Det som döljer sig bakom anti-mapuchekampanjen: extraktivism, media och ett folkmord utan slut
Lavaca
Latices översättare: Christoffer Stuveback
"Vi från ursprungsbefolkningen accepterar inte extraktivismen. Och vi kommer kämpa intill döden mot gruv-, olje- och genmodifieringsföretagen. Det är därför de ser oss som en fara."
Mapucheledarna försvarar sig mot och bemöter de diskurser som framställer dem som separatister, terrorister eller något ännu värre. "Plurinationalitet är varken ett förslag för separatism eller exkluderande. (Lavaca)
Det är tvärtom ett verktyg för enighet i mångfalden." De åtar sig att förklara det som redan tycks givet, nämligen att den argentinska lagstiftningen erkänner ursprungsbefolkningars rättigheter. Men lagstiftningen efterlevs inte. Anledningarna: påtryckningar från markägare och företag som Benetton. Medias agerande. Den ekonomiska modellens roll. Och ett folkmord som inte tar slut. Darío Aranda förklarar i denna artikel ramen för regeringens frammarsch mot mapucherna, mitt under Santiago Maldonados försvinnande. (Lavaca)
Utvinnings modell: oljeutvinning, gruvbrytning, jordbruk och boskapsdrift, skogsavverkning.
Ett multinationellt företag (Benetton) med direkt inflytande inom den politiska och rättsliga sfären.
Statlig plundrings- och underkastelsepolitik.
Ett folkmord som fortfarande inte fått sitt "aldrig mer".
Dessa är bara några av de element som återfinns bakom kampanjen för en mer repressiv hållning gentemot mapuchefolket.
Utvinning
Under Carlos Menems regeringsperiod förordades ingenjörsjuridiken vilket kom att leda till en högre grad av extraktivism i Argentina: gruvlagar, privatiseringen av YPF, skogsvårdslagen och godkännandet av genmodifierade grödor odlade med hjälp av pesticider. Men implenteringen av dem ute i de olika områdena tog framförallt fart under Kirchners regeringstid. 2003 fanns det 40 påtänkta gruvprojekt, och 2015 var 800 igång. Under samma period ökade antalet hektar för genmodifierad soja från 12 till 20 miljoner, och är 2017 uppe i 22 miljoner.
Den sittande presidenten Mauricio Macri fortsätter på samma linje genom skattelättnader för gruv- och jordbruksindustrin och flexiblare arbetsmarknadsvillkor för arbetare inom oljenäringen. Mer extraktivism och framryckning på landsbygden där ursprungsbefolkningar och bönder lever.
Amnesty International beräknar att det pågår 250 markkonflikter, och de pekar ut en sak som alla har gemensamt: i bakgrunden finns det alltid företag, oftast inom agro-, olje- eller gruvindustrin, som agerar med regeringars aktiva medverkan eller underlåtenhet.
Liksom Argentinas erövring av öknen under 1870- och 80-talen, med det ekonomiska målet att införliva mark på den kapitaliska marknaden, upprepar dagens Argentina det förflutna genom sin frammarsch på bekostnad av dess ursprungsbefolkningar.
Existens sedan innan nationalstaten
"Mapuche" betyder på mapudungun "jordfolket". Mapucherna, liksom all övrig ursprungsbefolkning på kontinenten, har en stark anknytning till sitt territorium. Därifrån härstammar deras historia, kultur, deras filosofi och liv. Deras barn, barnbarn och framtid som folk är beroende av det.
Ett ogrundat argument som används för att attackera ursprungsbefolkningarna i södra delen av landet är det som påpekar att de i själva verket är chilenare. Ursprungsbefolkningarnas historia sträcker sig över tusentals år, och mapuchefolket levde här långt innan nationalstaternas bildande, d.v.s. innan både Chile och Argentina existerade. Artikel 75 i Argentinas konstitution erkänner detta: "Erkännande av de argentinska urprungsfolkens etniska och kulturella tidigare existens. Garanti för respekt gentemot deras identitet och för rätten till en tvåspråkig och interkulturell utbildning; erkännande av deras gemenskapers juridiska personer och av gemensamt innehav och ägande av den mark som de traditionellt bebott."
Inför varje mediekampanj tänkt att attackera mapucherna förkastar akademiker osanningarna som florerar inom pressen. I januari skrev forskare från Conicet en text som sammanfattar hundratals akademiska studier: "Vi försäkrar att mapucherna inte är araukaner av chilenskt ursprung och att de inte utrotade tehuelcherna (...) Mapucherna är inte "chilenska indianer" utan folk som fanns här sedan tidigare. Det betyder att de levde i de här områdena innan staterna bildats och att det fanns mapucher i det som idag är Argentina."
Repressiv journalistik
"Det rapporteras om kopplingar mellan mapuchegrupper och FARC (Colombias revolutionära väpnade styrkor)", var rubriken på en artikel i tidningen Perfil den 8:e augusti, och syftade på konflikten mellan Lof Resistencia Cushamen och företaget Benetton. Artiklen, skriven av Cecilia Moncalvo, var anklagande: "I takt med att fler uppgifter dyker upp kan Facundo Huala och hans grupps agerande läsas som en upprinnelse till våldsamma protester och våldsamt politiskt agerande. Det finns uppgifter om att polisen skickat extra personal till gränsområdena, samt att chilenska ledamöter och argentinska producenter och journalister nämnt den colombianska gerillan FARC som en del i finansieringen av gruppen (...) Det väcker frågor om ett tidigare befriat område och om vapensmuggling från Argentina till Chile. Facundo Jones Huala skulle då vara länken."
Två dagar senare, tisdagen den 10 januari, slog gendarmeriet och polisen till hårt mot Lofmapucherna. Nationella gendarmeriet slog till på morgonen och Chubuts polis på eftermiddagen. På onsdagen utfördes en tredje våldsam polisinsats. Tre insatser på två dagar. En jakt på mapucher. Hundratals tillfångatagna, och många skadade. Två av dem allvarligt. Bilden av Fausto Jones Huala med en skottskada i halsen sågs över hela landet.
Tidningen Clarín anslöt söndagen den 22 januari till anti-mapuchekampanjen med en omfattande artikel som tillkännagavs på förstasidan och upptog ett helt uppslag. "Facundo Jones Huala, den våldsamma mapuchern som förklarat krig mot Argentina och Chile" var rubriken på artikeln skriven av Gonzalo Sánchez. Han citerade vid fem tillfällen officiella röster från Nationens säkerhetsdepartement, utrikesministeriet och ministeriet för offentlig säkerhet. Alla dessa röster, utan vare sig för- eller efternamn, anklagade Lof Cushamen-gemenskapen för verksamhet lika extraordinär som verklighetsfrånvänd. Enligt tidningen Clarín:
- Mapucherna har en koppling till kurdiska grupper samt baskiska ETA
- De mottog finansiellt stöd från Kirchners regering
- Tidningen hävdar att Lof Cushamen-gemenskapen startat bränder, kidnappat och försökt mörda personer
Inga bevis läggs fram för att påvisa dessa gärningar. Endast guvernören Mario Das Neves åsikt och de oidentifierade rösterna.
Gonzalo Sánchez, artikelns upphovsman och redaktör på tidningen, upprepade det som Cecilia Moncalvo skrev i Perfil. Han sammankopplar Lof Cushamen-gemenskapen (och Jones Huala) med organisationen Resistencia Ancestral Mapuche (RAM), trots att den förstnämnda aldrig har uppgett att den varit en del av den. Det andra sammanträffandet är att Sánchez inte ger ens en rads utrymme för Lof Cushamen-gemenskapens röst, och inte heller för deras advokater eller de mänskliga rättighetsorganisationer som bistår dem.
Infobae lät inte vänta på sig. "Våld, anarki och externt stöd: Två mapuchegrupper som håller Chile och Argentina på helspänn" var rubriken på en artikel publicerad den 9 augusti och skriven av Martín Dinatale. Även denna innehöll enbart anonyma röster och ingen intervju hade gjorts med någon från mapucherna eller deras läger. Artikeln kunde lika väl ha skrivits av Patricia Bullrich.
Märkvärdig är också en annan artikel på Infobae, skriven av Claudia Peiró. Hon anklagade mapucherna för att vara finansierade av engelsmän och artikelns rubrik lyder "Mapuchenationen, ursprungsfolket med huvudkontor i Bristol, England." Hon lade inte fram ett enda belägg för att styrka förbindelsen.
Clarín uttryckte ytterligare: "Jones Huala dubblar insatsen: Har uppmanat till upplopp och väpnad kamp. Från häktet där han sitter frihetsberövad uppmanade mapuchern öppet till våldsamma handlingar." Artikeln är undertecknad en korrespondent från Bariloche, Claudio Andrade, känd av mapucheorganisationerna för sina återkommande åsikter gränsande till rasism.
Å andra sidan finns det också många kommunikatörer, intellektuella, artister och politiker som inte tvekade att misstänkligöra qom-ledaren Félix Díaz från Formosa och samtidigt tysta ner de grymheter som begicks under Gildo Insfráns feodala regering. Radiofigurer nära Kirchners regering bagatelliserade qomfolkets krav och gjorde till och med intervjuer med Insfrán där han uttalade sig nedlåtande om dem. "I bästa fall" tystnade de när rättighetskränkningar nämndes. Journalistik med sympatier för kirchnerismen stödde helhjärtat oljeexploateringen i Vaca Muerta, trots att man där bröt mot ursprungsbefolkningens rättigheter och kuvade dem, något som fortsätter än idag. Med Macri vid makten tar samma journalister, intellektuella och artister avstånd från och förfärar sig över det våld som mapucherna tvingas utstå.
Journalister från båda sidor har en sak gemensamt: de skriver om händelserna utan att resa till området. De varken besöker eller kommer att besöka ursprungsbefolkningarnas byar och gemenskaper. De är skrivbordsjournalister, och deras lögner får värsta möjliga återverkningar: de legitimerar förtryck.
Folkmord
Stöld av spädbarn. Försvunna personer. Tortyr. Koncentrationsläger. Mord.
Det är vad det argentinska samhället genomled under den senaste militärdiktaturen.
Det judiska folket genomled det under nazismen.
Mapuchefolket genomled även de stölderna av spädbarn, bortförande av personer, tortyr, koncentrationsläger och mord. Men ingen bad någonsin om ursäkt för detta, och ingen rättvisa har skipats. Det har fortfarande inte uttalats ett "aldrig mer" för det som ursprungsbefolkningarna genomlidit.
Diana Lenton, doktor i antropologi och docent på Buenos Aires universitet, summerar saken: "Staten byggdes på ett folkmord. Det krävdes ett slut på intern mångfald. Man annullerade avtalen med ursprungsbefolkningen och staten garanterade att de inte skulle lägga sig i konstitutionen. Det är vad man kan kalla konstitutivt folkmord. Det är folkmord som ger upphov till en stat."
Återtagande av mark
"Wiñomüleiñ ta iñ mapu meu" betyder "återtaget territorium" på mapudungun. För ursprungsbefolkningarna är det dels en längtan, dels en praktisk metod för att få återupprättelse, och framförallt en rättighet, att återvända till de marker som man stulit ifrån dem. Under de senaste femton åren, efter att ha uttömt alla möjligheter till hjälp på det administrativa och juridiska planet, återtog mapuchefolket 250 000 hektar mark som var i händerna på stora jordägare.
Folk i de små borgerliga städerna behöver inte oroa sig: ursprungsbefolkningen kommer inte att ockupera departementen i Palermo eller Recoleta, och villorna i Nordelta intresserar inte dem heller. Det enda de gör är att återvända till sina förfäders marker, de som idag ägs av stora företag.
Juristerna borde även de ge sitt medgivande. Återtagandet av mark har stöd i internationella fördrag, och dessa står över nationell lag. I artikel 16 i internationella arbetsorganisationens konvention nr 169, som står över nationell lag, står följande: "Alltid när så är möjligt skall dessa folk ha rättigheten att återvända till sina traditionella områden, så snart det inte längre finns några grunder för deras omlokalisering." I artikel 14 står det så här: "Man måste vidta åtgärder för att skydda ursprungsfolkens rätt att använda land som ej endast innehas av dem, men också det land som de traditionellt sett har haft tillgång till för sina traditionella aktiviteter och försörjning."
FN:s deklaration om ursprungsfolks rättigheter som godkändes i september 2007 betonar i artikel 10 "möjligheten att återvända" framför tvångsförflyttningar, och i artikel 28 står det att "de har rätt till gottgörelse, på sätt som kan inkludera återlämnandet (...) av det territorium eller resurser som de traditionellt sett har haft i sin ägo, bebott eller använt på annat sätt, och som konfiskerats, tagits, ockuperats, använts eller skadats."
"Ursprungsfolkens gemenskaper i den interamerikanske domstolen för mänskliga rättigheters rättspraxis" är titeln på arbetet om internationell rätt som skrivits av Rolando Gialdino, före detta sekreterare för nationens högsta domstol för mänskliga rättigheter. I sin analys av interamerikanska domstolens agerande behandlar han bland annat fädernejordinnehav: "Då medlemmarna i ursprungsbefolkningarna som ofrivilligt förlorat sina landområden, och dessa marker legitimt har bytt händer till en tredje oskyldig part, har de rätt att återta dem eller att inta andra marker av samma storlek och kvalitet."
Återtagandet av land innebär betydligt mer än bara antalet hektar. Det innebär en annorlunda uppfattning om land och mark, och rör sig ifrån idén om individuell egendom och vinst till idén om kollektivt markinnehav, "fädernejord", nödvändigt för ursprungsfolks utveckling.
Benetton
2007 återvände mapuchegemenskapen Santa Rosa Leleque till ursprungsterritoriet. De återtog 625 hektar av det som då var en del av Leleque de Compañia de Tierra Sud Argentinos (Benettongruppens) boskapsfarm som låg mellan Esquel och El Bolsón. Fallet fick nationella och internationella återverkningar. Rosa Rúa Nahuelquir och Atilio Curiñanco, auktoriteter inom gemenskapen, reste till Rom tillsammans med Nobels fredspris-vinnaren Adolfo Pérez Esquivel. De träffade familjen Benetton som lovade att donera land inom Chubut, men företaget erbjöd bara obrukbar mark.
Gemenskapen accepterade inte erbjudandet och klargjorde att ursprungsfolken inte accepterade "donationer" utan endast återlämnande av land som stulits privat. Fallet nådde rätten, försök gjordes att förflytta människor, men gemenskapen stannade kvar i området. Benetton accepterade aldrig nederlaget bland annat därför att det skulle komma att möjliggöra att liknande agerande upprepades.
I november 2014 avslutade staten fallet med Santa Rosa Leleque-gemenskapens mark. Inom ramen för lag nr 26.160 erkändes mapuchefolkets innehav och nyttjande av de 625 hektaren. Gemenskapen fördömde hela tiden oegentligheterna i hur Benetton tillskansade sig innehavet av marken, något som beskrivs i detalj i Ramón Minieris bok "Ese ajeno sur".
Den 13 mars 2015 började ännu ett återtagande av mark på Benettons storgods Leleque. "Vi agerar på grund av den situation våra gemenskaper befinner sig i, fattigdom, brist på vatten, obrukbara jordar och samma fördrivning som pågått sedan den missnämnda erövringen av öknen fram till idag, pådriven av staten och stora markägare. Och ovanpå detta massor av familjer med mark som inte ens går att försörja sig på", förklarades grunden till agerandet i ett pressmeddelande undertecknat organisationerna Lof en Resistencia del departemento de Cushamen och Movimiento Mapuche Autónomo.
Det finns alltså inte bara ett, utan två exempel som visar på oegentligheter. Och de kan komma att bli fler.
Benetton avfyrade hela sin juridiska arsenal mot mapucherna och kontrakterade en internationell lobby- och pressbyrå (JeffreyGroup) för en mediekampanj, både på provinsiell och på nationell nivå. JeffreyGroups ansvarige i Argentina är Diego Campal som presenterar sig själv som "specialist i konfliktlösning och krishantering".
Då och då dyker pressens skvaller och högupplösta foton av "attentaten" mot Benettons gods upp. Deras mottagare är morgontidningen Jornada (Chubut), Río Negro (mest lästa i Patagonien), Clarín och La Nación. Samma meddelanden nådde Chubuts guvernör Mario Das Neves och hans ministrar.
Mediekampanjen tog sina första steg och kopplade samman mapucherna med paramilitära grupper som ETA och FARC.
Flera artiklar av: Lavaca