Levande muralmålningar
enREDando
LatiCes översättare: Lillemor Andersson
Muraler målade i Humanidades y Artes
(Fakulteten för Humanism och Konst)
Argentina. Tillsammans med Bodegón Cultural Casa de Pocho, Colectivo Arte por Libertad och Frente Darío Santillán, har den mexikanska muralmålaren Gustavo Chavez Pavón, satt sin prägel på några av Rosarios väggar.
Chavez Pavón är en konstnär med stort socialt och politiskt engagemang och muralmålare från Ejército Zapatista de Liberación Nacional (Zapatistarmén för nationell frigörelse). Chavez Pavón samtalade med enREDando om städer, grå utrymmen, den kritik som uttrycks på väggmålningarna och zapatisternas inhemska motstånd. En diskussion som utforskade det mänskliga motståndet genom muralmålningen.
Gustavo Chavez Pavón definieras som en livets lärling eller Anarte. Under intervjun säger jag till honom, att han är en känd mexikansk muralmålare. Men han insisterar på att han är en konstens lärjunge, och att han i detta lärande i kampen som väller fram till försvar för grundläggande mänskliga rättigheter, har upptäckt "vad som är en bra lön, vad som är frihet för folk som tänker annorlunda än regeringar, vad som är rättvisa och vad som är makt att ha en demokratisk regering". Gustavo var i Rosario och lämnade sina penseldrag på några av stadens väggar.
I sällskap med kollektivet Arte por Libertad (Konst för frihet), bodegón Cultural Casa de Pocho (Pochos kulturhus)och militanta studenter från fakulteten för humanism och konst, lämnade Gustavo sina spår. Hans heltäckande skyddskläder visar det. Han har ombú-byxor nerklottrade med oräkneliga färger och penseldrag. Hans händer är garvade av färg. Skyddade i en av hans fickor, finns en handfull penslar av olika storlekar, färdiga för aktion.
I Ludueña till exempel, gav Gustavos konst och färg uttryck för minnet av Lepratti Claudio Pocho. På Fakulteten för humanism och konst målade han också på en vägg bilden av en flicka som gömmer sig bakom en bok. Frihet och kritik blandas med penslar och färger. Och därifrån ropar han till det samhälle som regeringar gömmer bakom de rätlinjiga rutmönster som införts i de stora städerna.
En del av detta härrör från en intervju med den kände mexikanske muralmålaren Gustavo Chavez Pavón, en konstnär som har anslutit sitt politiska engagemang till zapatisternas kamp, som bland så många andra, framträder i hela Latinamerika. "Den president som finns i Mexiko är ingen verklig president. Han är känd som en mes. Medlem i Partido de Acción Nacional (Nationella handlingspartiet), som är den mest högerextrema, fascistiska och reaktionära rörelse som finns. Den nordamerikanska regeringens ögontjänare. Många presidenter har tagit den positionen, att överge vår suveränitet, våra vatten, vårt land, vårt folks styrka".
Från detta ställningstagande kommer konstnärens sociala och politiska engagemang. "Vi försöker uttrycka vår kritik på väggar och murar, för vi har upptäckt att murarna är ett kommunikationsmedel".
Träffsäkert, exakt, starkt. Beskrivningarna av Gustavo Chavez Pavón är överväldigande. Väggarna talar, varje mur, varje vägg uttrycker en känsla och på samma gång en kritik, ett brott mot en mänsklig rättighet. Det är uttrycket för ett folk som tystats av regeringen vid makten eller av de massiva massmediernas makt. "Massmedia rapporterar inte. I vårt land används de till att kontrollera och styra den allmänna opinionen. Så vad vi gör, är att använda väggmålningen som ett kommunikationsmedel och med den deltar vi i kampen för att demokratisera vårt land, för att vårt land ska få frihet och för att med våra vänner dela glädjen i att sträva efter att få vara lyckliga, vara hela människor".
Gustavo Chavez Pavón har en stark historia förbunden med landets sociala och bonderörelser. Med sin konst har han deltagit aktivt i Zapatiströrelsens kamp för befrielse. "Det är en väpnad rörelse som söker samma sak som vi. Vi är många konstnärer som arbetar med det civila samhället och ansluter oss till olika grupper, exempelvis till kamraterna hos zapatisterna, för att försöka hävda vår rätt att leva i fred och med värdighet. Väggmålningar i synnerhet, tillåter mig att experimentera och uppleva helhet. Väggarna visar vad jag tycker på ett känsligt sätt. Att dela med mig och låta mig födas av detta raseri, denna värdighet, denna känslighet, dessa kärleksfulla känslor som jag vill uttrycka för mitt folk, men ibland inte kan på grund av det förtryckande systemet. Det tillåter inte mänsklig utveckling, tvärtom. Det finns en tendens till att avhumanisera oss".
Han understryker kritiken mot de införda modellerna, högskoleutbildningen, den urbana utformningen, resvägarna som bestäms utifrån konsumism och merkantilistisk logik. "Detta mer eller mindre styrde utformningen av studier och dynamik, så att studenterna blir väldigt individualistiska. Så att de på något sätt befinner sig i klassrummen och där studerar vad som är av vikt för folket. Och att de därifrån försöker åtgärda brister som enbart kommer att fungera som plåster på rådande system, men inte diskuterar frågan om fattigdom. Man bara korrigerar och till slut tjänar detta enbart till att det kapitalistiska systemet består".
Som kritiker av den globala kapitalismen, satsar den mexikanska muralmålaren på konst som ett potentiellt och farligt vapen för att skapa sprickor i systemet. Medan kapitalismen avhumaniserar, ger konsten kraft och kropp till den mänskliga känsligheten. Detta verkar vara vägen, säger Gustavo. Vägen som genom väggmålningarna, tar upp mycket av känslan hos ett förtryckt folk. "Vi samlar dess tankar och känslor och försöker ge uttryck för dem. På något sätt är det en lyckträff, och ibland en fara för etablissemanget. Eftersom väggarna, genom att vara ett medium inte bara för ett uttryck, men också för kommunikation, kan du lämna spår som rapporterar händelser till världen. Om man berättar om kärlek, om man rapporterar om en suck, rapporterar man också om en konkret politisk handling".
Chiapas: Zapatisternas inhemska motstånd
Jag frågade Gustavo om Zapatiströrelsen. Det är omöjligt att inte nämna denna intensiva mexikanska motståndsrörelse. Att försöka lära känna den, utifrån konstnärens synsätt som är starkt kopplat till denna kamp. "Zapatiströrelsen är en väpnad grupp som arbetar huvudsakligen inom området Chiapas. Många av oss som arbetar där är gäster. Vi har inga förbindelser med dem, utöver vänskap och politisk samhörighet. Samhörighet för att rädda det som är vårt ursprung och även vår egen nutid. På något sätt är vad de gör, en fortsättning på motståndet. Vi ser oss inte som ett besegrat folk, utan som ett invaderat folk, och i den meningen försvarar vi vår rätt att göra motstånd mot den spanska invasionens angrepp, liksom mot invasionen från Yankees. Invasion från något som inte är vårt eget eller korrekt. Något som man har önskat att vi skulle överta i kraft av blod och död. Kamraterna i Zapatiströrelsen reagerar mot detta. De vill varken ha våld eller en uppdelning av landet. De ber bara om att få bli integrerade i det mexikanska samhället. För att vara ursprungsfolk i Mexiko är det lägsta som kan hända dig i den sociala skikt-indelningen".
Gustavo fortsätter. Tal, ord och idéer flödar. Motståndskraften i att tillhöra ett ursprungsfolk. "Det finns rasism i vår kultur som spanjorerna införde. Det är deras sätt att se, som en religion hos dem. Det är nästan som om vi vore spanjorer i mexikanska kroppar. Alltså ett fruktansvärt nonsens. Och detta är vad Zapatiströrelsen åberopar. Ursprungfolkens rätt att vara ursprungsbefolkning, att leva i fred och att styra över sina egna samhällen som de har gjort i århundraden".
Det är samma motstånd som målas på muralmålningar, som till exempel den som fått fått sitt uttryck på Humanistiska fakulteten i Rosario. Gustavo förklarar, "flickan som täcker sitt ansikte är den mest kända här. Ansiktet är täckt av en bok, vilket i Mexiko och många latinamerikanska länder, symboliserar att kunskap om saker gör dig mer kritisk. Systemet vill att du ska vara lydig, men det vill vi inte vara. När vi målar flickan med boken, säger vi att det är ett sätt att väcka revolutionär verksamhet genom kunskap".
Allmänna platser: Vad de är avsedda för?
Frågan tas upp. "Samhället behöver grönområden och färgstarka utrymmen fyller oss med glädje och hopp. Om du ser väggar med färg och bilder som inbjuder dig att reflektera, börjar du skapa saker i ditt sinne ..."
I opposition mot grå områden, förslår muralmålarna färg. Mot den urbana rätlinjigheten föreslås bilder i rörelse. Liv och konst. "Vi har presenterat projekt för att ge städerna ny betydelse, men regeringarna är aldrig riktigt intresserade, eftersom det inte är deras mål. Konsten kommer i bakgrunden. För oss är konsten kollektiv och vi vill ha nödvändiga utrymmen för att uttrycka det. Muralmålningen tillåter just detta, makt att uttrycka sig". Men, säger Pavon, de vill ha oss grå, de vill ha oss håglösa, de vill ha oss lydiga.
Att göra motstånd med pensel, med muralmålning, är en form av konst som man tar till för att framkalla sprickor, för att inverka på städerna. Kort sagt, för att göra livet mer mänskligt.
Flera artiklar av: enREDando