Och bandet fortsatte ta i trä
enREDando
LatiCes översättare: Patrik Stomberg
Argentina. På Centro de Día de la Asociación CHICOS ("Dagcentrum för Föreningen UNGDOMAR"), där ungdomar mellan tolv och arton år som lever på gatan deltar, presenterades boken "Del derecho a ser oídos" ("Om rätten att få göra sig hörd") som berättar om erfarenheterna från den musikverkstad som redan funnits i åtta år. Grundtanken med verkstaden är att göra musikens och improvisationens område till en plats där man kan lära sig och träna på att utöva sina rättigheter.
An Maeyaert föddes i Gante, Belgien, och kom första gången till Rosario för femton år sedan. Hon arbetade som volontär på Amnesty International. Genom kontakter mellan olika NGO:er kom hon dit för ett utbyte med Föreningen CHICOS. Det slutade med att hon i staden där hon under tre månader skulle utföra sitt volontärarbete byggde ett hem, en familj, ett yrke och skrev en bok.
- Förslaget om gatubarnen fångade min uppmärksamhet och jag kom hit. Vi var fem europeiska volontärer som kom för en treveckorsperiod. Upplevelsen gjorde ett starkt intryck på mig; jag knöt mycket starka band och kom tillbaka flera gånger-. Efter att de första tre veckorna var till ända återvände An till Belgien för att fortsätta sitt liv där, men även om hon inte visste det då fanns hennes liv på denna sida pölen. Hon var lärare i språk i Belgien och från och med nu åkte hon alltid till Rosario när hon hade semester. "Vid ett av dessa möten gavs en möjlighet att stanna en längre tid. Jag gjorde en plan för Europeiska Unionen och de finansierade ett projekt på åtta månader." Ans idé var vid detta tillfälle att bli en del av gruppen Asociación CHICOS och bygga upp en teaterverkstad. Hon säger att varje gång hon kom stannade hon lite längre tills hon insåg att "jag redan bodde här".
2009 deltog de i ett möte med Orquesta del Río Infinito ("Den ändlösa flodens orkester") som reste längs Paraná-floden. De hade även ett utbyte med en orkester från stadsdelen Ludueña. An, som är musiker och spelar tvärflöjt, berättar att pojkarna "fäste sig mycket vid instrumenten". Tillsammans med Patricio, en kollega i föreningen som är psykolog och slagverkare, undersökte hon möjligheterna att starta en musikverkstad. Först var de tvungna att bygga instrumenten. Snickeriet på Centro de Día såg ut att vara ett ställe som skulle kunna bidra med resurser för att spela. Ytterligare en tillfällighet var att läraren i snickeri också var musiker. De peruanska cajonerna var de första träinstrumenten som ungdomarna spelade på.
I dag, när boken presenteras, är några av pojkarna från Tocando Maderas ("Ta i trä") första tid inbjudna. - Jag lärde mig arbeta vid detta bord. Jag började med pressen du ser här. Lärarna gav mig en bit trä och jag karvade tills det blev en liten bil-. Leandro började komma till dagcentret när han var elva år. I dag är han tjugoett och är bara på besök. Jag antar att han inte vill missa presentationen av boken. - Jag tänkte inte att det av en bit trä skulle kunna bli en liten bil. Vi gjorde två hål på sidorna och fäste två små träbitar. Svarven som står där har en tråd som formar hjulen. De blir runda som dörrarna på det där huset. Jag gjorde också ett av de husen-, säger Leandro, och pekar på en av snickeriverkstadens hyllor. Han sveper med blicken, söker minnen i dess skrymslen. Hans ögon stannar vid ett av arbetsborden. Där han tillverkade sin första leksaksbil finns i dag, tio år senare, en ny bil tillverkad av en annan pojke. - Såg du bilen där, vid tejprullen, som är av trä och har vitmålade hjul? Så gjorde vi leksaksbilarna-.
Efter att ha gjort bilen började Leandro med andra saker. Han säger att "det är många saker som kommer från träet". Han gjorde en gitarr och fyra peruanska cajoner. - Vi märkte, mätte och kapade träet i kvadrater. Vi satte ihop dem. Och efter det satte vi på en annan sorts trä, ett fint, som lock-. Leandro minns även en annan cajón som hade fjädrar inuti, som dem på en virveltrumma, och som "när du spelade lät som vinden".
När hon startade upp verkstaden hade An erfarenhet av utbildning och som lärare men den verklighet ungdomarna lever i fick henne att tänka om vad gällde hennes utbildning. Hon hittade en kurs i musikterapi i Rosario och började studera. Detta blev början på något som An inte ens hade kunnat ana: flera grupper av ungdomar skulle passera genom muskverkstaden, bandet Tocando Madera ("Ta i trä") skulle bildas, de skulle uppträda och bli applåderade, de skulle fortsätta bygga instrument (denna gång inte bara cajoner utan även bongotrummor och congas). Hon skulle skriva boken "Del derecho a ser oídos" ("Om rätten att få göra sig hörd") som hon presenterar i dag. Och bandet skulle fortsätta ta i trä.
Ungdomarnas rytm
"Ett av musikterapins fundamentala verktyg är improvisationen. Att arbeta med det som ungdomarna bär med sig och låta dem uttrycka sig fritt, utan att vi ålägger dem varken regler eller normer att följa." Den metodologi som An beskriver består av att jobba med det som ungdomarna ger uttryck för och för vilket musikinstrumenten är utgångspunkten. "Att observera, se vilka figurer som växer fram och börja leka för att förstärka dem och sätta dem i rörelse. Tanken är att de gör sig hörda, att de spelar tillsammans med andra, att de skapar något tillsammans." An säger att det för ungdomar med ofullständig skolgång är svårare att försvarara sig med ord än med rytmer. "Musiken är materia för att uttrycka sig och knyta band, och som har fördelen att inte ha så många regler som det verbala språket".
När de kommer till verkstaden sätter de sig på cajonerna som fyller en funktion för att riva barriärer. "Det faktum att man sitter på ett instrument gör att handen förr eller senare glider mot ett trumskinn och börjar spela." Gruppens namn, Tocando Madera, föreslogs av pojkarna och flickorna. Förutom den symboliska innebörden; när man spelar involveras samtliga sinnen. Händerna slår, smeker, söker ljuden. Känseln är fundamental. Hörseln är också oumbärlig då det, om man inte lyssnar uppmärksamt, är väldigt svårt att koordinera sig själv för att inte tala om att göra det tillsammans med andra. Synen gör att man kan följa rörelserna, blickarna och gesterna som koordinerar det kollektiva spelet. Lukten kan användas för att bli varse när det är ett bra ögonblick för en viss rytm samt när man ska lyssna på någon annan. Smaken återfinns i att dela med sig.
An säger att det visuella är väldigt viktigt. "Bilden av många ungdomar är den med kepsens skärm riktad nedåt och blicken fäst i golvet." Hon säger att man kommunicerar med signaler när man spelar. Därför är det väldigt viktigt med ögonkontakt. "Detta faktum gör det nödvändigt att lyfta blicken och även att möta publikens blickar, som placerar dem i en ny position." Hon säger att detta överförs till andra områden och att en av pojkarna, efter att ha upplevt detta, tog mod till sig att gå på en intervju för ett formellt arbete, "något som inte är lätt för en ungdom med denna sociala belastning".
Leandro bor i stadsdelen Tiro Suizo, med gatan Lamadrid som löper i bakgrunden. Han berättar att några kompisar kom till föreningen på hans rekommendation men att de med tiden slutade gå, kanske för att de var rädda för att lämna sin stadsdel. "Man får inte vara rädd för att lämna sin stadsdel. Det lärde min mamma mig." I dag är Leandro en del av Programa Jóvenes y Memoria del Museo de la Memoria de Rosario ("Museets för Rosarios minne program för ungdomar och hågkomst"). Han säger att när han befinner sig i stadsdelen blir han inte förföljd men när han kommer till stadens centrum är det en annan sak. "Jag kommer hit i grupp, välklädd, med keps för jag gillar att använda det. Man blir alltid förföljd, de tar väskan och drar, de korsar gatan längre fram och börjar springa."
Sedan musikverkstaden startades har många grupper som "tagit i trä" passerat. An säger att efter dess start lever namnet och estetiken kvar. Det verkar även som om mystiken lever kvar. "Varje gång jag kommer hit föds jag på nytt", berättar Leandro.
Cumbia, folklore, afroperuanska rytmer. Cumbian är den rytm som ungdomarna föredrar. "Den uppstår som en konstant. Det är en rytm som är enkel att spela och den är väldigt livlig. Vi sparar den alltid till avslutningen, vare sig det gäller att stänga verkstaden eller att avsluta våra uppträdanden. An förklarar att en av musikterapeutens uppgifter är att vara uppmärksam. När hon ser att någon upprepar en rytmisk figur försöker hon bygga något utifrån den och bidra till den polyfoniska texturen. På detta sätt skapar man nya rytmer: ungdomarnas rytm. "Allt vi gör är relaterat till de ungdomar som är närvarande för tillfället samt deras önskningar och lust."
Att ro mot strömmen
Boken "Om rätten att få göra sig hörd" började som Ans uppsats för att avsluta hennes utbildning i musikterapi. "När jag var färdig med uppsatsen gjorde det mig ledsen att allt detta arbete skulle hamna i ett privat universitets bibliotek där ingen skulle komma att titta på den." Av den anledningen tog hon kontakt med Colectivo Editorial Último Recurso, det oberoende bokförlaget från Rosario som sedan 2004 satsar på stridbara böcker. "Om rätten att få göra sig hörd" berättar om erfarenheterna från musikverkstaden. De läggs fram som en väg fortfarande utan slut och som skulle kunna motivera organisatörer av studiegrupper, lärare och alla som arbetar med utsatta grupper att påbörja ett liknande sökande, relaterat till konstnärliga aktiviteter med inriktning mot rättigheter.
Bokens första kapitel, vars förord skrivits av Carlos Del Frade, inriktar sig på den nya Ley de Infancias ("Barndomslagen") juridiska kontext. 2005 godkändes Lag 26.061 om fullt skydd av flickors, pojkars och ungdomars rättigheter. Den utgångspunkt som den upprättar har att göra med den juridiska ramen och riktlinjerna i Convención sobre los Derechos del Niño ("Konventionen om barnets rättigheter"). Den introducerar ett paradigm om flickan, pojken och ungdomen som ett fullständigt och aktivt objekt i fråga om rättigheter, och den fastslår denna princips allmängiltighet. Verkligheten kolliderar emellertid totalt med denna påstådda allmängiltighet. Primer Censo Popular de Personas en Situación de Calle ("Den första folkräkningen av gatubarn") indikerar att ungefär 4 500 personer sover enbart på Buenos Aires gator. I större eller mindre utsträckning mångfaldigas denna realitet i de olika städerna.
Centro de Día de la Asociación CHICOS arbetar med gatubarn. Den primära idén med verkstaden (och boken) är att lära sig och öva på att utöva sina rättigheter. "Först och främst uppkom rättigheten att yttra sig, en fundamental rättighet i Lag 26.061 eftersom den banar väg för möjligheten att åberopa även andra rättigheter", förklarar An och tillägger: "Så fort en yngling kan uttrycka sina behov kan denne organisera sig för att uppnå andra saker. Genom improvisationen utarbetar vi strategier som de kan utveckla för att göra sig hörda." Idén som verkstaden jobbar med är att de utifrån ett konkret faktum kan bekräfta det, det vill säga att de kan sätta ord på vad de uppnått. "Om de kunde utföra dessa handlingar i musiken kan de göra det även inom andra områden i det dagliga livet."
På tisdagarna, efter musikverkstaden, har Centro del Día ett möte på schemat, ett forum i vilket ungdomarna kan lägga fram förslag. An berättar att "det för många är jobbigt att tala i detta allmänna forum. Vi har sett att musikverkstadens arbetssätt ibland följer med till mötet så att man lyckas koppla ihop olika personers idéer. Det de gör i den musikaliska improvisationen gör de med tiden verbalt."
Leandro berättar för mig att det han lärt sig genom att gå till verkstäderna gjort nytta för "en räcka med saker". - Kolla, därborta vid slutet av de små husen, på tavlan där finns fotografier som jag och andra elever tagit-. Vi går in i verkstadssalen. Fotografierna är täckta av ett lager med sågspån som virvlar runt i luften när de bearbetar träet. Leandro sveper över fotot med overallens manschett för att göra det rent. Den person som fotograferats blir synlig innanför ramen." Det där är jag och det där är min kompis. Där håller jag på med att göra leksaksbilen."
"Jag måste ha miljoner foton där också", säger Marcelo, som för länge sedan anordnade studiecirkeln i tryckning och som, liksom Leandro, kommit på besök i dag. "Jag har många minnen. Jag spelade teater med An. Nu anordnar jag en studicirkel i snickeri och smide och det hjälper mig att göra mig oberoende. Jag tillverkar till exempel grillar för att sälja."
Marcelo, tjugoett år, bor i Refinería. Han började komma till Centro del Día när han var tretton och han var kvar tills han var arton. Han räknar upp många aktiviteter, hela tiden kommer han ihåg någon ny: Han spelade slagverk, snickeri, origami, teckning, måleri och mandalas, i dag ägnar han sig åt capoeira och teater, samt dansar folkdans och malambo. "Jag gör det jag tycker om och jag mår bra."
Bokens andra kapitel målar upp den sociala kontext och de villkor under vilka ungdomarna lever samt den verklighet de står inför på gatan. På detta följer musikterapins mer teoretiska grunder. Ett annat kapitel beskriver institutionens historia. Och det mest omfattande avsnittet är det som handlar om musikverkstaden och dess historia som präglas av ett sökande. I samtliga kapitel finns textrutor med ungdomarnas röster. An läser nu upp ett vittnesmål från en ung Ludueña. "Vårt liv är ovärdigt om vi är tvungna att vänta flera timmar på att få hjälp av en läkare. När vi ser andra ungdomars fina ansikten eller slagna kvinnor som är märkta av våldet. Livet blir till en börda när vi inte kan gå hemifrån efter ett regnväder utan att bli leriga upp till benen. När du bor bakom fyra lås, när järnvägsspåren är den enda lekplatsen, när utbildning förvandlas till ett privilegium för några få, när du är rädd för att gå ut på gatan på kvällen. Och när polisen stoppar dig enbart för ditt ansiktsuttryck. Livet är inte längre värt något när vi söker glömska från vårt helvete i drogernas helvete. Värdigheten blir omöjlig när det är så enkelt att köpa den."
"Boken visar att det går att ro emot strömmen", framhåller An medan hon förklarar att en av grundtankarna med musikverkstaden är att skapa med utgångspunkt ifrån skönheten. "Liksom att vi arbetar med ett hänsynsfullt språk betraktar vi skönhet som något som skapas i frihet. Vi försvarar rätten att kunna skapa estetiska verk som förtjänar att bli sedda. Det måste föregås av ett stort arbete med att de kan börja utöva dessa rättigheter".
Om en liten stund börjar presentationen av boken. Patricio y An kommer att prata, som medlemmar och grundare av Tocando Madera. En representant från Último Recurso, bokens förlag, kommer också att prata. Vi ska se en video om kollektivt arbete i musikverkstaden. Och som avslutning ska killarna och tjejerna i Tocando Madera improvisera fram olika rytmer. I innevarande stund, innan allt detta sker, fortsätter jag turen till alla hörn av Asociación CHICOS tillsammans med Leandro och Marcelo. Varje rum visar en del av deras historia. Varje skrymsle och ett mysterium uppdagas: tranorna som de gjorde av allsköns papper och som sedan dess flyger över innergården, tavlorna och målningarna som ramar in utrymmet och som de redan sett så många gånger, salongen som tillhör skolan José Ingenieros där Marcelo gick tills att han gick ut sjunde klass, bänken där han slog sig ner sig varje dag, teckningarna de gjorde på den vita väggen som nu är en muralmålning.
Förutom att plantera ett träd och skriva en bok fick An en dotter. Hon säger att hon hela tiden blir alltmer rörd av de situationer hon konfronteras med på Centro de Día eftersom hon föreställer sig sin dotter under samma förhållanden. "Det enda sättet är att arbeta för att i någon mån hejda denna verklighet. Man måste vinna glädjen åter då den hela tiden tas ifrån oss."
Jag frågar henne om vem som kan stå emot när konsten går till anfall. An skickar frasen tillbaka och leker med orden. Hon säger att konsten alltid kommer att stå emot alla attacker. "Vi försöker stå emot med hjälp av konsten. Allt som uppbådas av musiken är starkare än vilken bedrövelse det må vara."
Flera artiklar av: enREDando