Poesi och politik i Colombia
Genom känslan och ordet tolkas landets och världens utveckling. Detta är inte ofarligt. Fred, sanning och frihet är exempel på ord som utmanar.
I Colombias andra stad Medellín har en stor internationell poesifestival anordnas sedan år 1991. År 2006 tilldelades initiativet det svenska Right Livelyhood Award (det så kallade alternativa nobelpriset) och i Colombia har festivalen utsetts till nationellt kulturarv av kongressen. Den tjugonde festivalen kommer att genomföras i år. Poesin skapar rum för fred och yttrandefrihet i ett av jordens mest krigsdrabbade länder.
När den svenske resenären Georg Dahl på 1930-talet kom till den lilla bergstaden Medellín slogs han av invånarnas humor och entreprenörsanda. Det var på den tiden en liten isolerad bergstad med vitkalkade hus och cirka 100 000 invånare. Idag är Medellín en modern storstad med knappt fyra miljoner människor, varav många internflyktingar från Colombias 40-åriga inbördeskrig. Flyktingarna bor på de branta sluttningarna dit man sedan några år tillbaka kan åka linbana med den vanliga metrobiljetten. Från höjderna ser inte staden så vit ut som på Dahls tid utan mer rosaaktig, på grund av tegelbebyggelsen i kombination med diset. Men det som inte verkar ha förändrats sedan 1930-talet är humorn och entreprenörsandan. Kanske besitter även poeterna dessa karaktärsdrag. Hur ska man annars förstå den första internationella poesifestivalen år 1991 - mitt under brinnande knarkkrig?
Knarkbossen Pablo Escobar styrde staden - och till viss del landet. År 1990, mördades vänstern båda presidentkandidater Jaramillo Ossa och Pizarro. Fattiga förortspojkar tog jobb som lejda mördare och Escobar betalade bra för varje död polis. Det var en tid av terror och skräck - eller andlig förödelse, som poeterna uttrycker det. Fernando Rendón och Gabriel Jaime Franco var några av dem i kretsen kring poesitidskriften Prometeo som då anordnade en poesifestival.
- Vi ville bryta våldsspiralen och angripa terrorn med skönhet, berättar Ángela García som också tillhörde gruppen. Hon bor idag bor i Malmö och jag pratar med henne innan jag åker till Medellín sommaren 2009.
- Våldet var i början fonden bakom allt, men mitt i detta öppnade festivalen rum för tystnaden, säger Ángela. Tystnaden var nödvändig och är en viktig del av poesin, påpekar hon.
Sedan starten har över tusen poeter från 150 länder läst dikter runtom i staden. År 1998 var åhörarantalet 120 000, trots pågående fotbolls-VM och presidentval. År 2002 uppskattade arrangörerna antalet till sammanlagt 180.000. Sedan dess har det sjunkit något. Men slående är att de flesta är unga. Enligt en uppgift är 80 procent av åhörarna mellan 15 och 25 år. En del ungdomar jagar autografer och även jag själv blev tagen för utländsk poet några gånger. Mer berömda personligheter som kommit till Medellín genom åren är syriern Adonis (Ali Ahmed Said), nigerianen Wole Soyinka, nicaraguanen Ernesto Cardenal och italienaren Edoardo Sanguineti. Svenska poeter som deltagit är bland andra Lasse Söderberg, Karin Bellman och Bengt Berg.
År 2009 hette Sveriges representant Agneta Falk. Hon beklagar att hon inte är så känd eller publicerad i Sverige. Hon ser det mest som sitt eget fel.
- Men jag är väldigt stor i Albanien, skrattar hon.
Agneta Falk flyttade från Sverige på 1960-talet och skriver på engelska. Hon bor numera i San Francisco där hon målar och leder skrivarverkstäder med bland annat prostituerade. Den växande människohandeln berör henne djupt, vilket avspeglas i hennes poesi. Trots allvaret finns humorn med i det hon skriver. Med sin kortdikt An afghan story blev hon den som drog ner mest skratt under öppningskvällen.
Denna ackompanjerades av ett tropiskt skyfall, men det var ingenting som förvånade de till största delen unga poesilyssnarna.
- Det regnar alltid första dagen, säger Nanny. Hon har "vuxit upp med festivalen" och kommer varje år. Hon passar på att ge mig några tips om vackra platser runtom i Colombia, medan hon sveper en regnjacka om sig om kompisen Daniela.
Presentationerna av poeterna är korta och kärnfulla. Betoningen läggs på texterna, som författarna själva läser i originalspråk. Lektörer läser sedan översättningar till spanska. Att vara en sådan lektör är ett krävande arbete och flera av dem jag pratar med är utbildade och erfarna skådespelare. De har förstås läst in sig på de poeter de ska tolka och får en speciell relation till dem, ibland även socialt - det finns ju blyga och tillbakadragna poeter trots allt.
Intressant är att poesin bryter språkbarriärer i en annars helt spanskspråkig miljö. Ibland valde jag själv programpunkt efter de språk jag ville höra. Att höra isländska i en grön sluttning i Anderna är något alldeles speciellt.
Under festivalveckan läser poeterna dikter på olika platser i staden: torg, skolor, fängelser och förstås olika kulturinstitutioner som teatrar och museer. Agneta Falk var en av dem som läste poesi i ett av flyktinglägren på de branta sluttningarna. Publiken där bestod mest av stojande barn och därför valde hon en rap och att få med sig alla i Vem kan segla förutan vind på svenska. Poeternas bidrag återgäldades av lokalbefolkningen med folklig teater och dansuppvisning.
På den regionala indianorganisationens kontor läste tre poeter från andra ursprungsfolk poesi på aymara, maya-quiché och mapundun.
- Det blir en påminnelse om Latinamerikas "dolda historia", säger Graciela Huinao från Chile eller - rättare mapuchenationen.
Vi görs osynliga i samhället och i kulturen, vi är ett spökfolk vid sidan om historien, säger hon. Men poesin ger henne kraft att tala.
Festivalen började alltså som ett sätt att motverka våldet i Colombia.
- Vi trodde inte då att festivalen skulle växa som den gjort, säger Fernando Rendón när jag intervjuar honom över en frukost i det hotell där de flesta av poeterna bor.
Rendón framstår som festivalens förgrundsgestalt även om det finns många i kretsen kring honom som deltar i ledningen. Vid slutceremonin betygar många sitt stöd till Fernando Rendón, Och under festivalen cirkulerar ett öppet brev om den colombianska regeringens "nya falskhet" i förhållande till Rendón. Vad är bakgrunden till dessa utspel?
Det är kanske givet att en framgångsrik festival med stora sponsorpengar från nationella myndigheter, utländska ambassader och privata företag drar till sig kritik av olika slag. Kritiken har riktat in sig på att Rendón och festivalen skulle stödja vänstergerillan i Colombia. Den starkaste antagonisten heter Harold Alvarado Tenorio och är poet även han, men enligt Rendón en representant för "den paraintellektuella externhögern". Han avvisar utspelen som avundsjuka, men allvarligare är att Fernando Rendón av riksåklagaren listats för samröre med gerillan.
- Men jag har än så länge inte kallats till förhör, säger han. Om de gör det tänker jag gå dit och förklara hur vi tänker. Vi arbetar ju med dialog. För en poet är ju en gerilla totalt ointressant, säger Fernando Rendón.
Poesin är alltså en kraft att räkna med i Colombia. Genom känslan och ordet tolkas landets och världens utveckling. Detta är inte ofarligt. Fred, sanning och frihet är exempel på ord som utmanar.
- Vi vill vara en bastion för yttrande- och föreningsfrihet, säger Fernando Rendó
Han betonar att poeterna inte kan förändra världen.
- Man skapar inte fred med poesi, men vi kan ge freden föda och näring, säger han.
Poesin kan förvandla människors samveten och bygga samhörighet.
Flera artiklar om: Kultur