När godhet förvandlas till likgiltighet
LatiCe
Argentina. I ett idealsamhälle existerar inte våldsmonopolet. I ett idealsamhälle löser grannar och vänner osämjor sinsemellan genom debatt och dialog.
Jag är för tillfället i Tucumán. Anledningen är för att göra en studie om sexuellmångfald. Jag har under den senaste veckan försökt få tillgång till fältet med blandat resultat. Idag trodde jag att det hela äntligen skulle dra igång på allvar men efter ett antal inledande samtal insåg jag att det förmodligen inte skulle ske innan lördag. Något besviken bestämde jag mig för att bege mig till stadens centrum så som jag gjort så många gånger den senaste veckan. Det är en promenad på cirka 30-40 minuter men jag brukar uppskatta den. Det är tiden och sättet jag sorterar upp mina tankar. Denna dag skulle bli annorlunda.
Jag lämnade pensionatet jag bor på och försäkrade mig om att låsa ordentligt. Området är kanske inte det finaste men det är långt ifrån det sämsta. Jag skulle nog hävda att det är medelklassområde, i argentinska mått mätt. Efter att låst dörren påbörjade jag min vandring med tankarna på hur jag kunde fortsätta med min fältstudie på bästa möjliga sätt. Av en tillfällighet råkade jag titta över gatan och såg hur en ung kvinna febrilt drog och slet i sin väska medan en yngre man höll emot. Min första tanke var att det var ett kärlekspar som bråkade. Snart började hon slå och sparka och även han försökte tilldela ett slag. Om slaget träffade såg jag inte. Då slog det mig. Detta är inte ett kärleksbråk utan denna kvinna håller på bli rånad!
Jag kände hur adrenalinet sköt i luften. Jag måste ta mig över. Sex filer av väg med ett konstant flöde av bilar stoppade mig från att kunna undsätta henne. Jag vankade av och an letandes efter en lucka men det var omöjligt utan att riskera livhanken. Jag började bli mer och mer otålig och övervägde att chansa. Jag intalade mig att förarna skulle förstå och stanna bilarna men vågade inte riktigt löpa linan ut. Då såg jag det. Jag såg det och fylldes av glädje och lättnad. Jag såg hur människor kom till undsättning. Jag såg dem löpa från kvarter bort. Jag såg dem lämna sina hem. Jag såg bilar stanna och förare rusa ut. Från alla håll och kanter kom nu undsättning. Jag såg människor som värnar och skyddar varandra. Jag såg ett samhälle!
Förövaren lyckades sicksacka sig igenom alla som kom till undsättning. Nu hade även jag lyckas ta mig fram från havet av bilar. Förövaren hade lyckats smita iväg och befann sig ett halvt kvarter bort. Vid det ögonblicket kom en patrullbil precis runt hörnet. Jag tittade till den unga damen för att försäkra mig om att hon under omständigheterna mådde bra. När jag blickade tillbaka kunde jag se hur polismännen brottade ner förövaren. Hade detta varit slutet på min historia hade det varit en historia om hopp. Om ett samhälle som bryr sig och värnar samt skyddar varandra. Det hade gett mig hopp och tro.
Min historia tar inte slut här. Min historia är inte en hoppfull sådan. När jag äntligen återfått en gnutta hopp på samhällen och medmänniskor såg historien till att beröva mig det igen. Efter att polismännen brottat ned förövaren kunde jag se hur de tilldelade honom extra slag. Slag som inte hade annat syfte än att bestraffa. Jag kunde inget göra mycket de befann sig för långt bort. Istället vände jag mig åter till den unga kvinnan och försökte ge henne tröstande ord. Polisbilen kom inrullande och det var ett antal åskådare som samlats vid det här laget. Förövaren satt med handfängsel i bilen. Medan jag samtalade med kvinnan såg jag i ögonvrån hur polismannen utdelade ytterligare slag mot den unge förövaren. Jag var stum av förvåning. Den enda som reagerade och sa något var den unga kvinnan. Det var offret som gång på gång upprepade "slå honom inte, slår honom inte".
Offret var villigt att förlåta sin förövare men inte samhället. De andra tittade oförstående på henne som om hennes vädjan saknade förnuft. Alla vet vi att i samtliga länder där det existerar ett våldsmonopol (dvs alla länder idag) så förekommer det övergrepp och övervåld från dessa. Skillnaden ligger i att här skedde det öppet! Detta är inte en diktatur heller där civil lydnad åstadkommes genom det öppna våldsbruket av den inhemska polisiära makten. Det som gjorde mig mest illamående var inte övervåldet eller dess förekomst utan alla människors likgiltighet inför denna.
I ett idealsamhälle existerar inte våldsmonopolet. I ett idealsamhälle löser grannar och vänner osämjor sinsemellan genom debatt och dialog. Nu är detta inte ett idealsamhälle och rädslan för det okända har gjort att vi bibehållit denna struktur. Det är då av största vikt att våldsmonopolet brukar den privilegierade ställningen den fått med respekt för HELA samhället. Det är viktigt att den håller sig inom de lagliga, moraliska och etiska regler som finns. Vad som är än viktigare är att samhället visar att övertramp inte kan tolereras. Det spelar ingen roll att killen försökte rycka en väska. Det spelar ingen roll att han var så påverkad av droger att han förmodligen inte kommer att minnas vare sig stöldförsöket eller övergreppen från våldsmonopolet. Så fort vi tillåter våldmonopolet att begå övertramp öppnar vi en mycket farlig dörr. Vi öppnar en dörr av förtryck, av korruption, av privilegierad laglöshet. Idag var offret för denna laglöshet en ned drogad 16 årig pojke. Imorgon kan det vara vem som helst.
När slutligen gick därifrån, efter att den unga kvinnans far anlänt, gick jag därifrån med en besk smak i munnen. Jag hade bevittnat det vackraste och det vidrigaste ett samhälle kan uppvisa. Jag hade fått se medmänsklighet, omtanke och ett samhälle där dess medlemmar värnar om varandra (i alla fall vissa av dess medlemmar) men också ett likgiltigt samhälle. Ett samhälle som vänder bort blicken när oförrätter sker. När en av dess medlemmar utsätts av övervåld från personer i maktställning. Hur kan man rättfärdiga övervåld mot en 16 årig, ned drogad och handfängslad pojke? Tystnad är inte enbart tystnad. Tystnad är att legitimera vissa normer och handlingar. Likgiltighet är värre än ondska. Ondska kan endast existera tack vare likgiltighet.
Flera artiklar av: LatiCe