Det goda livet handlar om respekt mellan man och kvinna, där det inte finns något våld
LatiCes översättare: Lina Wendle
Den inhemska kvinnan arbetar mer för jämlikhet och komplementaritet, för när man skapar en familj, måste vi båda hjälpa till att bygga, man och kvinna, eftersom båda vi ska skapa ett gott liv för familjen.
Inhemsk ledare Enriqueta Huanto
Ticona
Bild: Juan Nicastro
Enriqueta Huanto Ticona är aymara, hos föddes för 40 år sedan i Carabuco, en by som ligger intill Titicacasjön, i den så kallade norra zonen av La Paz. Regionen ligger i riskzonen för oljebolagens exploatering och agroindustriella projekt som t.ex. odlingar av sockerrör för etanolproduktion och byggandet av en väg ovanpå förcolumbiska Yunga Cruz, en juvel från kulturarvet. Själva sjön är redan svårt förorenad vid vissa kuster, dess nivå håller på att sänkas som en effekt av den globala uppvärmningen för att förvandlas till tre mindre sjöar på mindre än 50 år.
Vid 17 års ålder var HuantoTicona kommunens protokollssekreterare, i dag arbetar hon som byns kommunalråd och jobbar aktivt med kampanjarbete i samarbetsorganisationen Federación Nacional de Mujeres Campesinas, Indígenas y Originarias de Bolivia "Bartolina Sisa" - vars medlemmar kallas för "Bartolinas" - som är en av de viktigaste sociala organisationerna i Bolivia, och är en av de fem som undertecknade pakten om enhet och tidigt gav stöd till president Evo Morales regering. Huanto Ticona talar med John Nicastro, som samarbetar med Notocias Aliadas om inhemska kvinnors deltagande i de förändringar som sker i Bolivia idag.
Du deltog i den senaste världskonferensen för indianbyar som handlade om klimatförändringar och rättigheterna till moder jord. Hur märker man av klimatförändringarna?
Klimatförändringen är märkbar. På fälten burkade inte solen lysa så starkt, numera gör den det. Och det regnar mycket, vi drabbas av översvämningar eller torka. Vi behöver regn eftersom våra åkrar inte bevattnas, då det inte finns något vatten. Därför går våra mor- och farföräldrar till bergen eller förfädernas plats för att be om vatten. Sedan kommer haglet eller frosten. Det är inte som förut. Och det finns inte längre mycket fisk i våra sjöar. Tidigare fanns det ödlor, inte nu längre. Det fanns grodor, inte nu längre. Ibland ser man en massa flugor som inte fanns tidigare. Grodorna förhindrade vissa sjukdomar hos grödan. Men om det inte längre finns några grodor, hur kan vi förhindra det?
Vad föreslår den inhemska kvinnan i denna situation?
Kvinnans svar kommer från den egna livserfarenheten. Denna politik att bevara, vårda, Synen på respekt och komplementaritet inför naturen. Som kvinnor är vi producenter, precis som jorden. Vi kvinnliga inhemska ledare som arbetar med denna fråga försöker att försvara vad våra far- och morföräldrar gjorde, harmonin med jorden, denna respekt mellan naturen och det mänskliga livet, som det kapitalistiska systemet förstört. Eftersom kapitalismen ser detta som underutveckling.
Naturen är lika mycket värd som vi. I vår andiska värld, säger vi att stenen talar, vinden talar, solen talar, djuren talar. Det är det goda livet (eller att leva bra), att vi alla lever i rättvisa och i balans med naturen.
Det är en fråga att fundera på eftersom statens överlevnad är i behov av större intäkter. Men vi som inhemska kvinnor är inte beroende av staten. Vi subventioneras inte av staten. Lärarna t.ex. marscherar för en rättvis lön. Men den inhemska kvinnan har ingen lön. Våra inkomster kommer från jordbruksarbete, boskap, hantverk, naturmedicin, fruktförsäljning, keramik, eller andra produkter vi producerar.
Är kvinnornas inflytande starkt i den process som äger rum i Bolivia?
Inte så starkt, då man inte tar hänsyn till våra förslag. Det såg man vid workshopen ("Revisión y transversalización de la visión de la igualdad de género en el Anteproyecto de Estatuto Autonómico del Departamento de La Paz", som hölls den 30 april). Företrädaren för ministeriet för självstyre var där. Kvinnorna arbetar på gräsrotsnivå och kommer med sina förslag, men i den tekniska delen tar man bort detta och repeterar formen av de förordningar som finns. Då måste man komma med sina förslag igen och igen.
Växer delaktigheten?
Deltagandet som ett subjekt saknar mycket. Deltagande som ett objekt och modell, där ser man ett växande deltagande. I det offentliga livet är det mer de icke inhemska som har tillträde. Men vi har ändrat mycket. Tidigare kunde vi inte göra en polisanmälan själva, en man var tvungen att följa med och utöva vår rätt. Men det har vi ändrat. Och det är ett verktyg för alla kvinnor. Och nu används det även av liberala kvinnor, feminister. Jag håller inte med dem, för det fanns ingen feminism i ayllu, där handlade det mer om komplementaritet.
Gör man skillnad mellan bondekvinnorna och männen? Ja, eftersom kvinnorna inte fått någon utbildning. Eftersom utbildningssystemet i Bolivia är baserat på det koloniala systemet, att radera identitet och värderingar hos den inhemska befolkning och assimilera dem till det kapitalistiska systemet. Männen gick i skolan men inte kvinnorna, bara på senare generationer går kvinnor i skolan och till och med idag finns det kvinnliga analfabeter. De har behållit sina värderingar och vet hur man ska hantera jorden och grödorna, vid vilken tidpunkt jorden roterar, när man ska plantera, vid vilken tidpunkt man ska ge vitalitet och fertilitet till jorden, månen, fåglarna och djuren. Männen åker till städerna för att leta intäkter och förlorar värderingarna medan kvinnan har en rikedom av kunskap. Den kapitalistiska utbildningen lär dig att för att överleva måste man utnyttja resurserna och detta bryter mot det inhemska.
Den inhemska kvinnan arbetar mer för jämlikhet och komplementaritet, för när man skapar en familj, måste vi båda hjälpa till att bygga, man och kvinna, eftersom båda vi ska skapa ett gott liv för familjen. Men i staden är det annorlunda, där är mannen en arbetstagare eller anställd, kvinnan är hemma, och där måste kvinnan kämpa för att få erkännande för sitt arbete. Ett gott liv är när det finns respekt mellan man och kvinna, där det inte finns våld.
Hur tänker du dig den närmaste framtiden?
Den sociala kampen kommer att fortsätta, och normerna kommer att förändras men företagen kommer att fortsätta att vara emot. Därför kommer det att ske en direkt kamp mot företagen. Man ser nu: vem motsätter sig regeringen? Endast företagen. Vi behöver ett nytt socialt, ekonomiskt och politiskt system i Bolivia byggt av både inhemsk och icke inhemsk befolkning. Eftersom företagen alltid har sett oss tvåbenta djur.
Vad bidrar "Bartolinas" med?
Vi fortsätter med vår mormor Bartolina Sisas tradition. Hon var ledare för det indianska upproret för att ta viceroyalty 1781 med sin make Tupac Katari, kämpade för en ny stat, precis vad vi håller på att göra nu i Bolivia. Därför är vår funktion med vår organisation politiskt och socialt arbete. Men nu har regeringen också bett oss att arbeta med ekonomiska frågor för att organisationerna skall stärkas inom produktion.
Staten sysslar med jordbruksprojekt, boskapsskötsel och turistnäring. Skötseln av det goda livet är beroende av produktion politikens inriktning. Staten ska inte styra politiken av produktionen utan det ska organisationerna själva göra. Staten måste ge resurserna och organisationerna måste vara de som ger riktlinjerna. I Bolivia har det alltid varit att finansiärerna markerar linjerna. Men det måste ändras, ursprungsbefolkningen bör styra produktionen.
Flera artiklar av: Noticias Aliadas