Latice - Latinamerika i Centrum

-


LatiCe skapar rum för folkrörelserna så att dessa får möjligheten att skriva sin egen historia.

LatiCe Söker

Volontärer som vill skriva artiklar eller hjälpa till med att översätta (spanska till svenska).
Kontakta oss: info@latice.org


Hjälp oss bygga broar mellan Latinamerika och Sverige.

Vill du bli medlem?


arkiv


Vår lilla Lulú

Alfredo Grande
Agencia Pelota de Trapo
LatiCes översättare: Malin Karlsson

Argentina. Vi är övertygade om att det enda som intresserar oss är att vår lilla Lulú är glad av att veta att hennes önskan också har sin plats i världen. Vi har fått lära oss att vi är det vi vill vara, för annars kommer vi inte vara någonting.


Vår lilla Lulú
"Du blir vad du vill vara och om
inte, så blir du ingenting"(impli-
cerade tankesätt).

"Psykiatern och psykoanalytikern Alfredo Grande är en av de terapeuter som följer historien om Lulú. Han vill förtydliga att bilden ger ett synsätt av "att upprätthålla Lulús önskan" och inte att sjukförklara hans bild, men att förstå att en livshistoria kan vara så kontroversiell i sig. För att hjälpa henne betonar han, ger man henne en ny identitet enligt hennes kvinnliga könsroll. "Könsidentitet måste ses som en identitet av person och önskan. Inom de nuvarande normerna, är det enda som manifesteras i en förtryckande kultur som vår, identitetstermer som biologiskt och kulturellt. Lulú motsätter sig emot dessa två termer. Att ifrågasätta de båda termerna, blir analyserat. Identiteten är konstruerad av de djupaste önskningar. Mycket få människor har kunnat ta itu med dessa två starka termer "(Mariana Carbajal. Sida 12).

Lulús karaktär började som en grafisk logotyp, men hennes berättelser publicerades sedan i en veckotidning i 1945, då hon fick sin egen tecknade serie i USA, utgett av tecknaren John Stanley, som återupptog Lulú. Delvis omgjord och anpassad långt efter serien av Marge som valde att använda en mer vuxen humor i sina teckningar. Mina minnen av denna bok är en könlös flicka med en vän, Tobi, som var tjock och lite dum.

Vår lilla Lulú är inte en karaktär. Hon är en person. Lulu är ett fiktivt namn för en transexuell flicka som biträds i den kooperativa etymologin för den Argentinska homosexuella gemenskapen. Vår lilla Lulú är en kämpe för en av de kulturella striderna. Kampen om könsidentitet. Liten, vänlig, spänstig, hållbar, i sällskap och älskad av sin mor.

Psykologiska och psykoanalytiska traditionen är ofta genomdränkt av vad jag kallar att "galenskapen klandras". Besattheten och det oklara behovet av att hitta fel. Vi vet att felet är ett knep som berättigar straff. Att hitta fel har ingenting att göra med att förstå sig på komplexiteten av en situation som främjar effekter utanför de officiella normerna. Detta betyder dock inte att det är onormalt, en sjukdom eller patologi. Det är nödvändigt att skilja på patologiska konflikter. Även om detta förutsätter konflikter, så innebär inte själva konflikten patologi. För vår lilla kämpe, som har stått emot många vindar och tidvatten, är hennes identitet som flicka högst motsägbar.

Hon har vad jag kallar identitet genom önskan och ytor, även utan att veta, men utan tvekan känna dubbel könsidentitet: anatomiskt och kulturellt. När de tre enheterna intar kroppen, identiteten och termerna är det tröstande, det finns inga frågor och därav försvinner svaren.

Kvinnokropp, kvinnlig identitet och kvinnliga termer (såsom hängivna hustru, givande mor) tronar fullheten av jordisk harmoni som himlen välsignar.

Men det fanns, finns och kommer alltid finnas kvinnor och män som begår de värsta av synder: gör en psykologiskt galen och har ett val av "homo": delvis, att man väljer den man själv är. En kvinna väljer en kvinna. En man väljer en man. Allt för nyligen, var detta sexuella perversiteter, både moraliskt och socialt. Eftersom inga diskussioner angående jämnställda giftemål togs upp, eller rättare sagt, det tystades ner av det opportunistiska och cyniska vanliga i den förtryckande kulturen, har nu detta blivit en förbannelse mot de "fel kropparna".

I min mening är det enda felet, livsfarliga felet, den förtryckande kultur som inte tror på tårarna eller komplexitet. Brödet är bröd och vin på ett annat sätt, utan rättvisa. Den förtryckande kulturen har allmänna sätt att hantera varje situation som anses vara annorlunda: fel, hot, bestraffning och termer. Vems fel är det att saker och ting inte är som det borde vara? Du ska få se vad som händer med dig om jag ser dig i den klänningen igen. Ok då, det var det, denna docka åker i sopporna.

Det är ingen brist på yrkesverksamma inom psykologi, och de så kallade professionella omedvetna kateketerna, som har teorier om varför avvikelsen skett, nyfikna teorier om de bisarra avvikelserna, uttalanden om att konstruktionen av en planlagd vanföreställande kropp.

Tidigare var det vanligt att vänsterhänta hade det svårt, för att de skulle skriva med höger handen (oj, vilken bråk med människors liv!) Nu är det könsidentitet av önskan som har svårt att anpassa sig till kulturella och biologiska termer.

Från och med nu har dessa påbud exploderat, men vi vet inte helt vad som händer med utbrotten. Det som kallas "repressiva sexualitet" expanderar, i form av kvinnohandel och sexuella utnyttjanden, barnpornografi, sexuella övergrepp mot barn, pedofili och incest.

Men denna repressiva sexualitet utesluter inte den ofantliga hämnande sexualiteten. De hemliga aborterna, de bristande och osäkra sexualundervisningar, de heliga moralisterna som anständigt och oanständigt sätt utövar sexualitet är gräsligare fasad än det som Freud redan hade kallat "sexuell misär för massorna".

Och i denna öken av misär sexualitet, där hycklaren är drottningen och prinsessorna är fega och moralpredikan, vår lilla Lulú kräver att behålla sin önskan. Och hon vet, även om inte jag visste vad hon vet, att denna kamp kommer att vara mycket grym och att denna historia bara har börjat.

Jag har funderat på om det finns många liknande situationer som Lulús. Mitt svar är nej. Men först nu inser jag att jag inte menar de flickorna som har penisar, eller de barn som inte har det, eller alla de situationer där normerna utplånar önskningarna. Det är omöjligt att veta hur många önskeindentiteter som har begravts på grund av alla typer av förtyckande brutalitet.

Eftersom symbolen är kirurgisk utmanar Lulú oss genom att säga, med sin lilla kropp, att det är värt att alltid att bibehålla sin önskan. Det kooperativa ATICO, den Argentinska homosexuella gemenskapen har tecknat ett avtal för att ta itu med dessa situationer. Vi har för avsikt att stödja Lulús mor som står framför sin dotter för att vägleda och skydda henne. Och naturligtvis, hade hon inte kunnat vara på någon annat sätt, denna mor med mycket mod, har anklagats och förolämpats eftersom vi har ett land med "bra" folk, och därav är inte Lulús önskan respekterad. På grund av detta flyttade vi vår lilla Lulú. Hon är inte ensam, men inte heller i sällskap. Det väntar en lång resa genom landet av förakt och intolerans.

Vi är övertygade om att det enda som intresserar oss är att vår lilla Lulú är glad av att veta att hennes önskan också har sin plats i världen. Vi har fått lära oss att vi är det vi vill vara, för annars kommer vi inte vara någonting.



Publicerad: augusti 2013

Flera artiklar av: Agencia Pelota de Trapo



  • LatiCe är en ideell förening med org. nr.802440-4512 |
  • © 2008 LatiCe