Kulturprojekt (III)
LatiCes översättare: Lillemor Andersson
Varför en ungdomsstrategi? Eftersom "... det framför allt återstår för dem att skapa framtiden/trots det förgångnas ruiner/och nutidens slarviga bildning." (Benedetti)
Att skapa en kulturpolitik som präglas av delaktighet, lyhördhet och horisontellt beslutsfattande, som söker kulturella förändringar som kan göra oss stolta och hedrar livet, kräver tid och stor ansträngning. Vi är klara över vad vi inte bör falla för. Vi får inte tänka att "allt är kultur" och förlora oss i den trassliga undervegetationen av tusentals teman som utgör ett folks kultur. Vi får inte begränsa begreppet kultur till ett halvdussin konstformer och fylla kalendern med skådespel, tävlingar, workshops och utställningar som utan tvivel är mycket viktiga. De hjälper och sår frön, men skapar inte den kulturpolitik som vi vill bygga upp för att förändra. Vi vill inte heller att sådana evenemang enbart genomförs av personer som är specialiserade inom respektive konstform, medan grannarna bara förblir åskådare. Inte heller vill vi gå till varje möte för att tala om vad "vi borde göra". Vi tror inte på "möten för mötenas egen skull". Vi bör ha möten för att definiera en allmän kulturstrategi för landet, för provinsen och för varje område eller stadsdel, men därefter måste vi vara funktionella och utveckla mötena till tillfällen för planering och arbete. Sedan kommer möten för utvärdering, avstämning och bekräftning eller korrigering av förfarandet. Men, genom vilka passerar grundidéerna i landets kulturstrategi i dag? Genom våra ungdomar? Vad bör vi göra? Jag anser att man måste öka och ge stöd till stadsdelsgrupper, gatumusikanter, musik-, teater- och dansgrupper. Jag anser att man måste utöka gathörnsprojekten, den unga rörelsen och andra former av företagsamhet som har genomförts av MEC (utbildningsdepartementet) och kommunerna. Men vi måste avancera mer. Det är nödvändigt att samordna kulturella inriktningar mellan skolor, gymnasier, UTU (Uruguays arbetsmarknadsuniversitet) och INAU (Uruguays barn- och ungdomsinstitut). Samma utformning borde ske på by-, stads- och stadsdelsnivå. Det måste skapas utrymmen för ungdomarna, med respekt för deras tid, sätt att vara och värld som också skapar kultur. Den som försöker närma sig killarna och tjejerna för att ge dem "ledning" är dömd att misslyckas. Den som "gör sig till kompis" för att likna dem, är dömd att bli till åtlöje. Barn och ungdomar är mycket starka och du kan få komma in i deras värld, om de tillåter det. Men de är också mycket bräckliga och så fungerar en del av vår ungdom på grund av de motgångar och frustrationer som de har övertagit från de generationer som föregick dem, dvs. oss. Man måste be om tillstånd för att gå på deras möten och lyssna på dem. Man måste fråga: vad behöver ni killar? Vad vill ni göra? Och omedelbart fortsätta fråga: hur kan vi göra det tillsammans med alla? Eller: vad satsar var och en för att uppnå det? Våra förslag måste vara attraktiva, frestande, hållbara, fulla av de bästa värden, tolka alla teman och alltid ha tvärvetenskapliga team till hands för att hjälpa oss. Och framför allt avpassa skärningspunkten mellan flickor och pojkar, så att de starkaste hjälper de svagaste, så att projekten integrerar unga människor från alla sociala grupper i försöken att genomföra en plan som fastställts av alla. Mötena bör göras i en cirkel och måste börja någonstans. Det är inte utan betydelse. Det är inte heller banalt att tänka ut vilka som kan vara drivkrafter vid de första samtalen, alltid med en enorm respekt för dem. Möten som är en besvikelse får ingen andra chans. Varför en ungdomsstrategi? Eftersom "... det framför allt återstår för dem att skapa framtiden/trots det förgångnas ruiner/och nutidens slarviga bildning." (Benedetti)
Flera artiklar av: Ignacio Martínez