Förändringar är kulturella eller är inga förändringar alls
LatiCe
Före konferensen, som anordnades gemensamt av Casa Uruguay och LatiCe, hade vi tillfälle att prata privat med Ignacio Martínez och vi vill här dela denna erfarenhet med alla som inte kunde närvara vid konferensen.
Ignacio Martínez
Bild: Sofia Sanchez
Vem är Ignacio Martínez?
I princip är han en författare som sedan tre år tillbaka ansvarar för kulturdepartementet för PIT / CNT, Uruguay: s fackförening, dessa är mina viktigaste sociala aktiviteter. Vad gäller litteratur har jag skrivit 83 böcker för barn och ungdomar och 9 för vuxna och en massa teaterpjäser, många av mina pjäser har haft föreställning. Men just nu har jag en mycket stark social funktion som är att ge PIT / CNT möjligheten att ockupera utrymme inom kulturen utifrån två mycket starka antaganden. Den första är att förändringarna alltid är kulturella eller så är de inga förändringar alls utan omständigheter. Det andra viktiga antagandet är att för oss är förändringarna folkets strategier för samexistens och deras erfarenheter, och vi måste identifiera dessa strategier för förändring. Den idén bör räcka som presentation.
När började du skriva?
Mina första berättelser kom ut här i Sverige. Förlaget Nordan var utgivare. Jag skrev dem i Venezuela men publicerade dem här i Sverige. Under diktaturen i Uruguay publicerades de, dock då under ett annat namn. Jag undertecknade boken med namnet Ignacio Seger. Mina berättelser var mycket framgångsrika men min starka aktivitet startade 1988 när jag publicerade två böcker, bland annat ”El Viejo Vasa” (Den gamla Vasa). Sedan dess har det blivit en oavbruten aktivitet, med tiotusentals böcker som cirkulerar runt om i landet. Jag kan säga att jag i dag lever av det jag gör, vilket är en fördel och en lyx för de sydligare breddgraderna.
Varför skriver du böcker för barn?
Jag brukar säga en hemsk fras, att ibland är skriva för vuxna slöseri med tid. I denna värld där vi lever bör vi investerar i barnen som i 10, 15 eller 20 år kommer att ha världens öde på sina axlar. Dessa barn är inte ansvariga för någonting, de är inte skyldiga till något, de förtjänar att vi gör allt så att allt kan fungera för dem bättre än för oss. Jag känner mig mer bekväm med dem. Jag känner mig mer fri med dem och jag tror att de tar emot det jag gör med stor glädje. Mina böcker är inte bara en inbjudan att njuta av lässtunden utan också till att tänka. Barnen har blivit mina största lärare. När ett barn från de fattigaste områdena i Uruguay säger att det vackraste i världen är att föreställa sig, så sade han till mig, det var inte en filosof vid Sorbonne som berättade det utan ett barn. Eller när en nio-årig flicka berättar för mig , ”om vi är framtiden vad ska du göra under tiden?" Eller när en tjej i den åldern säger också: " Ignacio, det som händer är att vi konsumera och konsumera och, till slut, konsumeras vi." I stora drag handlar det om ett mycket enkelt språk ,dock mycket djup, som många gånger är syntesen av vad som händer i världen idag.
Vilka spridning har dina böcker?
De används i Uruguay, Spanien, Brasilien, Argentina och även i Mexiko och Kuba, men i de sistnämnda inte i den utsträckning som jag skulle vilja, inte som i Uruguay. Jag anser mig privilegierad eftersom när en bok av Ignacio Martinez kommer ut i Uruguay är det en bok som säljs slut. Editorial Fin de Siglo publicerade två böcker samtidigt, en av dem presenterade jag på en fredag och den andra nästa måndag och det var hundratals barn på båda presentationerna.
Hur mycket tid arbetar du dagligen?
Odisciplinerat flera timmar per dag. Ibland blir det bara ett semikolon, ibland hela sidor ut. För mig är att skriva ett yrke, som innebär en kombination av att skriva och läsa, skriva och korrigera och likaså att skriva och kontrollera med barnen själva. Och det var en överraskning att jag nu har publicerat en ungdomsbok som vem som helst kan läsa. Böckerna är mycket starka i många aspekter och detta har redan dragit till sig uppmärksamhet på marknaden. Det verkar som om det inte är så vanligt att prata med barnen om Andra Världskriget. Det handlar om ungdomar som bodde och levde i andra epoker och geografiska områden, eller talar med främmande brytning som de två barn som träffas i Valparaiso 1976, eller om homosexualitet i Iran där unga människor dödas på grund av den gudomliga synden av att vara homosexuell, eller om Camilla som bara prata med hennes ögon. De är alla historier baserade på verkligheten.
Flera artiklar av: LatiCe