Paulo Freire, mentorn för medvetenhetens bildning
Latinoamérica exuberante
Latices översättare: Lucas Nordlund
Brasiliens mest kända pedagog, författare av "Den förtrycktes pedagogik", försvarade idén att skolans mål är att lära eleven "läsa världen" för att kunna förändra den.
Paulo Freire (1921-1997) var Brasiliens mest kända pedagog, han både verkade och erhöll erkännanden internationellt. Mest ihågkommen för alfabetiseringsmetoden för vuxna som kallats efter honom, utvecklade han även ett pedagogiskt tänkande som var öppet politiskt. Det viktigaste målet med utbildning var för Freire att öka elevens medvetenhet. I relation till de grupper i samhället som har det sämre ställt betyder detta att få dem att förstå deras egna förtryckta position och agera i fördel till deras frigörelse. Freires mest framgångsrika bok "Den förtrycktes pedagogik" innehåller de koncept som har grundat en stor del av författarens andra verk.
Genom att föreslå övningar till lektioner för att låta elever utveckla kritiskt tänkande uttryckte Freire sin negativa ståndpunkt gällande den stora majoriteten av läroverk (med detta menas "borgarskolor") och deras undervisning. Dessa kallade han för utbildningsväsenden med vinstdrivande intressen. Inom denna typ av utbildningsväsende beter sig läraren enligt Freire på ett sådant sätt att denne utför en kunskapsinsättning hos en enbart mottagande och foglig elev. Med andra ord ses kunskapen som en donation från de få som innehar den. Det rör sig om en alienerande och utstötande skola för Freire, men den har dock lika stor ideologisk närvaro som den tankeskola han själv föreslår för att väcka medvetenhet hos de förtryckta. "Din idé ligger fundamentalt i att döda nyfikenheten hos eleverna, den forskande själen och kreativiteten" menade pedagogen. Medan det konservativa utbildningsväsendet försöker att ackommodera elever till den existerande världen syftar utbildningen han förespråkade att aktivera dem, sa Freire.
Gemensamt lärande
Freire kritiserade tanken att lärande är förmedlingen av kunskap eftersom att uppdraget för läraren enligt honom var att möjliggöra ett skapande av lärdomar. Men, han framförde inte konceptet att eleven enbart behöver förutsättningarna för att kunna lära sig själv. Freire såg framför sig lärare med en direktiv och informativ roll, som däremot inte får låta bli att utöva auktoritet. Enligt tänkaren från Pernambuco bör läraren få elever att ta in information, men inte som en absolut sanning. Freire sa att ingen lär ut någonting till någon annan, men samtidigt att människor inte lär sig själva. "Människor utbildar sig genom varandra med hjälp av världen" skrev han. Det hör ihop med en fundamental princip för Freire: att eleven, läs- och skrivkunnig eller ej, tar med sig en kultur till skolan som varken är bättre eller sämre än lärarens. I klassrummet lär sig båda av varandra, och därför är det viktigt att relationerna är omtänksamma och demokratiska för att garantera alla en möjlighet att utrycka sig. "En av de stora innovationerna av Freires pedagogik är att kulturellt skapande är kollektivt och inte individuellt" säger José Eustáquio Romão, direktör för Instituto do Paulo Freire i São Paulo.
Värdesättandet av elevens kultur är nyckeln till processen av den ökade medvetenheten som Paulo Freire rekommenderar, och är kärnan av dennes alfabetiseringsmetod som inledningsvis grundades för vuxna. Metoden föreslår identifiering och katalogiseringen av nyckelord, de så kallade genererande orden, ur elevens ordförråd. Dessa ord bör föreslå vardagliga situationer i det samhälle som de deltagande befinner sig i, till exempel ordet "tegelsten" för en byggarbetare.
Läraren ska visa eleverna orden sida vid sida av visuella representationer av det objekt som det tillhör. Språkets mekanism kommer att studeras efter placeringen av stavelser i de genererande orden. Listan av genererande ord bör innehålla de olika alternativen av stavelser och tillåta studiet av samtliga möjligheter som kan uppstå under läsande och skrivande. “Det låter eleven ta in de lingvistiska strukturerna av moderspråket" säger Romão. Även om stavelsetekniken anses föråldrad i dag fortsätter användningen av genererande ord att användas inom alfabetiseringsprogram i flera olika länder.
Ofulländade varelser
Paulo Freires metod syftar inte bara på att öka takten och tillgängligheten av inlärningen, utan även att ge eleven färdigheter att "läsa världen", som pedagogens kända uttryck löd. "Det handlar om att lära sig läsa verkligheten (lära känna den) för att sedan kunna skriva om denna verklighet (förändra den)", sa Freire. Alfabetiseringen är för denne ett sätt för mindre lyckligt lottade att motverka det han kallade "den tysta kulturen" och förändra verkligheten "som ett föremål av sin egen historia".
I samlingen av Paulo Freires tankar finns idén att allting är i ständig förvandling och interaktion. Därför finns det teoretiskt sett ingen framtid, som han brukade upprepa under slutet av sitt liv som en kritik mot den intellektuella vänstern som såg frigörelsen av de lägre klasserna som en historisk oundviklighet. Denna synpunkt tyder på människans koncept som "historisk och oavslutad" och därför alltid redo att läras. I det enskilda fallet lärare speglas det i nödvändigheten av en ständig och rigorös bildning. Ett känt uttalande av Freire var att "världen inte är något, världen håller på att vara".
Tre steg mot ökad medvetenhet
Även om Paulo Freires arbete med alfabetiseringsteorin har tagit sig in i historien som en "metod", ett ord som inte är tillräckligt för att definiera pedagogens arbete, vars verk kännetecknas mer som ett reflekterande över utbildningens betydelse. "Alla verk av Paulo Freire följer ett koncept gällande utbildning, inplacerat i ett koncept som rör världen", säger José Eustáquio Romão. Tre tydliga moment av lärande sticker ut i teorin av pedagogen från Pernambuco. Det första är då läraren förstår vad eleven vet, inte bara för att ta sig fram i lärandet av information, men huvudsakligen för att föra in elevens kultur i klassrummet. Det andra momentet är utforskandet av frågor som hör till de ämnen som diskuteras, vilket låter eleven gå sin egen väg av sunt förnuft för att skapa en kritisk bild av verkligheten. Slutligen återgår det från det abstrakta till det konkreta, i steget som kallas problematisering: informationen i fråga framstår "dissekerad" , vilket borde föreslå handlingar för att lösa tvister. För Paulo Freire stödjer dessa steg det slutgiltiga målet av lärandet, elevens medvetenhet.
Biografi
Paulo Freire föddes i Recife 1921 i en medelklassfamilj. I och med den försämrade globala ekonomiska krisen som startade 1929 och sin fars död när han var 13 år, fick Freire uppleva ekonomiska svårigheter. Han tog examen i juridik men fortsatte inte karriären, utan bytte det professionella yrket mot lärandet. Hans pedagogiska idéer grundades genom observationen av elevernas kultur, särskilt deras sätt att använda sitt språk, och även läroverkets elitistiska egenskaper. 1963, i Angicos (RN), ledde han ett program som gav 300 personer läs- och skrivkunnighet på en månad. Året efter överraskades han av militärkuppen i Brasilia, där han koordinerade det statliga programmet för alfabetisering under presidenten João Goulart. Freire spenderade 70 dagar i fängelset innan han gick i exil. I Chile, 1968, skrev han sitt mest kända verk "Den förtrycktes pedagogik". Han höll även lektioner i USA och Schweiz. Freire organiserade även program för alfabetisering i afrikanska länder. Han återvände till Brasilien med amnesti 1979 och tog sig tillbaka till universitetslivet. Efter att ha gått med i arbetarpartiet "Partido dos Trabalhadores" intog han positionen som kommunal utbildningssekreterare i São Paulo mellan 1989 och 1991. Freire gifte sig två gånger och fick fem barn. Han nominerades som hedersdoktor vid 28 universitet i olika länder och fick sina verk översatta till mer än 20 språk. Freire avled 1997 av en infarkt.
Tider av mobilisering och konflikt
Lektion i Angicos, 1963: 300
personer alfabetiserades på en
månad genom Paulo Freires
metod. Foto: acervo fotográfico
dos arquivos. Paulo Freire do
Instituto Paulo Freire.
Den politiska kulturen och dess miljö som Paulo Freire grundade sina idéer inom och där han började experimentera i praktiken var samma som skapade andra framgångsrika intellektuella. Som exempel kan ekonomen Celso Furtado och antropologen Darcy Ribeiro (1992-1997) nämnas. De vaknade alla intellektuellt för Brasilien under den period som började genom revolutionen 1930 och slutade med militärkuppen 1964. Det första datumet hänvisar till tillbakadragandet av kaffeoligarkin, och det andra en kraftreaktion inför motsättningar som skapats genom intressekonflikter mellan samhällets stora grupper. Under detta intervall på tre årtionden skedde en oerhört stor mobilisering av de så kallade populära sektorerna med stöd från majoriteten av Brasiliens intellektuella. Särskilt viktigt i denna process var aktionerna av grupperingar från den katolska kyrkan, något som hade varit en stor inspiration för Freire sedan han växte upp i sin familj (genom moderns inflytande). Det nationella programmet för alfabetisering under João Goulart, som pedagogen ansvarade för, ingick i presidentens populistiska projekt i nordöstra Brasilien. I denna region var hälften av befolkningen på 30 miljoner analfabeter – ett tillstånd av växande social organisering, vilket exemplifierades genom bondeförbundens verksamhet för jordreformer. I exil, och sedan när han var tillbaka i Brasilien, reflekterade Freire kritiskt över denna period och försökte inkludera den i sin pedagogiska teori.
Att tänka på
Ett koncept som Paulo Freire ansåg vara allra viktigast är samstämmighet, något som inte alltid behandlas av teoretiker. För honom är det inte möjligt att anta pedagogiska direktiv konsekvent utan att de sätts i praktik, inte ens i de mest rutinerade aspekterna. "Kvaliteter och egenskaper konstrueras av oss själva genom ansträngningar som vi tillämpar för att minska avståndet mellan vad vi säger och vad vi gör", skrev pedagogen. "Hur kan jag sanningsenligt fortsätta prata om elevens värdighet om jag förlöjligar, diskriminerar och hindrar denne med min arrogans?" Har du, som lärare, intresse att agera i enlighet med de principer som du tror på? Och brukar du analysera dina beteenden genom detta synsätt?
Novaescola
Flera artiklar av: Latinoamérica exuberante