Latice - Latinamerika i Centrum

Billinghurstbron och Interoceaniska vägen hotar Amazonas och dess befolkning

"Utveckling" och Amazonas är två motsägande begrepp. Ju starkare fäste den utvecklingsfrämjande och "neoextraktivistiska" politiken (kraftig exploatering av naturtillgångar) får i regionens regeringar, desto fortare ödeläggs naturen och de folkstammar som bor i Amazonas.

Det är idag tydligare än någonsin att vi står inför ett vägskäl. Om man inte sätter stopp för kapitalismen kommer indianbyarna och skogarna försvinna. Om man inte hejdar det så kallade IIRSA-initiativet (integration av Sydamerikas infrastruktur), som uppmuntras av den brasilianska staten, av regionens övriga regeringar och av de multinationella bankerna, så kommer regnskogen och urinvånarna att vara ett minne blott, något som kan beskådas på ett museum där man får lära sig om hur man erövrade kontinentens sista bevarade område för att kunna plundra dess naturtillgångar, om hur dess ekosystem förändrades och hur dess kulturer tillintetgjordes.

Brasilien har blivit en av världens tio största ekonomier och den utgör mer än hälften av den ekonomiska aktiviteten i Sydamerika, närmare bestämt 55 % av kontinentens bruttonationalinkomst. Det nya kapitalistiska monstret har bestämt sig för att lägga fokus på Amazonas och omvandla djungeln till tjugohundratalets viktigaste geostrategiska zon, öppna för massiv plundring av naturresurser och, genom denna utveckling österut, utöka landets territoriella makt.

För att lyckas med detta måste man eliminera det geografiska hinder som den stora djungeln och dess floder utgör, då det står i vägen för transporten, maskinerna, marknaderna och storföretagen. IIRSA:s främsta målsättning är att öppna upp Amazonas och koppla samman exporthamnarna vid världens viktigaste hav, Atlanten och Stilla havet, och på så vis nå ut till resten av den globaliserade världen. IIRSA-initiativet påbörjades i augusti 2000 i Brasilia. Efter bara tio år och några månader har IIRSA nästan lyckats uppnå sina mål.

Det blir en historisk förändring för Sydamerika när Billinghurstbron över floden Madre de Dios är färdigbygd. Bron kommer att förbinda staden Puerto Maldonado med lantorten El Triunfo, som båda ligger i provinsen Madre de Dios i sydöstra Peru, och med detta kommer den interoceaniska vägen att vara klar.

För det första uppfylls en gammal imperialistisk dröm om att förbinda de två stora haven via kontinentens hjärta där världens största tillgångar på vatten, energi, biomångfald och mark¹ finns. För det andra fullföljs ett hemligt avtal som slöts mellan USA:s f.d. president Richard Nixon och Brasiliens f.d. militärdiktator Emilio Garrastazú Médici om att bygga en interoceanisk väg². För det tredje kommer denna omfattande plan om att återkolonisera Sydamerika och ställa naturtillgångarna till de multinationella företagens förfogande att vara en efterlängtad första seger över geografin, naturen och invånarna. Genom att inviga en över 5000 kilometer lång väg med broar som kan bära 60 ton kommer nämligen varor att transporteras intensivt mellan de två haven, och Amazonas kommer oåterkalleligt att öppnas för världsmarknaden.

Billinghurstbrons invigning är beräknad till någon gång mellan januari och april 2011, innan Perus presidentval som hålls den 10 april då Alan García, en stark förespråkare av IIRSA, avslutar sin andra mandatperiod. Brasiliens nyvalda president Dilma Rousseff och Bolivias president Evo Morales kommer sannolikt till invigningen. Morales har nyligen, tillsammans med García, skrivit under ett aktstycke för att bygga en 80 km lång väg som förbinder Bolivia med den interoceaniska vägen då denna i hundratals kilometer löper parallellt med den bolivianska gränsen. Nareuda-Extrema-San Lorenzo-sträckan, som presidenterna beslutat att bygga, ingår också i IIRSA:s planer³

Vad kommer att hända efter invigningen av Perus längsta hängbro som mäter 722 meter? Det är viktigt att sätta byggnadsverket i en historisk kontext för att förstå vilka tragiska konsekvenser det kommer att medföra.

Det mest effektiva sättet att tränga in i djungeln har hittills varit via floderna. När gummiutvinningen, världsmarknadens första stora exploatering av Amazonas, nådde sin höjdpunkt mellan 1870 och 1914, blev floderna en infartsväg för tusentals utomstående personer vilket ledde till ett folkmord på djungelns urinvånare, något som är mörklagt och nedtystat än idag.

De nuvarande gränserna mellan Brasilien, Peru och Bolivia, som nu korsas av den interoceaniska vägen, sprang ur denna våldsamma invasion som förslavade hela byar och tvingade dess invånare att arbeta för att utvinna gummi och som ledde till mångas död. Vissa flydde in i skogen, till flodernas källor, och kunde på så sätt undgå förintelsen. Idag är de kända som "urinvånarnas isolerade samhällen eller urinvånarnas frivilligt isolerade samhällen".

Ett sekel efter det etniska blodbadet har religiösa missioner tvingat många av dessa samhällen som valde frihet framför utplåning att lämna sin isolerade tillvaro. Den så kallade "första kontakten" (contacto inicial) med det styrande samhället i deras respektive länder har varit en extremt känslig situation för deras kulturella överlevnad. Deras levnadssätt hotas nämligen av att långsamt tyna bort, en tragedi som kallas "etniskt mord" (etnocidio).

Med den interoceaniska vägen och Billinghurstbron kommer Amazonas historia att förändras. Floderna kommer inte längre att vara områdets enda framfartsvägar utan snarare utgöra hinder för framfarten. Den första bron över södra Amazonas största flod är en perfekt symbol för regnskogens globalisering, och på en större skala även för de ekonomiska, politiska och sociala relationer som världen har satt i system.

Billinghurstbrons sammanlänkning av, ur nationell synpunkt, avlägsna och övergivna regioner möjliggör en ny världsordning som grundar sig på en produktionsutveckling på global skala, något som dock medför hot som blir allt mer världsomfattande. Vi menar att bron är en utmärkt symbol för IIRSA, ett annat namn på Sydamerikas globalisering.

När den är färdig för bruk räknar man med att ett genomsnitt på 1500 tunga lastbilar kommer att köra över bron dagligen. Detta är vad som kommer att synas utåt vad gäller den interoceaniska vägen. Men i lastbilarnas spår följer illegala trävaruhandlare, gruvarbetare med guldfeber, en "oorganiserad kolonisering", narkotikasmugglare, och värst av allt: De nationella och multinationella gruv-, olje- och jordbruksexportföretagen kommer med hjälp av regeringarna att inta djungeln för att suga ut dess naturtillgångar, inte via floderna, utan via en av IIRSA:s vägar, något som denna första interoceaniska väg är ett bevis på.

Invigningen av Billinghurstbron kommer att driva på de historiska folkmorden, de så kallade "etniska morden" av indianstammarna, eftersom de sista isolerade stammarna lär dö ut en gång för alla på grund av den aggressiva invasionen av deras marker som vägen kommer att medföra. Samtidigt kommer urinvånarnas etablerade samhällen också att plundras: Intrånget på deras territorium kommer att radikaliseras och de kommer bli tvungna att antingen fly till städerna för skydd, eller också försöka stå upp emot den enorma invasionen.

Dagens indiansamhällen karakteriseras av de ständiga konflikter som uppstår när de försöker försvara sina marker. Vad tror ni kommer att hända när det inte längre finns något som stoppar företagen från att ta sig in var än det finns naturtillgångar att exploatera? Som vi konstaterat från början kommer indiansamhällena att försvinna om man inte sätter stopp för kapitalisternas intrång, och tillsammans med samhällena kommer urinvånarnas levnadssätt, deras vanor och traditioner att tyna bort. När folkslagen som försvarar regnskogen är borta kommer även själva djungeln att försvinna. Den kommer att brännas, berövas på sina träd och ödeläggas. Den kommer att tvingas ge plats för stora jordbruks- och boskapsföretag –något som redan har hänt i de brasilianska staterna Acre och Rondonia –samt för uppkomsten av nya städer.

Billinghurstbron leder oss tråkigt nog mot en brytpunkt utan återvändo i Sydamerikas, i synnerhet Amazonas, tragiska historia. Vi måste fördöma dessa planer på intrång och öppning av regnskogen, som påverkar så många människors livsöden. Emellertid bör det tilläggas att hur globala problem verkningskraften, angreppen och hoten än är så är det idag få, även bland Sydamerikas egen befolkning, som vet vad som händer i Södra Amazonas, och än mindre vad som kan ske i framtiden. Folkmorden och förödelsen måste stoppas, men vi har en lång väg kvar. Omvärlden måste ge sitt stöd och agera. Och vi i Sydamerika borde mobilisera oss. Mer än någonsin.

Flera artiklar av: Rebelión

• LatiCe är en ideell förening med org. nr.802440-4512 |
• © 2008 LatiCe