Starka kvinnokänslor
LatiCes översättare: Julia Tornberg
(Argentina) På Amsafé Rosarios huvudkontor presenterades boken "Starka kvinnokänslor" - berättelser, dikter och livshistorier av 18 häktade kvinnor i fängelset i Ezeiza.
Idén kommer från journalistverkstaden Agencia Walsh och når fram till oss som ett kraftfullt verktyg för att förstå tankarna hos dem som - eftersom de är fattiga, kvinnor och mestadels unga - tjänar straffen för brotten de är åtalade för, i många fall varken undersökta eller underbyggda. enREDando var på plats vid presentationen och fick höra Lidia Perez, före detta fånge vid Ezeiza, som genom en grupp för före detta fångar som hon själv bildat kämpar för de mänskliga rättigheterna för personer berövade sin frihet.
Jag har boken i mina händer. Omslaget pryds av en skrikande naken kvinna bakom gallret på ett fängelse. Man ser också enskilda bokstäver seglandes långt borta i horisonter; en uppnåelig dröm. Skriken talar, säger och tystar ned. Det är rösterna, så ofta skadade, som med toner och doften av kvinna visar den djupa insidan av fängelset i Ezeiza. Boken har ett namn: Starka kvinnokänslor. Den innehåller en prolog som är skriven av han som tog intiativet till detta projekt: Oscar Castelnuovo. Resten av sidorna består av historien om 18 kvinnor som berövats på sin frihet. Claudia, la Rusita, Sol, Lidia, Carapálida, är några av de tjejer som delar med sig av sina skrifter - ibland är det brev, ibland dikter, livshistorier, berättelser eller drömmar.
"All veksamhet som låter dem uttrycka sig och göra sig synliga i samhällets ögon är ett sätt att göra motstånd. Det råder inget tvivel om att för dem är att skriva samma sak som att stå emot, fantisera, protestera, genomgå katarsis, yttrycka sin kärlek gentemot sitt barn eller partner, kommunicera, föreställa sig horisonter mer eller mindre närliggande och framförallt - skapa rum av frihet och på så sätt hoppa över muren", skriver Castelnuovo i sina öppningsord för denna intensiva bok om kvinnliga fångar.
I Rosario ägde presentationen rum på Amsafés huvudkontor, under ledning av Castelnuovo och Lidia Perez - en social aktivist som var fånge i Ezeiza under tre år. Idag är hon en kämpe på alla fronter, och det märks i varje ord och varje gest. Med styrka beskriver hon hur dagar och nätter spenderas i fängelset, den kränkning av de mänskliga rättigheterna som dagligen förekommer i fängelser och som lika ofta glöms bort och förstörs. Det beskrivs hur det är att fira jul i ett fängelse, hur svårt det är. "Vi är sociala fångar" säger de med säkerhet. Vi vet att fängelset en plats för att placera män och kvinnor dränkta i den djupa fattigdomen i vårt land. Vi vet också att de stora företagen finansieras och upprätthålls genom fängelsesystemet. Vi anser även att vårt skrivande är ett sätt att göra motstånd i djupaste bemärkelse. Eftersom där inne berövar man inte bara människorna på sin frihet och de mest grundläggande rättigheterna som utbildning, hälsa och bra kost. Där inne berövas man också dagligen på sin rätt till kommunikation.
Boken har framställts på en journalist- och yttrycksverkstad som drivs av Agencia Rodolfo Walsh och det tog ungefär ett år att göra den. Många texter skrevs speciellt för att publiceras i denna kraftfulla bok som belyser femenisering av fängelset och fattigdom. "Denna volym av omisskännlig doft har innehållet som varken gallret eller straffen kunde stoppa. När man stöter på dem är de där med oss i hemmet eller på vårt café för att berätta sina hemligheter, källan till sina smärtor eller orsakerna till deras skratt", skriver Oscar.
Lidia Perez är en "aktivist i hjärtat". Med sin berättelse under presentationen rapporterar hon om kränkningarna av de mänskliga rättigheterna som begås bakom stängda dörrar och om den omöjlighet till att utbilda sig man känner i fängelset. Att bilda Centro Universitario Ezeiza (CUE) var det första motståndet hon gjorde tillsammans med andra fångar. "Vi är sociala fångar", hör man henne säga om och om igen. "Vi är åtalade eftersom det är nödvändigt, det är så en viss typ av land är uppbyggda och det är det som stänger oss ute", yttrycker hon sig och berättar hur den kvinna är som sätter emot, som utsätter sig för saker, som kämpar emot bristen på mat, som står ut med mannen till det yttersta, som lider för att rädda sitt barn eller se till att det har en bit bröd på bordet.
Inne i fängelset, även om det är ofattbart för många, blir det som ett hem. Där inne bygger man, bildar man och sammankopplar man relationer och familjer.
Men det finns en dag, en natt, ett datum när tystnaden blir extrem. När ingen pratar för att inte börja gråta. När smärtan hos vännen bredvid är samma smärta i allas själar. När julen kommer, nyårsfesterna, ryser smärtan. "Det är en smärtan som inte kan överföras. Ingen vågar bryta tystnadem. Högtiderna är de mest tragiska situationerna för en fängslad kvinna".
Bredvid mig sitter en kvinna och gråter medan hon lyssnar på Lidia. Det verkar som att hon själv har upplevt något som liknande fängelset och att skiljas från sina barn. Efter en stund berättar hon att hon hade varit fånge i Ezeiza åtalad för ett "beväpnat fall" - orättvist och ej undersökt.
Väl ute ur fängelset, äntligen fri, lämnade Lidia aldrig fängelset riktigt och än mindre sina medfångar därifrån. De skapade ett forum för före detta fångar och genom detta anmäler de brott som begås på de olika fängelserna runt om i landet. I Santa Fe har de sedan tre år tillbaka försökt komma åt någon där för att iaktta villkoren för de häktade, men ännu har de inte fått varken möjlighet eller tillstånd av fångvården och deras ansvarige Mariano Buffarini att observera Santa Fes fängelser.
Samtidigt berättar Lidia om de svårigheter fångarna har om de vill studera. "Systemet är gjort för att de inte ska utbilda sig", bekräftar hon. Därför för hon en intensiv kamp för de universitetscentum som finns i fängelserna, som till exempel Devoto. I kvinnofängelset å andra sidan pågår dubbel kränkning i form av våld och könsdiskriminering. Till exempel, för att få ta emot privata besök måste kvinnan bekräfta relationen med denna person, och meddela om man är gift eller sambo. "Fängelset möter fattigdom, flyktingar, kvinnor, mödrar, homosexuella, transexuella och utlänningar". I denna mångfald av berättelser fördjupas behovet av att kunna försvara sina rättigheter och känna till verkligheten och de behov man har inne i ett fängelse, men där inne verkar likgiltigheten till detta vara som störst.
I denna bok finns också berättelsen om Karina Germano, La Galle, aktivist i H.I.J.OS., häktad sen två år tillbaka i Ezeiza och fem år tidigare i Carandirú, Brasilien. Anmälningen mot henne blev aldrig utredd. Idag läser hon sociologi och är medlem i Studencentrum i Ezeiza. Hon fortsätter som aktivist precis som hon gjorde innan hon satt i fängelse. Hon är en stark röst som kämpar för så många fattiga och unga kvinnor som passerar fängelset med sina kroppar och sina liv. "Sedan jag blev inlåst har mitt sätt att göra motstånd fortsatta vara det samma och jag har fortsatt att praktisera solidaridet för att sprida de mest grundläggande värderingarna som numera är så vilse i vårt moderna samhälle".
Flera artiklar av: enREDando