har bekräftat hur pass utsatta kvinnorna i Peru är. Enligt en rapport från Medborgarombudsmannen har mellan 16 mars och 31 juni 309 vuxna kvinnor och 606 flickor och ungdomar blivit anmälda som försvunna. I genomsnitt blev det 10 anmälningar per dag. D v s ett fall var tredje timme. Dessa siffror till trots, har Staten fortfarande inte sjösatt några åtgärder alls när det gäller ett effektivt sökande efter offren, vilket sänder till förövare ett budskap av straffrihet när det handlar om kvinnovåldet.
Stefany, 17 år, bärnstensfärgade ögon, mörkt hår, vit hy. Sandra, 11 år, mörka ögon, smal, brun hy. Båda flickor hade hellre velat stanna hemma under karantänen, som övriga peruaner gör. Men någon hindrade dem från att komma hem. De var inte de enda. Siffrorna från rapporten skulle ha väckt larmsignaler i vilket land som helst utom i Peru, där kvinnovåldet verkar ha blivit accepterat som något naturligt.
Var finns dessa 615 kvinnor som försvann under den sociala isoleringen? Vad hände med dem? Hur många av dem har hittats hittills? Det är ingen som vet det. Det finns inte heller något sätt att få veta det med noggrannhet eftersom i Peru inte finns något nationellt register med information om försvunna personer. Det utgör en skuld som landet har gentemot kvinnorna och för den delen, även med männen, sen 17 är tillbaka, när Lagen Nr 28022 antog skapandet av ett nationellt register den 11 juni 2003 i syfte att erbjuda släktingar trovärdig information som skulle kunna underlätta sökandet.
Det finns inte heller en webbportal med uppdaterad information sen hemsidan peruanosdesaparecidos.org (försvunnaperuaner.org, övers. anmärkning) slutade fungera 2017. Nu är det bara teestamosbuscando.pe (viletarefterdig.pe, övers. anmärkning) kvar, som tyvärr inte uppfyller lagens krav. Ministeriet för Kvinnor och Utsatta Befolkningsgrupper hänvisar till Inrikesdepartementet om detta. Perus Nationella Polisens Avdelning för Utredning och Sökning av Försvunna Personer tackade nej till en intervju med Convoca.pe (Organisation för undersökande journalistik, övers. anmärkning). På så sätt är det rapporten från Medborgarombudsmannen, som hämtar in PNP:s varningar, det närmaste man kan komma denna verklighet i Peru. Eliana Revollar, medarbetare på Kvinnans Rättigheter inom Medborgarombudsmannens organisation säger "Vi är mycket bekymrade över detta för alla vet ju att en kvinnas försvinnande har att göra med kvinnovåldet." Hon tillade att "Bakom ett försvinnande finns en föregående våldshandling. Sen kan det förkomma ett kvinnomord eller andra relaterade brott så som människohandel, sexuell exploatering och våldtäkt. En kvinnas frihetsberövande är en mycket oroväckande situation."
I januari rapporterades 561 kvinnor som försvunna. I februari ökade siffran till 663. Mars kunde ha blivit värre. Karantänens inledning medförde ändring i prognoserna när, i teorin, skapades en tryggare miljö i o m den sociala isoleringen och polisens närvaro på gatorna. Detta blev tydligt när Medborgarombudsmannens rapport registrerade "bara" 471 kvinnor, flickor och tonåringar som försvunna under mars månad. Från april till juni, med rådande karantän och social isolering slutade siffrorna aldrig att stiga.
Det mest bekymmersamma är att försvinnandet av flickor och tonåringar står för det dubbla antalet än för vuxna kvinnor. I juni nådde det sin högsta nivå under karantänen: 70 % av det totala antalet försvunna kvinnor utgjordes av minderåriga flickor.
Eliana Revollar frågar: "Hur är det möjligt att dessa kvinnor rapporterades som försvunna när hela det offentliga rummet var ockuperat av polisen och militärerna?" Hon fortsätter: "Flygplatsen var stängt och alla transportmedel stod stilla. Polisen har inte gett oss en förklaring. Innan pandemin kom rapporterades en kvinna som försvunnen var femte timme. Nu, under pandemin blev det var tredje timme. Detta väcker hos kvinnorna en känsla av total otrygghet."
Situationsanalysen som Medborgarombudsmannen gör tyder på att polisen kommenderade en stor del av sin personal att garantera att cirkulationsrestriktionerna avsedda att minska smittspridningen åtföljdes och försummade i stället letandet efter de försvunna kvinnorna. Samma restriktioner försvårade att släkten kunde anmäla försvinnandet och även att de själva kunde leta efter dem.
En historisk skuld
Pandemin gjorde uppenbart vad utsatta kvinnorna i Peru är. Det handlar om ett land som har en lagstiftning som möjliggör skapandet av ett sökningssystem för försvunna personer, som redan har en åtgärdsplan avsedd att ta hand om utsatta, försvunna personer och som har ett samarbetsprotokoll institutioner emellan vid behandling av sådana fall men som inte har förverkligat en enda av dessa mekanismer på ett adekvat sätt. Inte ens när siffrorna om försvinnanden rapporterades under det sanitära nödläget.
Katherine Soto, företrädare för Föreningen Försvunna Kvinnor Peru förklarar: "Telefonnumret 114 för att anmäla brott är inte aktivt och sms-systemet för att meddela pågående sökningar fungerar inte heller. Ett register över försvunna människor är obefintligt och det samma sak med en genetisk bank över de försvunnas familjer. Allt det här är, på pappret, reglerat men än så länge det inte blir genomfört förblir det i stället en skuld p g a myndigheternas ovilja. Det är en manschauvinistisk attityd och en skuld som Staten har gentemot kvinnorna."
Belem de Pará Konventionen (1994), det första internationella fördraget om våld mot kvinnor, fastställer att Staterna är skyldiga att omstrukturera hela den statliga organisationen i syfte att hindra försvinnandena, förebygga riskfaktorerna och stärka institutionerna för att få i stånd en omedelbar respons. Annars blir Staterna medskyldiga i kvinnornas försvinnanden p g a aktiv underlåtenhet.
Revollar påstår att det finns bevis på att den peruanska Staten inte har vidtagit effektiva åtgärder för att förebygga försvinnanden och därför har ansvar för brotten mot kvinnornas rättigheter. I o m detta kan vem som helst av släktingarna som kan bevisa att det förekom brister i sökandet vända sig till den Interamerikanska domstolen för Mänskliga Rättigheter och kräva att Staten tar sitt ansvar i frågan.
Katherine Soto avrundar sin tanke: "Den peruanska Staten har institutionaliserat frågan om kvinnornas försvinnanden (gjort de till något opersonligt och slentriant, övers. anmärkning). När detta är gjort etableras en policy av förnekande att vara liv existerar överhuvudtaget. Varje gång Staten låter bli att söka en försvunnen kvinna utgör det i sig ett brott som gör att kvinnan försvinner två gånger. Detta talar sitt tydliga språk om hur vara sociala strukturer fungerar, utifrån att man nekar kvinnorna sitt rätt till sanningen och att betraktas som fullvärdiga medborgare."
| Tweet |
Flera artiklar om: Genus