Döttrarna till förtryckare marscherade tillsammans med rörelsen Ni Una Menos
Agencia para la libertad
LatiCes översättare: Ulla Petré Cañadas
Argentina. "Historias desobedientes (organisationen Olydiga historier). 30 000 anledningar. Barn till folkmördare för minnet, sanningen och rättvisan" stod det på banderollen som en grupp bestående av sju kvinnor mellan 40 och 60 år bar på mitt i det folkhav som Ni Una Menos-marschen (Inga fler kvinnor) bildade den 3 juni.
Gruppen av kvinnor, som är döttrar till förtryckare, visade sig för första gången offentligt. Detta första framträdande i samhället blev möjligt tack vare de initiativ som Erika Lederer, Liliana Furió och Analía Kelinec hade tagit bara tio dagar tidigare. De verkar för att få fram information till rättsväsendet och för att etablera kontakt med anhöriga till försvunna personer. Patricia Isasa är ett exempel, en militant student som greps i Santa Fe när hon var 16 år gammal och som överlevde den statsunderstödda terrorn som fånge under tre år. Patricia deltog nu i marschen tillsammans med de tre kvinnorna. "Patricia visar prov på stor värdighet och mänsklighet" säger Erika.
Erika Lederer är dotter till Ricardo Lederer, som under diktaturen agerade som biträdande chef för den hemliga mödravården på militärsjukhuset Campo de Mayo. Idag är Erika en av initiativtagarna till Historias desobedientes, en organisation som söker samarbete med rättsväsendet för att få fram information till anhöriga som fortfarande söker sina barn och barnbarn. Man försöker även komma i kontakt med andra barn till förtryckare, vilka upplevt liknande våldshandlingar. Den här dagen tågade de under samlingsparollen "för minnet, sanningen och rättvisan".
När det gäller kopplingarna mellan å ena sidan hennes egen historia, och den miljö av förtryck som hon liksom andra barn till förtryckare växte upp i som dotter till en pappa som utförde tortyr, och å andra sidan de krav som gårdagens Ni Una Menos-marsch handlade om, tänker Erika först och främst på sin mamma: "Det är de första jag tänker på, våra mödrar som levde med dessa "milicos" (pejorativ benämning på "militär"). De var utan tvivel välartade döttrar till Patriarkatet och den tidens stat, som också den var mycket patriarkal", berättar hon för Pagina 12. Vad fick dessa tre kvinnor att välja den 3 juni som startdatum för att marschera tillsammans, förena sina stämmor och bära en egen banderoll? "Ingenting sker av en slump. Våldet som utövades i mitt hem och i många andra folkmördares hem, våldet mot de mest utsatta, vilka alltid är barnen, och förtigandet fick förstås konsekvenser för oss som var barn på den tiden. Det formar utan tvekan din personlighet, det får dig att agera utifrån det som inpräntats i dig. Vi återupprepade ibland vissa våldsmönster, som vi som nu som vuxna försöker frigöra oss ifrån. Det var vanligt att vi barn blev slagna och att kvinnan blev underdånig. Idag kan jag säga "jag vill inte vara med om mer våld". Våldet som utövades i hemmet ledde till att jag som vuxen valde våldsamma partners. Rörelsen Ni Una Menos bidrog till att jag kunde börja ifrågasätta allt det som jag hade lärt mig där hemma."
Patricia Isasa var en av de militanta studenter som greps i Santa Fe när hon var 16 år gammal. Hon överlevde den statligt förda terrorismen och satt fängslad tills hon var 19 år. Nu marscherar hon med de andra kvinnorna. "Patricias gest bottnar i så stor värdighet och mänsklighet" säger Erika. Och detta var inte det enda stödet de upplevde: "Många som gick förbi började plötsligt att gråta, de såg banderollen och grät. Blickarna förmedlade ett ordlöst samförstånd. Det får en att inse att såren inte har läkts och att så mycket återstår att göra, för det var medelålders och äldre människor som grät. Ett sådant speciellt sammanhang fyller oss med beslutsamhet. Jag hoppas att vi kan motsvara de förväntningar som finns." Igår, bara några minuter innan marschen skulle ta sin början, höll de nästan på att stå utan banderoll på grund av ett misstag: "Vi hade inga stänger att hålla banderollen med. Ungdomarna från Lenguas vivas (Institutet för levande språk) hade med sig några extra. Vi ville betala för dem, men när vi berättade vilka vi var och att vår rörelse precis hade startat, fick vi stängerna i gåva."
Resultaten av Ni Una Menos-marscherna skapar en samlande kraft som kommer till uttryck i nya kvinnliga nätverk, och Erika känner väl igen sig i den utvecklingen. Hennes engagemang för att hålla minnet vid liv och hennes politiska ställningstagande har gjort henne till en paria i familjen på pappans sida. Mitt ställningstagande, säger hon, har fått klanen att explodera och gjort att hon gått vidare till att "bygga upp andra nätverk". "Även om min familj lever, så har jag blivit utfrusen på grund av den politiska position som jag har intagit. Ingen i min familj hjälper mig att ta hand om mina barn. Att i min familj säga det jag säger och göra det jag gör innebär en brytning och lämnar mig utan någon tillhörighet" förklarar hon. Ni Una Menos, säger hon, är mer än den 3 juni. Det handlar också om "att kräva gemensamma rättigheter så att vi kvinnor inte förvisas till hemmet, uteslutna eller avskurna från allmänheten. Därför behöver nya nätverk skapas", säger Erika, som igår marscherade omsluten av sina kamrater och en våg av kollektiv värme, hand i hand med sin 9-åriga dotter.
Flera artiklar av: Agencia para la libertad