FARC. Import och instrumentering av en konflikt för att kriminalisera Mapuches
Mapuexpress
LatiCes översättare: Lillemor Andersson
Är det en tillfällighet, att de som reser anklagelser om förbindelser mellan FARC och Mapuches, är sektorer med koppling till extrem och radikal fascism, vana vid konspirationer och hopkok av lögner och som skyddar systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter?
Ideologiska företagarsektorer, press, politiker och även allmänna åklagare med kopplingar till en fascism som rättfärdigar rasism, kolonialism och statliga militära ingripanden samt allmän kriminalisering av sociala protester, är anstiftare och promotorer.
Det är samma personer och sektorer som vill upprätthålla antiterroristlagen, samma som behöver ansiktslösa vittnen, samma som måste rättfärdiga sina anmälningar och kokar ihop kommunikativa meddelanden för att påverka den allmänna opinionen och domstolarnas beteende.
Historien FARC-Mapuches är inte ny. I september 2008 rapporterade parlamentariker från Renovación Nacional (Nationell förnyelse) ledda av senator Alberto Espina, förekomsten av av kopplingar mellan FARC och extremistgrupper av Mapuches i regionen Araucanía.
"Insidesinformationen" skulle ha tillhandahållits av Uribe-regeringen i Colombia 2006. Samma uppgifter betonades av den oberoende parlamentsledamoten, tidigare RN och f. d. Pinochet-ministern, Alberto Cardemil och Cristián Monckeberg, RN, som hävdade att Ministerio del Interior (Inrikesdepartementet) vid den tidpunkten kände till det eventuella sambandet mellan FARC och subversiva grupper med koppling till Mapuches rättssak, sedan mer än ett och ett halvt år.
Samma sak hävdade den nuvarande presidenten, dåvarande presidentkandidaten, Sebastián Piñera i augusti 2009 och påstod ansvarslöst att bakom våldet i Mapuchekonflikten låg utländska terroristorganisationer. I augusti samma år sade hans namne i Colombia, den nuvarande presidenten Juan Manuel Santos, till pressen att de hade kommit överens om att "klippa av" sambandet mellan Mapuches och FARC.
Motbjudande, osmakliga handlingar utan moral som försöker omplacera en västerländsk ideologisk konflikt på kontinenten, för att avleda uppmärksamheten från de verkliga sakfrågor som Mapuchebefolkningen yrkar på och som handlar om kraven på fäderneärvda landområden, återupprättande av mänskliga rättigheter och krav på skadestånd för övergrepp, kränkningar, rättsövergrepp, godtycklighet, förnekelse och utarmning, orsakade av en kolonial och patriarkal stat, kontrollerad av fåmannavälden som infört en vertikal, antidemokratisk, exploaterande och förtryckande politik till förmån för privatkapitalet, på bekostnad av självbestämmande folk. Mapuchesamhället är ett offer för den chilenska staten. Fram till slutet av 1800-talet var det ett fritt och suveränt samhälle från Bio Bio-floden och söderut. Staten iscensatte en plan som omfattade inte bara militära insatser, utan också ett genomträngande av territoriet, grundande av städer, byggande av offentligt ägda nyttigheter som vägar och telegrafer, skapande av chilenska skolor och sjukhus. Detta tillsammans med en politik som innebar folkmord, assimilering och förnekelse av Mapuchefolkets existens. Det innebar att organisationer, institutioner och traditionella Mapuchemyndigheter krossades. Det är viktigt att påtala att dessa brott inte är preskriberade.
De beslagtagna markerna överlämnades till bosättare. Denna process varade fram till större delen av det tidiga 20-talet, utan kostnad för bosättarna för att uppmuntra utländsk bosättning i området. Det sägs att de militära åtgärderna orsakade en förlust av mer än 90 % av Mapuches fäderneärvda territorium och inledde ett tillstånd av fattigdom, maktlöshet och reduktionism samt en radikal och progressiv flykt till urbana områden.
I dessa beslagtagna marker förekommer för närvarande inga tvister om olja och inte heller några större gruvfyndigheter. Det finns mark som är avsedd för expansion av skogsindustri, cellulosa och olycksaliga energiprojekt som syftar till utarmande industri och spekulation i vatten. Ställda inför denna verklighet, stöder Mapuchefolket och deras landsbygdssamhällen, av vilka många lever enligt förfädernas världsbild, respekten för och förekomsten av en lokal ekonomi som bygger på det goda livet. Detta faktum har blivit en stötesten för kapitalistiska intressen. De verkliga makthavarnas intressen.
En av de grupper som är mest aktiva i Mapuchefolkets uråldriga territorium, är Grupo Matte (Mattegruppen) som äger Forestal Mininco y celulosas, CMPC (Minico skog och cellulosa) och vattenkraftbolaget Colbún. Den är knuten till sekteristiska grupper inom katolska kyrkan, som Kristu legionärer, med direkt relation till diverse sektorer i Chile, som den politiska och den opinionsbildande samt till näringslivsorganisationer. En av dess medlemmar Patricia Matte, har varit styrelseledamot för TV-kanal 13 från Universidad Católica de Chile (Chiles katolska universitet). I sagda kanal, sändes i juni i år programmet Contacto (Kontakt) för en betydande publik, kvantitativt sett. Genom en sensationslysten satsning lät man i programmet exklusivt påskina relationen mellan Mapuche, FARC och terrorism i Chile. En slump?
Import av en konflikt, Made in Colombia
Gerillan i Colombia har bland annat fungerat som en "ursäkt" för att attackera befolkningen på landsbygden, ursprungsbefolkning och/eller människor med afrikanskt ursprung, inom olika territorier, med systematiska mord, förtryck och tvångsförflyttningar av befolkning. Det har skett med hjälp av antingen armén eller paramilitära grupper, inklusive nämnda "gerilla", placerad på olika platser, där man av en "slump" har installerat utvinningsindustrins viktigaste projekt (olja och gruvdrift). Vid det här laget är det värt att fråga sig, vilket FARC den chilenska, argentinska och colombianska fascismen avser, när man iscensätter relationen med Mapuches? Det FARC som sattes i gång av de tidigare presidenterna Uribe och Bush och deras manipulation? De paramilitära gruppernas FARC eller den ideologiska lärans, fjärran från ursprungsfolkens kamp?
Den rasistiska analysen att Mapuchefolket behöver utomstående grupper för att organisera sig, agera och hävda sina rättigheter, håller sig inte bara kvar i chilensk press, utan den har också genljudit i den fascistiska pressen i Argentina och Colombia. Man talar om kopplingar till FARC, ETA och internationella terroristnätverk etc.
Utöver dessa absurditeter, som enbart syftar till att stigmatisera och kriminalisera, är det ett faktum att Colombia är en karta över ondskefull planering och folkmord. De som huvudsakligen drabbats, har varit tusentals oskyldiga och ingen som är för mänskliga rättigheter kan ta ställning.
I Colombia, en karta över konflikter, sammanfaller de viktigaste paramilitära och militära attackerna och de amerikanska militärbaser som man försöker installera, med platser där man förlägger utvinningsindustrins viktigaste projekt. Detta har vid flera tillfällen frambringat tvångsförflyttningar av befolkning och sannskyldiga folkmord på grund av gruvdrift och oljefyndigheter, där det har funnits intressen från olika ekonomiska företag med kopplingar till det amerikanska nyliberala imperiet. Liknande händelser har inträffat i Peru i samband med invasionerna från samma industrier.
I Colombia har ursprungsbefolkningarna kort sagt utsatts för folkmord av den colombianska armén, polisen, CIA , ett arv från Bush och själva FARC, fastän man på denna nivå inte vet vad FARC talar om. Men så är det. Hundratals medlemmar av ursprungsfolken har mördats av hänsynslösa gevärssalvor.
I Chile har flera anlagda bränder av "egendom" inträffat och de har inneburit allvarliga nödsituationer. Oavsett om det gällt odlingar av exotiska monokulturer, anläggningar eller lastbilar, har de tjänat som motiv för näringslivspressens sensationsjournalistiks påverkan av den allmänna opinionen mot så kallad Mapuche-terrorism och våld, som en ny fördom och en ny stigmatisering. På så sätt undviks kärnfrågorna i lagliga demonstrationer med anspråk på fäderneärvda marker, och/eller protester mot införandet av skadliga projekt (skogsbruk, cellulosa, vattenkraft). De har i sin tur tjänat som ursäkt för militarisering och kriminalisering av olika områden.
Även morden på unga Mapuches, som Alex Lemún, Matías Collio Catrileo och Jaime Mendoza, i samband med demonstrationer med krav på fäderneärvd mark, har använts som en form av provokation mot Mapucherörelsen från den offentliga och/eller privata sektorapparatens sida. Det utlöser ilska, indignation, vanmakt och mer radikala protestaktioner. Som svar på dessa kommer vågor av förtryck och kriminalisering vars enda syfte är att neutralisera de berättigade kraven. Efter mordet på Lemún i november 2002, infördes en plan för uthålliga operationer vars centrala syfte var förföljelse av Coordinadora Arauco Malleco (Samordningsgruppen Arauco Malleco). Till detta ska läggas cooptationsanläggningar med internationella medel och osämja, ett pärlband av lögner för att misskreditera Mapucherepresentanter och tillhörande demobilisering och fragmentering.
För närvarande har olika Mapuchesamhällen, ledda av förfädernas myndigheter, krävt mobilisering och laglig protest. De har öppet och transparent stått i frontlinjen. Deras talesmän har alltid tagit konsekvenserna, krävt transparens och öppenhet av medierna och att yttrandefriheten uppfylls. De har betonat att detta är en Mapuchekamp och faller som sådan inom ramen för krav på upprättelse av fäderneärvt territorium och respekt för Rättigheter som Folk.
Flera artiklar av: Mapuexpress