Förändringar i den moderna feminismen
LatiCes översättare: Susanna Berthelsen
Den moderna feministrörelsen har brutit med en del av de ideal som förespråkades i rörelsens barndom men som har visat sig bristfälliga. Nu försvarar man vikten av att ersätta den traditionella patriarkala politiken med en strategi som befriar både kvinnor och män utan att för den skull ignorera skillnaderna mellan könen.
Detta är ett svar på globaliseringen av problemställningar som transnationalisering, fattigdom, migration, klimatförändringar mm., vilka under de senaste två årtiondena har drivit kämparna för vad som illa benämnt kallas det svagare könet att mobilisera tillsammans med manliga aktivister.
Under de flertalet kvinnomöten som hållits sedan 1995 har protesterna mot marginaliseringen av kvinnor kommit att kombineras med en analys av effekterna av nyliberalism, migrationsströmningar och USA:s militäroffensiver, bland andra teman.
Detta hade att göra med den institutionella feminismens kris, dvs. resultatet av staters och internationella organismers erkännande av och olika försök till lösningar av könsdiskriminering, och den ofantliga ökningen av fattigdom i kombination med feminiseringen av detta sociala problem.
Den ökande diversifieringen av diskurser inom rörelsen framträdde under dessa år då de mest analyserade ämnena handlade om rasism, avkriminaliseringen av abort, utrotningen av alla sorters våld och kraven på jämställdhet inom maktorganen.
Men det mest utmärkande för den här tiden var starten på en debatt om utveckling, miljö, demokrati, vetenskap, teknikanvändning och mänsklighetens framtid från kvinnors perspektiv.
Föresatsen att anta en politik kring dessa ämnen från ett könsperspektiv började ta form under den fjärde upplagan av kvinnomötet (i Beijing 1995).
Kanske är det en av anledningarna till att detta möte fick sådant genomslag som en global, multietnisk och mångkulturell process i arbetet för att genomföra en kvinnomedveten politik.
Patriarkatets revanch
Kvinnornas framsteg i kampen mot det ojämlika system som försätter dem i underläge gentemot männen väckte ont blod hos den konservativa eliten och sporrade projekt som hade till syfte att militarisera de feministiska förslagen mot slutet av förra århundradet.
Dessa planer var en direkt attack på de värden och idéer som förespråkades av de rörelser som arbetade för att sopa bort den logik som låg bakom idén om en grupps övertag över en annan och istället ville sprida tolerans och respekt som en nödvändig del av samhällelig förändring.
En av de mest använda metoderna i den strategin var att integrera kvinnorna inom det auktoritära systemet, militären, vilket innebar att de nu inte bara vara objekt utan också huvudrollsinnehavare i den sociala exkluderingen.
"Militariseringen av feminismen", som den paraguayanske forskaren Juan Carlos Yuste kallar den, innebar att kvinnorna integrerades i maktsystemet och ledde till en maskulinisering av deras tankar och beteende.
Långt ifrån att eliminera den patriarkala kulturens fundament betydde detta projekt bara ett formbyte och uppmuntrade kvinnorna att bli agenter för makten över majoriteten, inklusive medlemmarna av deras eget kön.
Till grund för den här planen låg elitens övertygelse om att i och med att kvinnor sattes i en position där de exploaterade andra av sitt eget kön, så skulle de legitimera själva systemet i det samhälle som står i motstånd till feminismen och följaktligen kunna man förhindra rörelsens förespråkare från att vinna utrymme i debatten.
Genom att placera några kvinnor på platser som tidigare ockuperats av män, försökte de bara förhindra användandet av ett genusperspektiv för att förklara maktrelationerna i samhället, förklarar Yuste.
Som tur var lyckades inte detta, även om feministrörelsen mot slutet av förra århundradet försökte göra anspråk på sin rätt att delta i det militära rummet i lika stor eller till och med större utsträckning än vad man arbetade för framsteg inom andra aspekter av kvinnlig frigörelse, utan att tänka på sekundäreffekterna av den framgången.
Tvärtemot vad man brukar tro så sträcker sig militarismen utanför de militära institutionerna, uniformerna och vapnen och omfattar en hel världssyn, ett sätt att förklara människors relationer till varandra, och en modell för att skapa konsensus och effektivitet i samhället.
Av denna anledning anser Martin Shaw, Anthony Giddens och andra författare att militarismen är en ideologi som har kopplingar till det äldsta av förtryckarsystemen, patriarkatet.
Systemet innebär en koncentration av rikedom, makt, kultur mm. i händerna på män, på kvinnornas bekostnad, och utgör därmed ett oumbärligt medel för att föra vidare och utveckla militarismen genom sin förmåga att inverka på sociala relationer mellan människor och i familjer.
Genom att predika kvinnans underkastelse till mannen, begränsar patriarkatet kvinnans roll i samhället, de utrymmen hon har tillgång till och hennes intellektuella och känslomässiga kompetens.
På samma sätt legitimerar det också den konstanta kontrollen över hennes kropp, utrymme, tid och arbete och till och med hennes sätt att prata, klä sig och uppföra sig både i och utanför hemmet.
Den grundläggande stöttepelaren i det här systemet är underordnandet och förminskliggörandet av kvinnor, vilka berövas sin subjektivitet i och med att de begränsas till ett vara ett objekt för mannens behov, en livmoder för att producera hans avkomma, en hushållerska i hans hem, en tjänarinna för hans kropp och en sköterska för hans barn.
Överföringen av kunskap och makt via manliga metoder är en annan grundpelare på vilken patriarkatet bärs upp, i den kunskapsvärlden är makten manlig och den utövas genom våld och kvinnlig underkastelse.
"Patriarkatet, det androcentriska universumet, är inte bara kvinnofientligt, det är dessutom djup rasistiskt" menar Mujeres de Negro (Kvinnor i svart) från Málaga. Enligt dem innebär det patriarkala systemet där en grupp människor sätts över en annan, ett berättigande av avhumanisering och en legitimering av våldsformer.
Det är antagligen inom den här sortens samhälleliga organisation, i kärnan av det hierarkiska förhållandet mellan könen, i den manliga önskan att dominera, som lusten för förtryck, våld och krig föds.
Patriarkatets triumf lyckades nästan etablera en ensidig bekräftelse av de dominerande manliga sätten att tänka och känna och samtidigt utrota ett kvinnligt tankesätt och känslouttryck.
Patriarkatets natur är våldsam, förtryckande och upprätthålls med hjälp av lagstadgat våld, den stämmer överrens med ett hierarkiskt strukturerat system där den dominerande gruppen går samman för att försvara sina privilegier och utrota dem som vågar utmana dem.
Feminism på tjugohundratalet
Förståelsen av dessa fenomen gjorde det möjligt att bättre synliggöra orsakerna till den situation kvinnorna stod inför och sambandet mellan dessa orsaker och de problem som mänskligheten i stort står inför på tjugohundratalet.
Detta hade till stor del sitt ursprung i fördjupningen i vetenskapliga studier med ett könsperspektiv, vilkas bidrag satte igång en förändring i diskursen och agerandet hos den moderna feministrörelsen.
Den begränsade räckvidden för den politik som genomförts för att motverka diskriminationen av kvinnor var också en anledning till att man började integrera sig i rörelser som på ett mer omfattande sätt kämpade för social förändring.
Detta innebar dock aldrig att man gav upp försvaret av rättigheter rörande reproduktion, hälsa, abort, exploatering av kvinnors kroppar, utbildning, arbete och andra frågor som påverkar kvinnors situation.
Det är ett bevisat faktum att kvinnor har förmågan att skapa alternativa program för samhällelig organisation, där incitament för tillit till varandra, solidaritet och samarbete är viktiga ingredienser.
Trots detta utgör kvinnor bara 1,3 procent av den ekonomiskt aktiva befolkningen, de utför 2,3 procent av arbetet för en tiondel av medellönen och kontrollerar knappt en procent av jordens rikedomar.
Kvinnor känner bättre än andra till innebörden av diskriminering, våld och objektifiering av kroppen, av den anledningen ligger hoppet för många i deras förmåga att skapa ett debattutrymme som klarar att bromsa åteerskapandet av strukturer som leder till samhällelig marginalisering.
Flera artiklar av: Isabel Soto Mayedo