Sabina Rivas korta och brådmogna liv
Crónicas de una inquilina
LatiCes översättare: Susanna Berthelsen
"De kallar mig gata kliver på gatstenar den upproriska och så borttappade de kallar mig gata, gata på natten, gata på dagen, så trött idag, så tom idag som en liten maskin i den stora staden."
När jag var tonåring och lyssnade på sången "La Jaula de Oro" (guldburen) av min favoritgrupp Los Tigres del Norte, frågade jag mig om det var sant det som sas i texten. För de som återvänder från "norr" på besök till sina hemländer berättar en annan historia och allt får en att tro sagan om den amerikanska drömmen faktiskt existerar. Många av mina kära vänner togs av norr och vi hörde aldrig av dem igen. Jag är säker på att många av dem aldrig fick uppleva den hårda verkligheten i "guldburen" utan de fastnade på vägen som så många tusen andra kroppar som ligger utspridda i den påtvingade migrationens glömska.
Nu när jag befinner mig i norr lever jag själv, tillsammans med miljoner andra papperslösa, i den sången som i tonåren gav mig gåshud och fick mig att gråta över dem som hade åkt och inte kommit tillbaka. Och den är så verklig att dess råhet får blodet att isa sig. En annan historia är den om att ta sig över gränsen, ett drama för sig, individuellt och omöjligt att radera från minnet på dem som genomlevt den.
Filmen "El Norte" porträtterar det väl. Filmen "La Jaula de Oro" lyckas flytta ut det från bioduken, gripa oss om halsen och strypa oss med den verklighet som vi inte vill se. Filmen "Espiral" ger i ett extraordinärt konstverk form åt den verklighet som kvinnorna i byarna lever i efter att männen har gett sig av. Den visar hur de sköter sådd och skörd, hur barnen växer upp med sina fäder långt borta på andra sidan gränsen, hur barnen så småningom också ger sig av mot norr i spåren av den tradition som systemet tvingat dem till. Det härdar det andra av den påtvingade migrationens ansikten och gör det samtidigt sorgsnare.
Ett antal filmer som behandlar temat om migrationen av papperslösa centralamerikaner till USA, synliggör våldet mot kvinnor. En dokumentär av den salvadoranska filmskaparen Marcela Zamora Chamorro, med namnet "María en tierra de nadie", ger en mycket bra bild av den verkligheten. Kanske för att hon är kvinna. Väldigt få manliga filmskapare, manusförfattare, författare, poeter, personer i konstvärlden och samhällskritiker tar sig tid att tänka eller satsa på att synliggöra det könsbaserade våld som är en del av migrationstragedin. För det könsbaserade våldet är osynligt överallt i samhället. Det är allas vårt ansvar utan någon som helst åtskillnad. Mot könsbaserat våld måste vi alla kämpa.
Förra veckan såg jag filmen "La vida precoz y breve de Sabina Rivas". Det är en sådan där film som det är bäst att lägga åt sidan om man är ute efter lite distraktion för att slappna av. Konsten är politisk och den här filmen är från början till slut en konfrontation och ett vittnesmål om den obarmhärtiga verklighet av trafficking som möter papperslösa flickor, tonåringar och kvinnor från Centralamerika. De kidnappas, skändas, mördas och försvinner på grund av de nätverk för sexuell exploatering som är i sammansvärjning med myndigheterna i USA, Mexiko och Centralamerika. Vi vet mycket väl att den organiserade brottsligheten börjar hos regeringen och sprider sig ut till polis- och gränsmyndigheter.
Sabina Rivas, en ung 16-årig flicka från Honduras, som drömmer om att ta sig till USA och hjälpa sin familj ur fattigdomen, kidnappas och hamnar på en bar på den guatemaltekiska sidan av gränsen mellan Guatemala och Mexiko där hon blir sexualarbetare. Men hennes drömmar är fortfarande i USA och hon försöker ta sig över gränsen via floden Suchiate. När hon väl kommit till andra sidan möts hon av våld från kriminella grupper och uniformerade poliser. Hon misshandlas och våldtas flera gånger.
En viktig roll spelas av konsuler, anställda vid migrationsmyndigheter och amerikaner som, i utbyte mot sex, erbjuder sig att skaffa henne visum så att hon kan fortsätta sin resa mot USA. Men de använder henne förstås bara för sin egen njutning. Flickan passerar då genom gränsbarer, bordeller, privata fester och alla typer av sedeslösa tillställningar organiserade av förnäma män i kostym och slips, där hon tvingas ta droger och till all möjlig sorts förnedring. Det slutar alltid med att hon återvänder till baren på den guatemaltekiska sidan när hon lyckas fly från våldet i Mexiko. Drömmen om USA och om att hjälpa familjen hamnar allt längre bort. Sabina kommer också från ett dysfunktionellt hem, hon har utnyttjats sexuellt och blivit slagen, och norr är hennes flyktväg. Norr verkar alltid vara vägen ut när det i verkligheten är ingången till andra infernon.
Även om filmens titel syftar på den här flickan så behandlar den också teman som centralamerikaners påtvingade migration till USA, hur utsatta de är för det våld som utövas av den mexikanska regeringen och av de kriminella grupper sammansatta av civilklädda amerikaner och mexikaner som arbetar på order av sina regeringar. Överfallen, kidnappningarna, de sexuella övergreppen, tortyren och morden. Handeln med människor som utnyttjas sexuellt eller som arbetskraft och handeln med organ. Droghandeln som skyddas av polis- och gränsmyndigheter i de inblandade länderna.
Denna tragedi, detta folkmord som vi som samhälle inte vill se. Dessa oräkneliga övergrepp som begås på våra flickor, pojkar, tonåringar och kvinnor, Allt sker framför näsan på oss men det är bekvämt att inte se det som ifrågasätter oss, det som konfronterar oss, det som synliggör vår egoism. Vi får inte generalisera migrationskrisen, för inom det våld som våra bröder upplever ryms också det könsbaserade våldet. Vi får inte vara fega, inte förtiga, inte med vår tystnad låta det fortsätta, vi måste vara en del av förändringen, vi måste blanda oss i det som händer.
Den här filmen är en filmatisering av romanen "La Mara" av författaren Rafael Ramírez Heredia. Och den borde visas i skolor, på universitet och också på varje annan plats där det finns en människa som avfärdar, stigmatiserar med fördomar och stereotyper, de papperslösa migranter som korsar centralamerikanskt och mexikanskt territorium för att ta sig till USA.
Den sortens personer som förebrår sig själva när det handlar om flyktingkrisen i Europa men som spottar i ansikten på sina egna latinamerikanska bröder. Spottar på de människor som på grund av att de är papperslösa har minimala chanser till överlevnad i den värld av brottslighet där de som skyler över med sin likgiltighet är medbrottslingar.
Alla har vi känt, känner, eller kommer att känna en Sabina, för deras skull måste förändringen ske idag. Vad väntar vi på?
"De kallar alltid på mig, och när som helst de kallar mig vacker, alltid olägligt de kallar mig hora, också prinsessa /de kallar mig gata, det är min titel de kallar mig gata, lidande gata, gata som tappat bort sig av att älska så mycket." -Me llaman calle. Manu Chao.
Flera artiklar av: Ilka Oliva Corado