Latice - Latinamerika i Centrum

-


LatiCe skapar rum för folkrörelserna så att dessa får möjligheten att skriva sin egen historia.

LatiCe söker

Volontärer som vill skriva artiklar eller hjälpa till med att översätta (spanska till svenska).
Kontakta oss: info@latice.org


Hjälp oss bygga broar mellan Latinamerika och Sverige.

Vill du bli medlem?


arkiv


Skriv, kvinnor, skriv

Ilka Oliva Corado
LatiCes översättare: Emma Palmgren

Till flickor ger man dockor för att de ska lära sig i tidig ålder att deras plats i samhället är att föda och ta hand om barn; barn som blir deras söner, bröder, barnbarn, brorsöner, pojkvänner, älskare, kollegor, män..., oavsett om det är graden av konsanguinitet eller inte, men funktionen i samhället är att vara mamma i hela patriarkaliska sammanhanget, det vill säga; upphöra att existerar för att tjäna andra.

Till pojkarna ger man pistoler och vagnar, så de kan ta gatan och veta att krig gör det manliga könet. – Kommer det att vara?- Få gånger ges leksaker utan det patriarkaliska könsnamnet, leksaker som kräver integration och eliminerar stereotyper. Leksakerna är märkta med sektion och färg i butiker: pojkar-flickor.

Vi började mycket dåligt, från den tidiga åldern 0-5 år när pojkar och flickor tar till sig allt som svampar, märker vi dem med dessa förödande mönstren som skadar dem i barndomen och kommer skadar dem i vuxenlivet, för det man lär sig från 0 till 5 år raderas sällan från barnets omedvetna.

Men den värsta delen bär tjejerna, som kommer vara tonåringar och vuxna kvinnor och i alla stadier av deras liv kommer präglas av denna könsfördelning och av de patriarkala, misogynistiska och machista mönstern av avel som på ett eller annat sätt försöker stympa oss som kön.

Vi kvinnor är tvungna att tysta smärtan, ilskan, frustrationen, depressionen, förlusterna som är många, gömma våra drömmar under kudden eller i en köksbehållare. Många gånger slängs dem i papperskorgen för att de ska tas långt bort och aldrig se dem igen. Och livet fortsätter och vi förändras från flickor till vuxna kvinnor med stigma på huden och i minnet, med könsmärken som taggar inbäddade i sinnena. Med det livliga våldet som ackumulerar likt frost, som ett block cement på axalarna, som ett rep som hänger oss, som enorma kedjor som inte tillåter oss att gå.

Detta är patriarkaren som vi växer upp i: trakasserier på alla möjliga sätt, våldet som har gigantiska tentakler som straffrihet. Och vi har ansvaret som den nya generationen att fortsätta motstå, inte bara för oss själva men utan alla som tystades och slogs till döden. Stå emot för alla som kämpade så att vi idag kan höja våra röster. Och det är självklart där överträdelserna kom in och kastade stenar och kedjade sig till dörrarna, de som manifesterade kom in och fyllde gatorna med slagord, de som vågade skriva, de som vågade springa, åka skridskor, skrika, skulptera.

Men också livets alla överträdelser, som i tystnad klippte grönsaker, lagade kläder, tog hand om feber, hugade träd och tvingades öppna benen för en våldtäktsman. Till ett misogynisktiskt mönster. De som aldrig mottog applåder eller beröm, de vars namn inte behålls i feminismens historia, men det var millioner av dem i mörkret och övergivna som motsatte sig.

Från dem kommer vår styrka, från dem behöver vi nära oss, för även om vi lever i en uppenbar ensamhet är vi inte öar, vi sammanfogar, vi är en del av en murgröna som växer och expanderar oavsett hur mycket de försöker riva upp dess rötter och torkar ut den.

Jag kommer idag ihåg Virgina Woolfs ord, en författare som inte gick på universitet men som var ett universitet i sig själv och som lämnade till senare generationer, många böcker att läsa, kan man vara mer transgressiv? ”Skriv kvinnor, skriv att vi i århundraden blev nekade”. Till detta vill jag lägga till att vi skriver, alla, att vi har våra dagböcker där vi tar några minuter per kväll och pratar med oss själva, älskar varandra, smeker varandra, omfamnar varandra, förlåter varandra, i ensamheten inuti ett blankt blad som inte behöver någon annan mer än oss själva.

Men när vi inte kan skriva, att vi vågar måla, gå, springa, träna, hoppa, skrika, observera, fråga oss själva, formulerar en analys; att det inte är nödvändigt många gånger att dela med någon annan än sig själv. Svaret på allt är inte att skriva, det finns faktiskt inget absolut svar, dörren är inte skrivandet, det finns många dörrar, var och en av oss kommer hitta vår egen och sitt sätt att uttrycka sig; det viktigaste är vi inte fastnar eftersom det stora monstret med gigantiska tentakler som heter patriarkatet vill ha oss undergivna, orörliga och tysta.

En bra generationsövning kan vara att istället för att ge dockor till flickor ger vi en dagbok och ett skrin av akvarellfärger. Så att de från en tidig ålder vet att de har all rätt att uttrycka sig och att det inte finns ett exakt sätt att utrycka sig på.

Jag håller kvar vid Virgina Woolfs fras som är tillämpbar i våra livs alla omständigheter. Och att vi aldrig låter kuriren går förbi, eftersom det är så denna enorma murgröna får liv som gör samma motstånd som vårt kön.



Publicerad: mars 2019

Flera artiklar om: Genus



  • LatiCe är en ideell förening med org. nr. 802440-4512 |
  • © 2008 LatiCe