Eternos Inquilinos: Att dansa för att kunna fortsätta kämpa
EnREDando
Översättning: Edit Holm
Bild: Facebook Eternos Inquilinos
Argentina. Bandet från stadsdelen La Sexta som kom till i en sjudande rörelse mot en våldsam avhysning tar plats på Rosarios musikscen som ett verktyg för kritik och social förändring.
I slutet av 2009 och början av 2010 talades det i officiella medier om en överenskommelse om avhysning från den mark som ligger i Ituzaingo 60 bis i området La Sexta. Då hade det redan gått fem år sen konflikten tog sin början mellan provinsen och kommunen och tiotals familjer som på grund av avsaknad av ordentliga bostäder hade bosatt sig på mark som övergivits i och med stängningen av en fabrik och förvandlats till stadsdelens soptipp.
Beslutet om avhysningen togs av den politiska maktens informella beslutsfattare och mötte motstånd från grannar, sociala organisationer och föreningar som engagerar sig i liknande frågor från hela staden. Till slut genomfördes avhysningen som en del av en bostadspolitik som än i våra dagar förs i den här staden, som består av multimiljonärägda torn och hemlösa familjer. Under de år som protesterna mot hoten om våldsamma avhysningar i La Sexta pågick började en grupp av grannar och bekanta från området att ge form åt ett musikprojekt mellan marscher, brasor och nattliga vaktpass. Då dök musiken upp som en följeslagare, men allt eftersom tiden gick kom den att befästa sin plats som ett verktyg för protest och kritik. Idag har verktyget ett antal år på nacken och en egen identitet: los Eternos Inquilinos.
Bandnamnet är ovanligt. "Tragikomiskt", som de själva kallar det - en spegelbild av en social problematik som påverkar stora delar av samhället, men även ett bevis på att det frö som bandet har växt ur fortsätter att spira och växa än idag. "Man försöker vräka folk och förpassa dem till bostäder i den urbana periferin. Bostadsområdet är utsatt för förtryck och problemet med avhysning finns alltid latent", säger musikerna i bandet.
De boende i bostadsområdet La Sexta, sedan många år uppdelat av universitetet, har en historia som är tätt förknippad med arbetet i hamnen, och en stor del av dagens unga har hamnarbetare bland sina äldre släktingar. Konflikterna kring bristen på infrastruktur och anständiga bostäder är inte det enda problem man tampas med här, eftersom avhysningen också har påverkat delar av slumkvarteret. Idag är den enda hamn i området som gäller Musikens hamn. "Kvarteren kommer att försvinna för att man vill exploatera området. Regeringen vill ösa pengar över elitkulturens idéer, en i-landskonstruktion som är till för turismen", säger gruppen, som för några år sedan grundade "El Rancho de la Música" [Musikgården, övers. anm.] som ett uttryck för meningsskillnaden. Det är en anspråkslös liten plats där musikerna träffas och ibland håller workshops med de boende i området. Vid en anblick speglar det den verklighet som råder här och den stora kontrasten mot det arkitektoniska projektet som ritats av brasilianske Oscar Niemeyer.
Projektet Puerto de la Música befinner sig alltid i hetluften, och under de senaste dagarna har det på politisk nivå till och med talats om att det ska ges ett definitivt stöd. I området tror man att projektets framsteg ska vända problematiken med avhysningarna på rätt köl igen. "I och med att man börjar sätta värde på området kommer man förr eller senare att föreslå en omflyttning, vilket medför avhysningar. Då uppstår frågan: Vem har rätt att använda de havsnära områdena och vem har inte det?", analyserar Los Eternos. Nödvändigheten i att fortsätta kräva medborgerliga rättigheter skapar interaktion med andra från området: "På karnevalerna och på kvartersfesterna försöker vi få människor att samlas genom musiken och bli medvetna om den plats vi befinner oss på".
Aktivismen och musiken har alltid hängt samman, men i det här fallet har de uppstått tillsammans. Gruppens första tid genomsyrades av bostadskonflikten, och bandet fortsatte på ett spår där det hade samröre med andra rörelser. På så vis kom det att bli en konstnärlig referent som gjorde gemensam sak med andra motståndsprocesser. Så knöts band med olika sociala rörelser i staden. Huvudparten av bandets spelningar hänger samman med olika organisationers aktiviteter, en relation som ger kraft åt detta kritiska verktyg som föddes i ett slumområde och som nu exporteras till resten av staden.
Detta är också en viktig aspekt för bandets överlevnad och oberoende. Musikerna i Eternos Inquilinos lever inte på sina spelningar och produktioner, men har ändå proppfullt i almanackan och en skiva (Baile pero luche) som är i omlopp i staden. Oberoendet som bandet talar om är tänkt utifrån denna relation till de sociala organisationerna. "Vi försöker organisera oss med andra underdogs för att kunna överleva som band och för att vi inte ska behöva betala för att spela", säger de. På detta sätt strävar de efter att deras uppträdanden ska vara knutna till de sociala organisationernas agenda, så att de ska kunna bidra till aktivismen med musiken som utgångspunkt, men att de samtidigt ska veta att de får en minimiinkomst som inte medför utgifter för musikerna och som dessutom kan garantera gruppens uppehälle. Det är så man tar sig an frågan om överlevnad utanför den officiella kulturella dagordningen som göder "kommunens konstmonopol", som gruppen kallar det.
Los Eternos Inquilinos fortsätter att ta sig an musiken utifrån en kritik mot vardagens orättvisor. Deras första skiva, som är en förening av cumbia, folkmusik och rock, speglar ett ungt projekt med erfarenhet som har som sin grundsats idén att social förändring kan genomföras med glädje som grundläggande faktor. Ett band som vill få oss dansa för att kunna fortsätta kämpa.
Flera artiklar av: enREDando