Maskuliniteter i Latinamerika
Samordnare av White Ribbon-kampanjen
i Argentina och Uruguay
hugo.huberman@gmail.com
Mellan Pablo Neftali och mig finns det några gemensamma saker. Hans andra namn kopplas till min judenhet, hans mage (tjock mage) liknar min, hans poesi är långt bättre än vad jag ens vågar tänka och han blev även tränad som man i detta mångskiftande Latinamerika, precis som jag själv.
Han råkar också vara trött på att vara man, dessa kontinuerliga krav på närvaro av ritualer, uppfattningar och förtryck, som han berättar med egna ord: Det händer att jag kommer in i en skräddaraffär och vissnar i ogenomträngliga biografer, jag brukar tillbringa vissa dagar som jag känner mig som om jag vore underkänd på mitt macho-prov, vänligen jag vill bara vila mellan stenar eller ull, jag vill inte se varken några anläggningar eller trädgårdar, inga varor, inga glasögon, inga hissar.
Dessa dagar vill jag inte ens att någon tittar eller rör mig, jag är inte man, mindre man än andra, och detta upprör mig. Det händer att jag tröttnar på mina fötter och mina naglar och på mitt hår och min skugga. Det händer att jag tröttnar på att vara man, skriver Pablo, och det gör ont i min själ, jag blir trött på att behöva vara den som har auktoritet i familjen när jag inte är hemma på hela dagen. Det stör mig att min chef behandlar mig som värdelös, och jag tyst, jag är en försörjare, det är mitt ansvar. Jag är den som varken kan bli sjuk eller deprimerad, jag är den som varje trist och grå dag går genom staden med sitt obehag, smärtfri.
Jag inser inte det men Don Pablo nämner det. Jag vill inte fortsätta att vara rot i mörker, vacklande, förlängd, huttrande av sömnen, neråt, i de fuktiga staketen av jorden, att ta in och tänka, och äta varje dag.
Ord för ord, jag har ingen förteckning på vad jag känner, men det låter tråkigt. Jag fortsätter dock att äta maten som lagats för mig och fortsätter varje dag att gå förbi baren för att ta mitt glas vin i glömska, bland andra, tillsammans med andra, för andra. Jag vill inte ha så mycket elände. Jag vill inte fortsätta att vara en rot och en grav, ensam under marken, på ett vinlager med stela döda, och dö av sorg.
Jag vet, Pablo, jag vet, men det har alltid varit så, sedan barndomen, när jag missade ett mål och hela familjen inte talade till mig på flera dagar.
När jag var en ung man, och alla män och kvinnor i grannskapet, tittade på mig och undrade med ordlösa gester: Har du redan gjort det? Tills nyligen, när vi inte fick barn gjorde det ont, det var som i deras ögon fanns bara en tanke: han kan inte ens göra det bra.
Men det skulle kännas bra att skrämma en notarie med en nyplockad lilja, eller döda en nunna med ett slag på örat.
Det skulle kännas bra att gå igenom gatorna med en grön kniv och skrika ut tills jag dog av kyla.
Jag skrattar, Pablo ger mig tillåtelse till detta och till och med att döda, utan att det blir något spår av det. Han uppmuntrar också mig att skrika, och hemma säger de alltid till mig gubbe du ska inte höja rösten i det här huset.
Grönt är en färg jag inte känner till, den är klar och tydlig, jag kan inte ana den. Ja, Pablo, jag tröttnar på att vara man, pga. alla dessa redan fastställda krav och åsynen. Ja, kära Pablo, jag är trött på de privilegier som jag genomsyrades av den enda anledningen av att ha en penis, att inte behöva ge förklaringar, att alltid ha sista ordet, att alltid vara redo för en enda och inlärd sexualitet, endast vaginala samlag. Jag saknar att inte ha andra möjligheter.
Pablo, jag sörjer att det finns en ojämlik tillgång till resurser, vad gäller kvinnorna. Det äcklar mig våldet som inskränker rättigheterna för kvinnor, ungdomar, barn och andra män, som ses som mindre manliga.
Jag hämnar mig från att ha närande intimitet med andra män, och att tala för dem om hur jag mår med mitt liv, inte prata om fotboll, politik eller kvinnor, utan att tala om min personlighet, mina behov för att de kanske tror att jag är ...
Lugn, Pablo, du kan vila i frid, jag omfamnar dig genom en klagovisa med detta ord, och berättar för dig att jag aldrig tröttnar på att vara man uppfostrad som sådan, när jag upptäcker mina känslor, när jag kan visa solidaritet med mina bröder och systrar, när jag inser mina misstag och tar offentligt ansvar för dem.
När jag kan sitta och kissa i lugn och ro, när jag kan utrycka glädje för det liv jag väljer medvetet, för känslofullhet som jag åter har lärt mig och hur noga jag sköter mig själv, och därmed även de människor som jag träffar och interagerar med, för min önskan och medverkan till en mindre smärtsam och humanare värld, för att kunna njuta av min sexualitet utan regler som styr det, för den djupa närvaron av Tana i mitt liv, och min önskan om samexistens, för andras kramar, för behovet av mysa som jag rör mig i världen. Och, ja, Pablo på så sätt tröttnar jag inte. Jag lärde mig, inte utan smärta, i likhet med många kvinnliga kamrater att det finns så många sätt att vara man som människor i världen, oändliga, ofullbordade, frågande sätt, som inte applåderas eller välkomnas. Tillvägagångssätten av vara män som bara finns inne i mig, som outtröttliga följer med när jag är med mig själv, vaken, passionerat, med mina sprickor och frakturer i släptåg, men med syftet att göra den här världen till en värld för alla, utan några undantag eller olikheter. Man ber fortfarande mig att vara en man och att bevisa det i varje gest, i varje steg, i varje hörn av munnen som uttalar den magiska frasen: Jag är en människa under uppbyggnad, älskade Pablo.
Flera artiklar av: Hugo Huberman