Brasilien. Återupptäckten av de stora svarta personligheter som hade "vitmålas"
Kaos en la red
LatiCes översättare: Hugo Klappenbach
Varje hänvisning till den stora ikonen inom landets litteratur Joaquim Maria Machado de Assis hudfärg var förbjuden under en lång tid.
Brev från Rio de Janeiro
När han gick gymnasiet, vid 17 eller 18 års ålder, upptäckte André Tadao Kameda att landets största författare var svart. Han mindes att det inte var så klart med det då. "Machado de Assis är en stor klassiker i Brasilien men frågan hade aldrig diskuterats i klassgruppen. Till slut nämnde läraren hans hudfärg men han gjorde det i förbifart, utan att gå in på det."
Hur skulle han ha kunnat föreställa sig detta? På författarens officiella fotografi som förekommer i de flesta av hans böcker är författarens hud lika vit som sin skjorta. Hans ansikte är överexponerat, hans hår är slätat och hans läppar är täckta med skägg. " Det är väldigt svårt att gissa sig fram till minsta spår av hans afrikanska ursprung på det här fotot!", säger André, som är 37 år gammal nu och arbetar med en tes om den stora författaren.
I själva verket, sättet man behandlat "Machado", som han kallas i Brasilien, beror inte på någon tillfällighet. Författarens offentliga porträtt, så som den av många andra personligheter som var svarta eller mestiser, utan på att man medvetet "vitmålade" dem som en följd av den rådande rasismen under den XX seklets början.
Det självlärda geniet
I Brasilien är Machado att likställa med ett nationellt monument. Författaren till Dom Casmurro, Blas de Cubas Postuma Minnen och Rättspsykiatern är en officiell sådan, precis så som Balzac i Frankrike, Tolstoi i Ryssland och Dickens i England.
Inte vidare känd i Paris har han däremot stjärnstatus i Förenta Staterna, där man jämför honom med Kafka och Nabokov, beundras av Woody Allen, Philip Roth och även av Susan Sontag, som beskrev honom som "den i Latinamerika största författaren genom tiderna."
Den legendariske författaren föddes 1839 i en familj av låga ekonomiska resurser, i Rio de Janeiro, den dåvarande Imperiet av Brasiliens huvudstad. Han var en mörkhyad mestis, en mulatt enligt dåtidens ordval. Hans far var svart, son till frigivna slavar och hans mor var vit, tillhörande en portugisisk familj från Azorerna. Att han var närsynt, stammare, epileptisk och framför allt svart, gjorde att början på hans liv var full av svårigheter.
Men så småningom lyckades denna genialiska, självlärda man med att utmärka sig. Han första roman, Återuppståndelse, som gavs ut 1872, blev en verklig framgång. Hans verk, full av ironi och anspelningar, beskriver skarpt Rio de Janeiros "fina" samhällsskiktens hyckleri och småaktiga grymheter. Under La Belle Époque var Machado de Assis en medlem av det glamorösa samhället. 1897 grundade han Den Brasilianska Litteraturakademin.
Drömmen om ett land med "tvättat blod"
Visserligen hedrades författaren med olika statyer under sin livstid men de var utförda i vit marmor, inte i svart basalt. I Machados Brasilien var rasismen allestädes närvarande och slaveriet härskade ända tills dess sena avskaffande år 1888. Situationen blev inte bättre efter Republikens tillkännagivande året därpå. Dåvarande regerings politiker drömde om ett land med "tvättat blod" och satte igång med en officiell "tvätt" av befolkningen: 4 miljoner invandrare importerades från Europa ända fram till år 1929 för att bosätta sig i Brasilien.
I detta sammanhang ansågs vara opassande att den nationella författaren skulle vara en mulat. Den vita eliten gjorde allt vad de förmådde för att sminka en Machado som hade för mörk hy. All hänvisning till hans hudfärg var förbjudet och den officiella fotografin från 1896 blev föremål för ansiktsblekning. Vid hans bortgång år 1908 skulpterades en dödsmask i vit alabaster och i dödsattesten registrerades han som en "vit man". Bilden av en vit Machado framtvingades. Ett sekel senare, föreställde en vit skådespelare författaren i ett reklaminslag rörande en statlig bank. Men Machado de Assis var inte ensam om att behandlas på det sättet. Även Nilo Pecanha, Brasiliens President mellan åren 1909-1910, prästen José Mauricio (1767-1830), kompositör av klassisk musik och den stora författaren och journalist Lima Barreto (1881-1922) drabbades av samma fotografiska blekning. Alla de var mestiser och ättlingar till slavar.
"Den brasilianska civilisationen är strukturellt rasist. Svartheten står under ständigt angrepp, säger Adilson Moreira, professor på Mackenzie Universitet och specialist i diskriminering. Det är uteslutande vita människor son anses vara i stånd att producera verk av kulturellt värde. Det är ett exklusivt privilegium. På så sätt, när en svart eller mestis gör något extraordinärt ska han eller hon prompt "vitmålas". Det vita måste fortsätta att vara mallen. Svarta ska inte ha någon plats i historien. De ska hålla sig till sin hänvisade plats".
Landet började se sig i spegeln från 2000-dekaden under Lulas och Dilma Roussefs vänsterregeringar. Det var då den svarta identiteten började få fäste och vissa stora afro-brasilianska personligheter blev "avblekta". Nya fotografier av "den verkliga Machado" plockades fram från arkiven. 2019 publicerade Zumbi dos Palmares Universitet en ny version av författarens officiella foto, där han föreställs med sin äkta hudfärg.
"Allt det här har en stimulerande effekt och låter oss läsa Machado med en ny blick, säger Saulo Neiva, professor på Clermont Auvergne Universitet (Frankrike) som översatte författarens verk till franska. Hans verk är full av ironi, dolda undermeningar, maskerade betydelser… Han skrev förhållandevis litet om det rasistiska våldet men slavarnas närvaro i hans verk är påtaglig. Om man läser mellan råden inser man att han blev märkt av sin bakgrund.
Man kan undra om denna befrielserörelse kommer att orka stå emot Jair Bolsonaros vildsinta utfall. Nuförtiden upplever Brasilien ett jättesprång bakåt i den här frågan. Till exempel, en ny propaganda affisch utgiven av regeringen visar fem vita barn med europeiskt utseende under texten "Brasilien, vårt älskade land". En ny fotografisk "blekning" som ligger långt ifrån den verkligheten som ett land där mestis delen av befolkningen ständigt växer visar.
| Tweet |
Flera artiklar om: Kultur