Tvåhundra femton tusen, vi fortsätter att räkna...
El Quinto Patio
LatiCes översättare: Stella Moreno
Tvingat moderskap är en orättvis börda; mot tjejer är det ett oförlåtligt brott.
Siffrorna för flickor och tonårsmödrar i den centralamerikanska regionen (de var mer än 215tusen enligt officiella institutioner och internationella organisationer endast under 2019) är en av dessa indikatorer, såsom extrem fattigdom, utesluten från den prioriterade offentliga politiken.
De som har nycklarna till makten från privilegierade sektorer, betraktar dessa sociala patologier som ett naturligt, oundvikligt fenomen, vars ansvar ligger på flickor och aldrig på dem som orsakar problemet.
Det tvingade moderskapet utgör en verklig och oundviklig dom till ett liv i fattigdom och misär och det är den främsta dödsorsaken bland unga flickor och tonåringar, man måste komma ihåg att sex med personer under 18 år klassificeras som våldtäkt. Den överväldigande majoriteten av regeringarna i regionen och kontinenten utvecklar sin politik under ett system påverkade av de ekonomiska och religiösa sektorerna i en patriarkal struktur som i perfekt harmoni har förblivit oförändrad sedan conquistadorernas tid och har haft inverkan i politiken och i rättsväsendet.
Patriarkatet är inte en feministisk fantasi. Patriarkatet har funnits sedan urminnes tid och begränsat kvinnans möjligheter och rättigheter med lagen, traditionen och den enkla processen att tilldela auktoritet till hälften av befolkningen och förbjuda det till den andra hälften. Detta har skapat sjuka, våldsamma, rasistiska, diskriminerande samhällen som är oförmögna att fungera som helhet, med samma mål. Det är smärtsamt att verifiera att det i dessa tider med avancerad teknik och interplanetära resor finns det hinder för flickors, och kvinnors utveckling på grund av ett system med begränsningar på grund av könsfrågor som har överlevt sedan gamla tider.
I de länder - som de i Centralamerika - där sexuella övergrepp mot flickor och ungdomar tolereras med tvingade graviditeter och moderskap som aldrig borde ha hänt, är social utveckling ett förlorat mål. Institutionella hinder för integrationen av denna viktiga ungdomssektor för att åtnjuta grundläggande rättigheter, såsom kvalitetsutbildning, adekvat fysisk och psykologisk utveckling och fri tillgång till alla livsmöjligheter som den andra hälften av befolkning åtnjuter. Det är oacceptabla inskränkningar vars omfattning äventyrar unga kvinnors liv som är lika värdefulla som oskyldiga.
Att vara kvinna, och ännu värre, att vara flicka är livshotande. Lurade på gatorna, hemma, i skolan och på arbetsplatsen, måste de leva i defensiv och uthärda alla typer av övergrepp, bara för att de är kvinnor. De som ska vara deras kamrater är i själva verket deras hierarkiska överordnade i detta perversa system för könsprivilegier. Förnekelsen av denna oändliga kedja av övergrepp är att vidmakthålla systemet genom psykologisk konditionering som kan omvandla offren till sina egna förövare genom att övertyga dem om den förmodade relevansen av de värderingsramar som underkastar dem.
Kanske är det därför som samhället inte reagerar på brådskan att skydda tjejer och ungdomar från sexuella övergrepp och istället skyller dem för deras olycka. Det finns många fall av incest och våldtäkter som sker inom närmare familjen och släktningar och grannar känner till det. Denna inställning bekräftar det allmänt förakt för offren. Detta måste ta slut.
Tjejerna är hotade överallt och bör kämpa för att överleva.
elquintopatio@gmail.com
www.carolinavasquezaraya.com
| Tweet |
Flera artiklar om: Genus