Vi fortsätter att två våra händer
Peru (Servindi). Det är symptomatiskt för kampen för rättvisa åt dem som tvångssteriliserades i Peru under 1990-talet, att de olika aktörerna på skilda nivåer förnekar sitt ansvar och använder strategin att skylla ifrån sig på 'de andra'.
Om det för den före detta ministern Alejandro Aguinaga rörde sig om enstaka fall, orsakade av några läkares tjänstefel, så var det för den medicinska högskolan en statlig politik, genom vilken verksamma inom denna sektor av myndigheten tvingades att nå uppställda mål.
Denna strategi har inte hjälpt offren att få rättvisa. Tvärtom har den bidragit till straffrihet. Och som ingen påtar sig ansvar slutar det med att alla skyddas.
Det visar också hur man kunde implementera en sådan statlig politik som tvångssteriliseringar: för de flesta inblandade ansåg (anser) inte att den var något dåligt.
Det förklarar varför den existerade som en statlig politik, implementerad av hälsoarbetare och i de fall som undersökts var många personer på olika nivåer direkt inblandade.
Upplägg av programmet, av handledningar, övervakning och utvärdering av hälsopersonalens arbete på vårdcentralerna etc. - ingen har tagit ansvar för detta.
Ingen har uteslutits ur sitt politiska parti och de fortsätter att inneha offentliga poster, i organisationer och i internationella organ.
Bristen på sanktioner från samhället har stärkt förövarna som känner stöd från sektorer som försvarar dem med argument som "De visste inte", "Det var inga mål" "De gjorde det för kvinnornas bästa".
"Vi kan inte kritisera programmet för om vi gör det skadar det hela den nationella politiken för sexuell och reproduktiv hälsa". "Det är en skicklig yrkesman med lång erfarenhet som känner till Peru".
Dessa argument speglar inställningen till sexuella och reproduktiva rättigheter hos många samhällssektorer; detta är marginella, inte prioriterade frågor.
Åratals straffrihet tillåter myndighetspersoner som domaren Marco Guzmán Baca att känna sig säkra med att lägga ned fallet med imbecilla argument som att brottsrubriceringen tvångssteriliseringar saknas i det peruanska rättsystemet.
Eller att det också saknas rättspraxis för detta brott hos Den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter (la Corte Interamericana de Derechos Humanos (CIDH)). Guzmán Baca kunde ha använt lagrum som fysisk integritet (vilken också återfinns i den amerikanska konventionen för mänskliga rättigheter), men han hade inget intresse av att göra så.
Dessutom, även om CIDH inte har gjort några utlåtanden om tvångssteriliseringar, anser CIDH att den amerikanska samarbetsorganisationen OAS bör garantera tillgång till information om sexuell och reproduktiv hälsa.
Vidare har CIDH noterat att " hälsoarbetare måste garantera kvinnors fria val avseende sexuell och reproduktiv hälsa".
Å andra sidan accepterade CIDH fallet I.V. mot Bolivia som är ett fall av tvångssterilisering. Detta fall, liksom fallet Mamería Mestanza vs Peru visar på svagheten hos påstådda rättigheter och är föremål för utredning.
Liknande argument kunde ha använts av Guzmán Baca. Peruanska staten har också skrivit under en lösning till förmån för Mamería Mestanza, i vilken den peruanska staten erkände sitt ansvar för de anklagelser som lagts fram.
För att efterleva Rom-fördraget, kunde Guzmán Baca använt exempel från andra övernationella organ, såsom CEDAW (Kvinnokonventionen, ofta förkortad CEDAW av dess engelska namn (Convention on the Elimination of all Forms of Discrimination against Women), antogs av FN:s generalförsamling år 1979. Konventionen trädde i kraft i 1981 och hittills har 187 stater ratificerat den. En av de få stater som fortfarande inte har ratificerat konventionen är USA. Kvinnokonventionen innehåller 30 artiklar som rör kvinnans rättigheter inom alla områden.) i fallet A.S. vs Ungern.
I det fallet ägde tvångssteriliseringen rum i januari 2001 och Ungern ratificerade Romstadgan i november 2001. Man kunde även ha använt rättspraxis från CIDH som beträffande fallet Almonacid Arellano och andra vs Chile.
I det fallet bedömde CIDH ett mord begått 1973 som ett brott mot mänskligheten. Men Guzmán Baca ville inte använda existerande rättspraxis utan föredrog att arkivera fallen.
Detta är nu tendensen beträffande fallen av tvångssteriliseringar i Peru, de arkiveras, man gömmer undan dem där de inte är till besvär, och om en debatt flammar upp, erkänner man att det var förskräckligt men utan att ta sitt ansvar.
----------------------* Camila Gianella är doktorand i psykologi i Bergen. För närvarande arbetar hon på sin avhandling om Analys av rättsprocesser inom hälsoområdet rörande tillgång och kvalitet hos primärvården i Colombia.
http://servindi.org/actualidad/100899#more-100899
Flera artiklar av: Prensa indígena