Alla dagar är den 8 mars
LatiCes översättare: Edit Holm
Vi kvinnor får inte fritt bestämma över våra kroppar, för systemet och kyrkan i med sina skenheliga, gemena ledare i täten lägger sig i vad vi gör med dem. Med vilken rätt? De tar sig rätten för att patriarkatet, som styr över våra fogliga liv, håller dem om ryggen.
Och vet du varför? För att vi kvinnor blir nekade våra mänskliga rättigheter varje dag. För att ojämlikhet mellan kvinnor och män fortfarande existerar. Avgrundsdjupa skillnader i arbetsrelaterade rättigheter. För att det fortfarande är olagligt att göra abort i de flesta länder, och för att vi blir anklagade för att vara mördare och kastas i fängelse om vi avslutar en graviditet. För att kyrkan fortfarande förtrycker oss, och om vi dristar oss till att tänka själva utsätts vi för offentligt hån och förnedring. Kristi blod! Sen tvingar de på oss sin utdrivning under ledning av en misogyn präst som är ivrigt påhejad av en manschauvinistisk make (älskare eller livskamrat) med dubbla moraliska måttstockar.
Det patriarkala systemet försöker få oss kvinnor att fortsätta tiga i underkastelse bakom en fasad av lydnad, och den som vågar sig på att kliva utanför fållan förtjänar det tyngsta av straff. En självständig, företagsam och tänkande kvinna ses inte med blida ögon av systemet och av kyrkan (vilket är skälet till att så många kvinnor försvunnit, torterats och mördats genom åren) som är rädda för att fröet ska gro och växa upp till en hel trädgård.
Alla dagar är den 8 mars, för vi fortsätter att uppfostra våra söner efter patriarkala normer. Till och med innan barnen föds ger vi dem roller utifrån våra fördomar och stereotyper, beroende på om det är en flicka eller en pojke. Så fungerar våra känslor gentemot barnen och vårt sätt att socialisera dem. Det är bråttom att ändra på normerna och rycka upp dem med rötterna. Social rättvisa är nödvändig. Kvinnor är inte sämre varelser, och vi kräver inte heller några privilegier, som ju faktiskt männen har. Vi kräver bara respekt, rättigheter och rättvisa. Detta kan man inte uppnå utan frihet.
Vi kvinnor får inte fritt bestämma över våra kroppar, för systemet och kyrkan i med sina skenheliga, gemena ledare i täten lägger sig i vad vi gör med dem. Med vilken rätt? De tar sig rätten för att patriarkatet, som styr över våra fogliga liv, håller dem om ryggen.
Det är nödvändigt att odla och ge näring åt det kollektiva minnet och försöka återuppta den kamp som fördes av de modiga pionjärer som gav sina liv i utbyte mot våra rättigheter, som blev levande brända, betraktade som fredlösa, fängslade och torterade. De är våra hjältar. Dessa feministiska rörelser som reste sig och gjorde uppror, det är tack vare deras djärva, höjda röster som vi idag kan dra nytta av de små framsteg som gjorts. Kampen för rättvisa rör hela mänskligheten, oavsett om man kallar sig feminist eller inte. Beteckningen är egentligen det minst viktiga. Människor, låt oss vara människor utan begränsande benämningar. Internationella kvinnodagen borde ses som en viktig dag i hela världen, överallt och i alla avkrokar, men att fira den betraktas fortfarande som ett feministiskt angrepp. Glöm inte hur patriarkatet ser på feminismen och hur dess anhängare arbetar för att svärta ner den feministiska rörelsen och ge den dåligt rykte.
Man kan inte sticka under stol med att få män kommer på de aktiviteter som anordnas den dagen, och att de flesta av dem blandar ihop begreppen. De tror att kvinnodagen är en dag då man ger kvinnor blommor och betalar för motellrummet och öser ur sig fler än en sliten komplimang till "den vackraste blomman i trädgården". Men dagen därpå blir de samma misogyna alfahannar som innan och förblir så resten av året. På grund av utbrottet av kvinnoförakt ser även kvinnor i allmänhet feminismen som ett hot. Det är möjligt att inte vara feminist, det har man all rätt att inte vara, men feminismen måste ändå respekteras. Enligt min åsikt behöver det att man inte är feminist inte betyda att man är emot rättvisa, vilket vissa personer menar – det är allas ansvar att kämpa för att alla människors mänskliga rättigheter ska respekteras. För att kvinnan ska kunna existera som självständig, social varelse.
Vi behöver riktiga, djupa och konsekventa förändringar. Som föräldrar, social grupp, som kyrka, som stat, som samhälle. Kvinnodagen närmar sig, så hur skulle det vara om vi tänkte på hur vi ska förändra mönstren för uppfostran och våra sätt att tänka och agera när det gäller mänsklig rättvisa? Om vi skulle ta och tänka på att inte trakassera människor för deras kön? Om vi skakade av oss skenheligheten och tänkte på att rätten till abort borde vara skyddad i lag? Om vi har rättigheter, varför kämpar vi inte för att andra ska få ha det? Hur påverkar rättvisan oss som har privilegier? Vad är vi beredda att göra för att kön inte ska påverka bemötande, möjligheter och människors rättigheter? Vilken värld vill vi lämna till kommande generationer? Och om vi tänker på våra hjältar: tänk om de hade varit dina systrar, fruar, flickvänner, lärare, vänner? De var någons systrar, fruar, flickvänner, lärare och vänner. Nej, att förändra den här världen och kämpa för jämställdhet mellan könen är inte bara en sak för kvinnor, den kampen är allas angelägenhet. Är Du beredd att hjälpa till för att ändra den patriarkala, misogyna, manschauvinistiska och förslavande verkligheten? Hur skulle det vara om vi respekterade varandra? Om vi slutade ställa upp på patriarkatets spelregler? Det är den springande punkten, hur skulle det vara om vi började simma mot strömmen? Jag säger det för att vissa män slår sig för bröstet och skryter om att de är riktiga revolutionärer, men när det kommer till kvinnors rättigheter är de mer högervridna än de självaste diktatorerna. Låt oss sluta sätta testiklarna och könsprivilegierna före allt annat, för om vi är som de riktiga revolutionärerna vet vi att alla rättigheter är allas, utan åtskillnad.
Att återupprätta internationella kvinnodagen är att ge näring åt det kollektiva minnet på samma sätt som sker med förintelsen, folkmorden, revolutionerna och alla de andra datumen vi ringat in i våra almanackor och markerat i våra klockor, händelser som förändrade historien. Låt oss bli en del av förändringen, låt oss drömma och kämpa för en human värld för alla människor, där rättvisan är "den vackraste blomman i trädgården". Det är ett jobb som måste göras alla dagar.
Flera artiklar av: Ilka Oliva Corado