Mödrar i inkvisitionens land
LatiCes översättare: Lillemor Andersson
(El Salvador) Att födas till kvinna i El Salvador är att födas med en allvarlig nackdel, hävdar jag vid mina workshops. "En vara för herrar" är föräldrarnas talesätt. När vi granskar rollsymbolerna för man och kvinna, som inte tar hänsyn till män och kvinnor, ser vi den patriarkala modellens stora skillnader som förmedlar budskap och åligganden från den traditionella hegemoniska maskuliniteten.
Det som tillåts och uppmuntras hos män, förnekas kvinnor. Att vara man är att inte vara kvinna. Det muttras kommentarer under den inledande fasen av mina utbildningar. Dessa fall och kommentarerna förstärker min inställning. Det är viktigt att vi utbyter och ändrar tankar och handlingar som osynliggör och våldför sig på detta att "vara kvinna". Därför är vårt engagemang i år och under de år som vi har kvar, att utrota diskrimineringen och stigmatiseringen av kvinnor i detta land. Statens olika instanser måste snarast se över lagstiftningen, skicka lagens utövare (förutom vissa domare som är genusmedvetna) på utbildning om genus och könsroller, polis, åklagare, advokater och juridiska rådgivare, alla offentligt anställda, sjuksköterskor, läkare osv. Detta för att den sociala uppbyggnaden påverkas och är fördomsfull. Den är partisk genom tron på de myter och legender som påverkar människors liv. Den religiösa fundamentalismen är livsfarlig i vårt samhälle.
María Edis slog sig i magen tre dagar före aborten. Från operationssalen fördes hon till en cell, från cellen till kvinnofängelset och från fängelset till graven. Hon var 31 år. Cristina var 18 år när hon förlorade sitt andra barn och dömdes till 30 års fängelse. En genomgång av hennes fall, visade att domarna överskridit sina befogenheter och hon frigavs, eftersom hon redan varit fängslad längre tid än vad som var befogat.
Foto Bernat Camps
Raquel, syskonbarn till María Edis
i sitt hus i distriktet
Las Mesas, Cacaopera, Morazán.
Cristina och María Edis möttes i mitten av 2009. Staten hade hämtat bägge från sängarna i sjukhussalarna, där de återhämtade sig. De fick tillbringa konvalescensen i celler och dömdes till fängelse. De två kvinnorna hävdade att de genomgått spontana aborter, men i ett land som El Salvador, är alla aborter en fråga för utredning. Med otillräckliga och ibland motsägelsefulla bevis, dömde domarna till fängelsestraff på moralisk grund. För María Edis innebar domen att dö i fängelset.
Dessa kvinnors liv korsades flyktigt i kvinnofängelset, där bägge avtjänade sina straff som offer för kontinentens mest extrema abortlagstiftning. El Salvador, Nicaragua och Chile delar egenskapen att ha lagstiftningar som inte tillåter abort, inte ens i de fall som äventyrar moderns liv.
María Edis dömdes på grund av komprometterande vittnesmål av sin far, som hävdar att han aldrig sagt det som åklagarens utredare tog upp i det protokoll som han tvingades underteckna. Tomás, María Edis far, som inte kan läsa eller skriva, säger att de lade ord i hans mun som han aldrig uttalade. Han satte sitt tumavtryck som signatur, eftersom utredarna försäkrade att papperen bara innehöll det som han hade sagt.
Staten dömde Cristina till 30 år. Hon tillbringade fyra år i fängelse och frigavs efter att en granskning fastslagit att domarna hade överskridit sina befogenheter. Cristina försvarades av en statligt utsedd advokat, som inte ens visste namnet på den anklagade vid domstolsförhandlingen.
Cristina och María Edis fall är två berättelser om den ojämlika kampen mellan maktlösa individer och en inkvisitorisk stats förkrossande tyngd. En stat som inte ens utfärdar minimala konstitutionella garantier.
Cristina mot världen
Bildtext:
Män: Stark, dominant, beskyddande,
viktigare, otrogen, rationella
Kvinnor: Svag, under-skyddade, öm,
trogen, smeksam
Undan för undan återkom verkligheten. Det var tidig morgon och kvällen innan hade inte slutat väl. Cristina hade just lämnat operationssalen och i hennes huvud snurrade det fortfarande. Hon befann sig i ett väntrum på sjukhuset i San Bartolo, omgiven av sängar med andra människor som också återhämtade sig från narkos. I väntan på överföring till uppvakningssalen, såg hon hur en mörk person steg för steg, närmade sig, tills den stannade bredvid henne.
- Vad heter du? Var bor du?
Cristina såg från sin säng, bara en mörk fläck som ingick i miljön och som talade till henne med kvinnlig röst. Allteftersom hon vaknade upp, klarnade hennes sinnen. Fläckarna började få konturer och världen slutade snurra. Det är en läkare, tänkte hon först. Sedan märkte hon att kvinnan inte hade vit rock, utan mörk klädsel. Sen såg hon att kvinnan inte heller bar något märke, där det stod "doktor" följt av ett namn, utan en gyllene skylt på bröstet. Kvinnan frågade och Cristina svarade. Vad kvinnan sade till henne klockan tre på natten denna söndag, gjorde henne kall:
-Hör på. När du lämnar sjukhuset, kommer du att bli arresterad.
-Varför? frågade hon.
Bildtext: Jag bestämmer
Cristina bodde med sin mor och styvfar i ett av huvudstadens östra kvarter. Fem timmar innan hon vaknade på sjukhuset, klockan tio på lördagskvällen, hade hon gått upp för ta ett glas sockervatten i köket, eftersom hon inte känt sig bra under dagen. Hon tänkte att drycken skulle lugna magen. Sedan återvände hon till sängen, där hennes tvåårige son Daniel, sov. Han var ett mörkt och knubbigt barn som fötts, när hon var 16 år. Och nu, vid 18, låg hon i en sjukhussäng och kämpade för att vara vid medvetande och förstå vad som pågick. Hon kom från operationssalen och det som denna kvinna, med en gyllene skylt på bröstet, sade till henne var, att hon skulle få återhämta sig i en cell.
-Och varför? frågade hon, medan skräcken började sprida sig i kroppen.
-Du kommer att anhållas för ditt barns död, svarade polisen.
* * *
Sex månader gick efter den där morgonen i oktober 2004. I maj 2005 befann sig Cristina i en inledande domstolsförhandling. Lyckligtvis hade hon en försvarsadvokat som var klar att starta en bevisföring till hennes fördel. Natalia Durán, offentlig försvarare tilldelad ärendet av republikens allmänne åklagare, reste sig i Ilopangos domstolssal och gjorde sig beredd att tillintetgöra åtalet:
-Jag är här för att försvara fru... sade Durán, utan att kunna avsluta meningen.
Villrådigheten berodde inte på en avsiktlig önskan att skapa sensation. Advokatens paus berodde på att Durán hade glömt namnet på sin klient. Det verkade som om hennes framtid låg i händerna på en kvinna, som inte ens kom ihåg hennes namn. Durán kunde vare sig minnas förnamn eller efternamn: Cristina Quintanilla. Hon vände sig därför mot svaranden och bad om hjälp.
-Jag är här för att försvara fru..., ursäkta, vad heter du?
Det var fjärde gången Cristina såg sin försvarare i denna process rörande dråp. Hon stod inför eventualiteten att bli dömd till mellan två och fyra års fängelse och hennes försvarsadvokat visste inte ens hennes namn. Det var det värsta som hänt efter de sju långa månader som gått, sedan hon blev förhörd av polisen vid uppvaknandet ur narkosen.
Efter det första förhöret i gryningen, tillbringade Cristina sex dagar i en cell i Apulos. Vid den inledande domstolsförhandlingen, fastslog domaren att anklagelserna mot henne saknade grund och hon frikändes. Cristina var fri, men åklagaren överklagade och vann överklagandet, vilket öppnade vägen för en ny rättegång. Ärendet hamnade då i Natalia Duráns händer. Advokaten som inte visste hennes namn.
De första månaderna 2005 var Cristina desperat. Trots att hon väntade på rättegång för dråp, hade hon inte häktats och hon gjorde allt hon kunde för att samla ihop de papper som var nödvändiga vid rättegången. Hon hämtade dem från alla håll, inklusive sjukhuset i San Miguel, där hon en gång, tre år tidigare, hade opererats för blindtarmsinflammation. Dagen före den offentliga domstolsförhandlingen, där San Salvadors Andra Rättegångsdomstol skulle besluta om hon var skyldig eller ej, sökte Cristina upp sin försvarare, men fick till svar att hon inte hade tid för tillfället. Cristina hade inget emot att vänta och sade att hon skulle avvakta tills försvarsadvokaten kunde ta emot, eftersom hon behövde tala med henne och få råd. Hon förväntade sig en viss vägledning från försvararen, men fick bara några, föga uppmuntrande, ord: "Berätta det ni vet. Ni måste ju berätta allt ni vet".
* * *
En dag åkte Cristinas mor buss med sin sonson Daniel. Rättegången var över och Cristinas son hade därefter varit i Felicitas vård. Hon bodde fortfarande i samma lägenhet. Mormor och barnbarn kom från San Bartolo, kvarteret där de bodde och vid det laget visste Daniel var hans mamma fanns.
De satt bredvid varandra i bussen, när något utanför fångade Daniels uppmärksamhet. Han ryckte i mormoderns kläder och hon försökte ignorera det.
-Mamma, mamma! ropade han, när han fick syn på byggnaden, där han visste att hans mamma fanns.
Felicita låtsades inte höra och försökte hitta ett distraherande samtalsämne med en annan dam som var med på bussen. Men Daniel ville med sina lungors fulla kraft, påminna om det som hon ville hålla hemligt.
-Mamma, mamma! Det är där min mamma är. Titta! ropade han.
Biltex: Stoppa våldet mot kvinnor
Och eftersom Felicita fortsatte prata med den andra damen, insisterade Daniel.
- Jag säger ju att ni ska titta var min mamma är! protesterade han.
Byggnaden som Daniel kände igen vid fem års ålder, är känt som kvinnofängelset i Ilopango.
De första gångerna Felicita tog med sitt barnbarn för att besöka modern, var han fortfarande knappt tre år. Han förstod inte då, var Cristina befann sig. Men en dag var det någon som krossade bubblan och berättade för honom att Cristina satt i fängelse. Daniel gick till sin mormor och klagade. Hans mor var inte borta på arbete, hon satt i fängelse.
Han konfronterade henne och frågade om det var sant som luffaren sagt, att hans mor skulle slippa ut, när han var trettio år. Det var sant. Cristina hade anklagats för dråp, för vilket de kunde döma henne till tre till fyra års fängelse, men det slutade med att hon dömdes till 30 år. Felicita visste inte, hur hon skulle berätta att det var sant. Att han inte skulle se sin mamma utanför fängelsets murar, innan han var en vuxen man. Att hans mamma inte skulle vara med honom på hans första skoldag och inte följa med honom till hans examen. Så hon sade nej, och att hans mamma snart skulle komma hem. "Det är som om folk slutade finnas, när man är döende", säger Felicita nu, med lite bitterhet i rösten.
Nästa person som konfronterades med frågor från Daniel, var Cristina. Vid nästa besök på kvinnofängelset, måste Cristina möta frågorna från sin son. Han ville ha en förklaring på vad det var för ett ställe, hon befann sig på. Cristina visste inte riktigt hur hon skulle svara honom och började ge en glättad version av vad ett fängelse är. Det är som en skola, det är som vilken plats som helst, allt för att ge honom en mindre hård bild, för att inte förmörka verkligheten för sonen. Daniel var tyst en stund och sedan krossade han sin mors förklaring. Han visste ju redan hur stället var, för när de kom blev de visiterade. Det var ett fängelse.
Cristinas ansikte förändrades. Hon var bekymrad över frågan som skulle följa på denna bekräftelse. Hon oroade sig för att Daniel skulle fråga henne, vad hon hade gjort för att bli fängslad. Hon var orolig för, att han skulle fråga om det hon hade dömts till 30 års fängelse för. Att ha dödat det barn som hon bar i sitt sköte, när Daniel var två år gammal.
Flera artiklar av: Hombres contra la Violencia