Rrriotsamba - för tjejers utrymme i musikvärlden
LatiCe
Rrriotsamba på första maj 2010
Bild: Rrriotsamba
Det är ganska maffigt att spela samba - man har stora trummor, hörs mycket och man tar mycket plats. Det ligger något väldigt feministiskt i det. Och om man gör det tillsammans blir man stärkta av varandra.
Deidre Palacios Teiller hörde sambans svängiga rytmer för första gången när hon gick i ett förstamajtåg med syndikalisterna för omkring tio år sedan. Hon tyckte mycket om musiken, och snart nog tog en kompis med henne till Sambomba, en öppen sambaskola i Rinkeby, där hon har varit kvar sen dess.
Några år senare blev hon kontaktad av några tjejer som spelade samba och ville göra det separatistiskt (utan killar) på internationella kvinnodagen. De behövde en ledare. Deidre, som idag har lett sambagrupper i omkring sex år, var vid den tidpunkten så när som på sambautbränd och behövde en paus, så det tog otaliga övertalningsförsök innan hon till slut gav med sig. Hon hade tidigare varit med och startat gruppen La Funal, en feministisk sambagrupp men som också var öppen för killar, så spelningen på 8:e mars blev den första som var separatistisk.
Månaderna gick och Deidre studerade på jazzmusikerlinjen på Kulturama där hon upplevde en stark mansdominans och en allmän avsaknad av feministisk medvetenhet, och till sist slöt hon sig till att det var nödvändigt att arbeta separatistiskt. Hon hörde av sig till tjejerna från 8:e mars igen och insisterade på att de borde ta tag i saken. Ett möte senare hade Rrriotsamba - en feministisk separatistisk sambaförening för tjejer, uppstått.
Rrriotsamba
Deidre Palacios Teiller
Bild: Anna Wetterqvist
Till en början vände sig Rrriotsamba till de tjejer som redan var aktiva "sambistas". Deidre förklarar att tjejer i könsblandade sambagrupper drabbas hårt av outtalade regler kring vilka instrument de får spela och inte. Medan killar går loss på trummor som repenique, caixa och timbal där man får mycket utrymme att höras, spela solo och improvisera, har tjejer allt som oftast tvingats hålla sig till grunderna och dessutom varit låsta till en eller ett par enklare instrument, t ex agogo (klocka) och pandeiro (tamburin). Syftet med föreningen var därför att stärka självkänslan genom att spela ihop och stötta varandra i att ta mer plats.
Föreningens namn är inspirerat av Rrriotgirlrörelsen som uppstod under 1990-talet i USA som ett feministisk motsrategi emot den mansdominerande musikvärlden* och är, säger Deidre, en påminnelse om de feminister som gått i bräschen för att ge tjejer större utrymme inom denna.
Fördelen med att spela i en separatistisk grupp, förklarar hon, med något som jag tolkar som ett uppgivet skratt, är att man slipper bli trakasserad, utsättas för härskartekniker och man kan utvecklas mer fritt. Hon förklarar att för att en tjej t ex ska få spela ett solo i en vanlig grupp krävs att hon är mycket duktigare och har en mycket mer utvecklad teknik än en kille. Utöver detta är tjejer ofta mer rädda för att göra fel och tror att de måste spela rätt ifrån första början. Därför, säger Deidre, är hennes mål som ledare att alla ska våga spela fel.
Nackdelar med att spela separatistiskt, berättar hon, kan vara att det känns tråkigt att behöva bekräfta kön som en tvåmodell. Hon tänker efter en stund och tillägger att tjejer som tar plats inom Rrriotsamba kanske inte tar samma utrymme i andra forum. Samtidigt, poängterar hon, blir det ett "större tryck" när tio tjejer kommer till en vanlig sambagrupp och har lärt sig något, att de blir ett stöd för varandra.
Och Rrriotsamba har bidragit med en stor förändring; innan de startades fanns nästan inga tjejer som kunde spela de svårare instrumenten, med undantag för surdos (bastrummor), där tjejerna redan tagit plats under en lång tid. Skillnaden nu är att det finns tjejer på alla instrument - och många behärskar alla, vilket tidigare var killar förunnat, och det finns många nya kvinnliga ledare.
Musiken
För Deidre är tjusningen med samba rytmiken och arrangemanget - att man spelar i grupp är nästan hela grejen, tycker hon. Hon studerar till vardags socialantropologi vid Stockholms universitet och berättar att hon upplever att spela samba som en antikolonial aktivitet. Förutom att den uppstod som en protestmusik bland slavarna i Brasilien under kolonialtiden, varför den liksom jazz, fått många influenser ifrån Afrika, påpekar Deidre att det också i samban, även detta i likhet med jazzen, finns ett stort utrymme för individen att skapa sitt eget sound och improvisera mycket utan en ledare som går in och styr in i minsta detalj. Den är även, poängterar hon, befriad ifrån t ex tangons heteronormativa karaktär och tvåsamhetsideal, något som under samtalets gång visar sig vara en viktig princip inom Rrriotsamba.
Det viktigaste för att bli en bra sambista enligt Deidre att man är villig att lägga ner tid och engagemang. För att spela är det viktigt att vara bra på ett huvudinstrument och att kunna grunderna, om inte för alla instrument, så åtminstone för två eller tre. Ledarens uppgift, förutom att ha goda kunskaper om samban, är att lyssna på helheten, säger Deidre, och tillägger att det är något alla borde utveckla. Hon förklarar att prio ett när man spelar i en ensemble är att kunna lyssna in de andra. Många tror att det handlar om att kunna spela bra, men att lyssna på de andra är ännu viktigare.
Samba som feministisk strategi
Det som är utmärkande för Rrriotsamba förutom att vara en separatistisk förening, är i mångt och mycket dess kritik av heteronormen och tvåsamhetsidealet. HBT-frågan finns med i stadgarna där man uttrycker ett aktivt ställningstagande emot heteronormativitet. Inom föreningen finns också en medvetenhet om klass och etnicitet. Deidre förklarar att även om man är en vit svensk av medelklass så har man ändå den här medvetenheten om strukturer inom samban. Hon berättar också att Rrriotsamba är populära för sin kritik av just heteronormen samtidigt som hon tycker att de har lyckats med att vara ett väldigt blandat forum där såväl heterosexuella som bi- och homosexuella tjejer får ta plats utan att det har uppstått nya normer inom gruppen.
Med detta i åtanke är det väl knappast någon slump att Rrriotsamba bl.a. uppträtt på uppdrag av Vänsterpartiet, RFSU, RFSL och på Pridefestivalen.
Jag har under hela intervjuns gång varit nyfiken på att få veta om Rrriotsamba har uppnått sitt mål att vara ett forum för att främja att tjejer ska ta mer plats även utanför musikens värld. Deidre säger att hon tror att samban har stärkt tjejerna och att det nog reflekteras även i andra delar av deras liv. Det blir dock inte tydligare än när hon illustrerar med att säga att:
Det har kommit tjejer till kursen som har varit jättetysta, jätteblyga och knappt vågat slå på en trumma och som har växt med tiden och till sist vågat leda en hel ensemble på tjugo personer själva.
Jag kan inte säga annat än att jag blir inspirerad av engagemanget, imponerad av handlingskraften och motiverad att höras och synas!
----------------------------------------------Flera artiklar av: Anna Wetterqvist, LatiCe