Homofobi vann den första valomgången
Alai Amlatina
LatiCes översättare: Maria Eriksson
Costa Rica. Med familj och värderingar som främsta ledord vinner en rörelse som diskriminerar homosexuella, under ledning av Fabricio Alvarado, mark på politiska maktpositioner.
Det är nästan lunchtid och en armé av filmfotografer, fotografer och journalister armbågar sig fram för att få plats i trängseln på junta 491, på Joaquín García Mongeskolan i Desamparados. Alla vill ha en bild på kandidaten för Partido Restauración Nacional (nationalkonservativt parti) Fabricio Alvarado, bredvid valurnan.
Han kommer in flankerad av livvakter och omgiven av en folkmassa i blått och gult som viftar med flaggor och ropar hans namn. En bit därifrån skriker en kvinna: “Framåt Fabricio! Det spelar ingen roll att de kallar oss stenåldersmänniskor!".
Hans ankomst drar till sig uppmärksamheten hos följare, motståndare, och ett hav av mobiltelefoner som fångar svettdropparna som faller från hans panna på bild. Det är inte så konstigt eftersom det är uppemot 27 grader varmt, och Fabricios arbetsdag innehåller inte några större överraskningar: frukost med familjen samt besök på Radio Columbia, Grupo Extra och Amelia Rueda.
Varför är det så mycket ståhej kring en kandidat från ett parti som inte kommer att få mer än en representant? Det beror på att mannen som kommer in genom entrén inte längre är den oansenlige och ensamme representant som presenterade sin kampanj för fyra journalister och några vänner på hotell Balmoral. Det är inte heller längre den där unge spänningsjournalisten på tv, och inte heller den trevlige studenten som sjöng serenader av Franco de Vita för sina kvinnliga klasskamrater på universitetet.
Nu handlar det om den presidentkandidat som är favorit till att avancera till den andra valomgången, ett valfenomen som många såg komma (men som ingen kunde avvärja) och en temperaturmätare som bevisar att homofobi är ett vapen för att vinna röster, och därmed utnyttjas än mer eftersom det ger större utdelning.
Fabricios strider mot hbqti-rörelserna under de senaste fyra åren, hans resor från kust till kust predikande i de evangeliska kyrkorna, och hans känsla för opportunism gav honom en trovärdighet som övriga partier inte uppnådde.
Hans diskurs talar inte explicit om homofobi eller diskriminering, precis som han inte förstår att den chauvinistiska diskursen är just chauvinistisk. Hans parti inser inte det diskriminerar eftersom det internaliserar diskrimineringen och gör den till norm under mantrat "försvara familjen och värderingarna".
Medan Fabricio är omringad av telefoner, kameror och ljus applåderar flera av hans följare hans utspel mot den interamerikanska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Ingen kunde ha föreställt sig att denna myndighets yttrande den 9 januari, som förpliktade landet att tillåta äktenskap för homosexuella, skulle ge ny kraft åt hans kampanj, som till en början såg ut som att den skulle dö ut tidigt.
Efter att ha lagt sin röst gick han till Willy’s, en restaurang som ligger ett stenkast från skolan, där han åt med sin fru Laura Moscoa, sin rådgivare, vice ordförande och vän Franciscso Prendas, och dessutom resten av familjen och kampanjgruppen. Han gjorde precis som kändisarna genom att reservera hela restaurangen och ha två livvakter i entrén som såg till att ingen annan kom in.
Fabricio ledde bönen medan han höll Lauras händer. Det är inte ett spektakel för kamerorna, som man skulle kunna få intrycket av om det hade handlat om någon annan politiker, för honom kommer det naturligt och spontant.
Efter att han via en veckotidning bekräftat att han kommer att vara med i stiftelsen Obras del Espíritu Santo återupptog han besöken med medierna och gjorde sitt sista besök klockan 17.00, till skolan República de Guatemala. Han åkte i en karavan tillsammans med nästan tio fordon, han själv i en Toyota Avanza.
Dessförinnan vilade han på hotellet San José Palacio, där hans följare ordnade en fest före tillkännagivandet av första resultatomgången från högsta valtribunalen, som visade att Fabricio ledde över Antonio Álvarez för partiet Liberación Nacional och Carlos Alvarado, för Acción Ciudadana.
Fabricio kom ut i Salón Greco (grekiska salongen) kl. 11.10 omgiven av kramar och rop från en stor folkmassa som grät, skrek, hoppade, och tittade upp mot himlen som ett tecken på tacksamhet.
I början av sitt segertal gav han sig själv en klapp på axeln för att han drivit "en kampanj där vi inte behövde attackera någon annan". Evangelisten glömde bort att hans attacker mot hbtqi-samhället, samkönade äktenskap och sitt motstånd mot abort gav honom en skjuts mot att besegra de traditionella partierna i valsystemet.
När han på söndagseftermiddagen intervjuades av veckotidning sa han att "vårt budskap har redan vunnit", utan att ännu känna till resultaten som gav honom nästan en fjärdedel av de totala rösterna och imponerande 12 representanter i den lagstiftande församlingen.
Alvarado spelade familjekortet i sin kampanj, eftersom att han förstod att homofobin, på gott och ont, är en av de omoraliska värderingar som är mest aktuella i samhället. Hans styrka var att kunde framföra diskursen på ett övertygande sätt och göra oppositionen mot sexuell mångfald till något positivt.
Han behövde inte fördjupa sina svar, och inte heller sin skattepolitik eller sin framtida regering. Det räckte med att utnyttja homofobin som grundtanke i dessa spända tider och, i guds namn, utropa sig själv som ledare för ett Costa Rica för alla.
Flera artiklar om: Genus