Låt oss tala om patriarkatet
LatiCes översättare: Ulla Petré Cañadas
Patriarkatet borde vare ett samtalsämne på samma sätt som fotboll, musik, litteratur, konst, film. Det borde talas om patriarkatet och dess konsekvenser i skolan, på universitetet, i det sociala umgänget, överallt och alltid.
Varför? Därför att det är vår fiende som vi har att besegra, och ett tema som inte bara berör feminister. Man behöver inte vara feminist för att tala om patriarkat. Patriarkatet skadar oss alla, vissa mer än andra, för en man blir inte dödad på grund av sitt kön, vilket kvinnor blir.
En man som har älskarinnor betraktas som en tupp, en karlakarl, en don Juan som applåderas medan en kvinna som har älskare anses vara en hora, utpekad och föraktad av samhället. Och samtidigt -hur många av de där tupparna skulle inte vilja ligga med henne och hur många av de där helgonlika kvinnorna skulle inte vilja vara som hon. Men, det är en annan sak.
Det är patriarkatet som är fienden som ska besegras, som brer ut sina enorma tentakler i form av korruption och straffrihet. Det är så mäktigt, att det införlivats med samhället som något naturligt och som en del av kulturen, oavsett land.
Patriarkatet är något inlärt, precis som en vana, ett rörelsemönster, som vårt sätt att blunda för att sova, för ingen föds till att vara kvinnohatare, manschauvinist eller homofob. Patriarkatet har sådan påverkan, att vi för det mesta inte lägger märke till hur vi följer dessa mönster som begränsar oss, gör oss till stereotyper och tvingar sig på oss.
Det räcker inte att vi talar om patriarkatet i Ni Una Menos' marscher, vid likvakor när vi sörjer offren för kvinnomord, eller när vi får reda på en våldtäkt. Det börjar med språket, fortsätter med gesterna och slutar med handlingarna, som får sina mest drastiska konsekvenser i mord på kvinnor och transpersoner. Patriarkatet är en struktur som är djupt rotad i systemet. Det är inte reggaeton-musiken som uppmuntrar till könsrelaterat våld, utan systemet som säger att en flicka måste klä sig i rosa och att en pojke inte får bära kjol. Att en pojke måste bli av med sin oskuld på en bar så snart han uppnått mogen ålder, medan en flicka måste vänta till sin bröllopsdag. Vad innebär det att bli oskuld på en bar? Är det kanske inte att blunda för den miljonindustri som handeln med flickor, ungdomar och kvinnor utgör i syfte att tjäna pengar på det sexuella utnyttjandet? Är det kanske inte att lära pojkarna att utnyttja kvinnan som objekt? Är det kanske inte att avhumanisera pojken ifråga? Är det inte att våldföra sig på dessa flickor, ungdomar och kvinnor?
Det könsrelaterade våldet och patriarkatet uppmuntras av skolan, som inte släpper in pojkar om de har långt hår eller flickor som färgar håret eller klär sig i manskläder. Vad betyder det att klä sig som flicka eller som pojke? På vilka grunder står vi när vi tar oss friheten att säga hur man måste klä sig, uppföra sig eller känna utifrån kön? Och om en person inte upplever sig ha en könstillhörighet, hur vi ska vi då behandla vederbörande? Det är samma skola som säger att två pojkar eller två flickor som kysser varandra utgör ett dåligt exempel och måste gå i terapi för att ändra sig till det bättre.
Och hur kan de heterosexuella förändras till det bättre? Finns det i själva verket heterosexuella människor? Vad är heterosexualitet? De flesta trakasserier på gatan, misshandel och mord på kvinnor utförs av heterosexuella män mot kvinnor, homosexuella och transsexuella kvinnor - vad säger det patriarkala samhället om detta? ”Hon fick skylla sig själv som hora, han fick skylla sig själv som bög”. Vad avslöjar inte det? Och hur är det med rättsväsendet?
Vad händer med pojkarna som känner sig som flickor? Ska vi utesluta, förolämpa och förnedra dem tills de begår självmord? Eller tills de blir frustrerade vuxna, olyckliga i en värld av hycklare? Heterosexuella hycklare, förstås.
Det könsrelaterade våldet och patriarkatet uppmuntras av ett system utan lagar som stödjer legala och säkra aborter. Ett system av utbildning, hälsa och rättsväsende som saknar könsperspektiv. Ett system som hävdar att en kvinna är mindre intellektuellt ägnad att utföra samma arbete som en man, och således inte är värd lika hög lön som mannen. Ett system som säger att även om hon har samma kapacitet bör en kvinna tjäna mindre än mannen, bara för att hon är kvinna.
Och de riktlinjer som utarbetats av patriarkatet, utan vare sig arbetsrätt eller mänskliga rättigheter, skyls över av de som tjänar på orättvisorna, både kvinnor och män. Tyvärr.
De helgonlika kvinnorna som är emot abort, till exempel. De helgonlika, homofobiska männen som är emot könsneutrala äktenskap, till exempel. Ett samhälle som bagatelliserar omänskliga handlingar inom ett styrelseskick som är patriarkalt, manschauvinistiskt, kvinnofientligt, där kvinnor mördas.
Patriarkatet finns överallt, i litteraturen, i konsten, på busshållplatsen, i klassrummen, i lärarens språk, inom idrotten (de lättklädda värdinnorna om hjälper till när medaljer och diplom ska överräckas till de starka idrottsmännen), hos läkaren, i löftet att slå ut en presidentkandidat. Det finns i sängen, i sexlivet.
Vad hindrar oss från att tala om patriarkatet och dess konsekvenser? Vår dubbelmoral? Rädslan hos alfahannarna att förlora sin virilitet? Rädslan att förlöjligas?
Låt oss tala om patriarkatet, kvinnofientligheten, kvinnomorden, morden på transpersoner. Låt oss tala om homosexualitet, låt oss tala om rättigheter, om rättvisa. Låt oss tala om förlorade privilegier, för vissa, och låt oss tala om integration i ett samhälle som respekterar olikheter och mångfald. Men låt oss inte bara tala, utan också agera, för orden förs bort av vinden - det är vår plikt att dra upp patriarkatet med rötterna och utplåna det.
Flera artiklar av: Ilka Oliva Corado