Kvinnomord eller folkmord på kvinnor i Centralamerika
LatiCes översättare: Christoffer Stuveback
Centralamerika är en av de regioner i världen där det begås flest mord på kvinnor, vanligtvis relaterade till den förhärskande patriarkala logiken men också till den växande organiserade kriminaliteten.
Inte flera kvinnomord
Även om klassificeringen av dessa våldsamma dödsfall varierar är de som följer frågan överens om att just denna sociala grupp är en av de mest utsatta av det rådande våldet och ojämlikheten i området, så pass att de kommit att tala om folkmord på kvinnor.
Mellan 2002 och 2014, bara i Honduras, mördades runt 4460 kvinnor och åtminstone 95 procent av dessa fall har undgått rättvisa, enligt kommissionären för mänskliga rättigheter Roberto Herrera. Av det totala antalet mördade under perioden registrerades 2014 531 fall (11,9 procent), och under samma år begicks även 1250 våldtäkter med ett medeltal på 100 i månaden. Parallellt med detta anmäldes varje dag runt 14 våldsdåd i hemmet. Enligt el Observatorio de la Violencia de la Universidad Nacional Autónoma de Honduras (Honduras nationella självständiga universitets våldsobservatorium) mördades under 2014 års första kvartal fler än 90 kvinnor i landet, där brott av denna natur begås var femtonde timme.
Å sin sida rapporterade Guatemalas Policía Nacional Civil (PNC) och el Instituto Nacional de Ciencias Forenses (Nationella institutet för kriminalteknik) att det mellan januari 2005 och februari 2015 dog 6375 kvinnor på dessa våldsamma vis.
PNC klassificerade dessa dödsfall som begångna med eldvapen, stickvapen, slag, sprängmedel, strypning och lynchning, och visade samtidigt siffor som pekade på att åren med högst antal registreringar av våldsamma dödsfall var 2009, med 720, 2010, (695) och 2008, med 687.
Trots detta lyckades Ministerio Público (åklagarmyndigheten) endast uppnå 606 fällande domar. Med andra ord friades 134 och ytterligare 5636 nådde aldrig slutet på den rättsliga processen. Knappt 11,6 procent av fallen genomgick rättslig prövning och 88,39 procent har förblivit ostraffade.
I El Salvador uppgav la Policía Nacional Civil antalet 292 mördade kvinnor 2014, med en signifikant ökning av 77 fall i jämförelse med de 215 mord som begicks 2013. Representanter för polisen informerade att antalet mördade kvinnor på olika platser i landet, mellan januari och mars i år, uppgick till 58, dödsfall tillskrivna gängkriminalitet och den organiserade brottsligheten, snarare än genus- eller hatrelaterat våld.
Informanter från Organismo de Investigación Judicial de Costa Rica (Costa Ricas organ för juridisk undersökning) (OIJ) föreslog att det under det gångna året begicks mord var 18 och halv timme och att 22 kvinnor blivit offer för kvinnomord p.g.a. mäns svartsjuka, ägandebeteende och sexuella attacker. Denna siffra, även om den ligger under det antal som rapporterades 2011 (42), är högre än de uppgifter som rapporterades 2012 (26) och 2013 (18).
Costa Ricas OIJ katalogiserar kvinnomord som de brott begångna av gärningsmän som är en kvinnas make eller sambo, eller begångna av en f.d. make, sambo, pojkvän, älskare, närstående, sexförgripare eller annan person som saknar relation till offret.
"När vi pratar om ägandebeteende är det p.g.a. att mannen ställt krav relaterade till kvinnans aktivitet och styrt konversationen gentemot en tredje person", säger specialisten från la Sección de Estadística del Poder Judicial (Rättsmaktens sektion för statistik), Mario Solano.
För auktoriteter av Instituto Nacional de las Mujeres (Nationella institutet för kvinnor) (Inamu) har den implementerade politiken i landet gett resultat i form av anmälningar. Dessa ökade 2014 till 471, mot 411 året därinnan.
Begreppsliggöranden
Att identifiera våldsläget på ett nytt sätt, såsom kvinnomord, har blivit systematiskt i stora delar av regionen och lyckats visualisera sig med start i arbetet utfört av närstående till offer och i feministist- och mänskliga rättighetsorganisationer. Termen kvinnomord tillskrivs Jane Caputo och Diana E.H. Russel som använde beteckningen/benämningen 1990 i en artikel i tidsskriften "Femicide: Speaking the unspeakable".
För dessa författare/författarinnor är "mord av kvinnor den mest extrema formen av sexistisk terrorism" och på grund av det försvarade de sin distinktion så långt som in i språket. I efterhand refererade den mexikanske antropologen Marcela Lagarde till fenomenet som kvinnomord för att hon förstod att det handlar om ett "folkmord på kvinnor". Detta sker "när de historiska förhållandena genererar sociala praxis/beteende som tillåter attentat mot kvinnors integritet, hälsa, friheter och liv, och vilka alla har gemensamt idén att kvinnor är användbara, förbrukningsbara, missbruksbara och disponibla", menade hon. Lagarde menar att dessa handlingar sammanfaller i "sin oändliga grymhet och att de i sak är hatbrott mot kvinnor".
Våldet mot kvinnor tar sig uttryck varje dag inte bara i de tusentals dödsregistreringarna utan också i skador eller fysiskt lidande, liksom psykologiskt och sexuellt, både offentligt och privat. En så stor dimension av fenomenet, hjälpt av myndigheternas lättja, belyser bristen på ett officiellt system för insamling av uppgifter och statistik om dessa handlingar, vilka skulle kunna tillåta att man erhöll en exakt kännedom om problemets omfattning och hitta de adekvata svaren. Nästan i hela Latinamerika ligger de officiella siffrorna – när de finns – under de siffor som ges av medborgarorganisationer, p.g.a. den lilla förståelsen för skillnaderna mellan kvinnomord och vanliga dödsfall och vissa regeringars iver att förminska problemet. Informationsystemen brukar inte heller skilja uppgifterna enligt kön, ålder eller etnicitet, och tillåter inte etablering av typen av relation mellan offer och förövares, vilket komplicerar genomförandet av komparativa studier i regionen och inom länderna.
Spårandet av nyheter spridda av tidningar, tv och radio tillät några feministiska nätverk att räkna några fall, men många fler förblev oregisterarade. Kommunikationsmedier ägnar inte alltid utrymme för våldsamma mord på kvinnor, och de följer inte heller förfarandena i vart fall. Emellertid är dessa fall de mest använda av forskare när de försöker förstå omfattningen av problematiken i varje land.
Den internationella frigivningen av de fortsatta våldtäkterna och morden av kvinnor i staden Juaréz, Mexiko, med början 1993, anses av många som förspelet till en serie anmälningar av dessa fall. Men trots upprepade förfrågningar av detta slag sedan dess, uppfyller inte stater sina skyldigheter att förebygga, reagera på, undersöka, åtala, bestraffa och åtgärda dessa brott. Även om många av dessa stater undertecknat och ratificerat nästan alla internationella rättsliga instrument som har som mål att skydda gruppen, kränks kontinuerligt de underförstådda postulaten i dess grundsatser. Mot få fördrag visas det sådan respektlöshet som mot Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (1979), Deklarationen och handlingsprogrammet från Wien (1993) och Deklarationen och handlingsplanen från Peking (1995), bland andra.
"Våld mot kvinnor utgör en vanlig situation i vår region som ofta kulminerar i våldsamma dödsfall och som även visar tecken på tortyr, stympning, grymhet och/eller sexuellt våld av skäl som står i relation till kön." Så fördömde sociala aktivister domstolen Interamericana de Justicia. De påpekade dessutom några av de liknande egenskaper i andra typer av brott, vars offer stämplas av hat, förakt och det mindre värde som tillskrivs kvinnors liv. Som om verkligheten inte vore nog försöker media väcka anstöt hos allmänheten och sprider bilder av de mest skilda uttryck för terror mot kvinnor. Foton på nakna och stympade kroppar sprids överallt, men ändå finns det ett underskott på effektiva utredningar, förebyggande åtgärder och sanktioner från myndigheterna.
Toleransen resulterar nästan alltid i straffrihet: kvinnor begravs medans gärningsmännen förblir ostraffade p.g.a. den patriarkala logiken. Således hindrar angivna skäl byggandet av ett exakt register över offren för dessa handlingar. Utöver detta hade den samlade statistiken kunnat vara tillräcklig nog för att förstå hur brådskande det är att samordna åtgärder för att stoppa detta folkmord på kvinnor.
Flera artiklar av: Isabel Soto Mayedo