Guatemala med det eviga missbruket av ursprungsfolk
Guatemala är ett land med en evig ojämlikhet och rasism som finns tom. i kaffesocker. Landet av svältande klassister. I det Guatemala som flyter över med poesi och minne i inhemska kvinnors huipiles (översättningsnot: huipil är en slags utsmyckad blus som är typisk för inhemska dräkter), och av tusenårigt arbete på sina händer och ryggar är det mestiser som är ansvariga för social utestängning därför att de alltid har trott sig vara överlägsna vad gäller etnicitet och social klass.
I detta Guatemala massakreras och försvinner ursprungsfolket. I detta Guatemala finns kollektiv glömska, regeringsmissbruk, avskogning, miljöförstörelse, påtvingad migration och flockar av kriminella gäng som plundrar staten. Det är ett Guatemala av mestiser som skryter av att ha inhemska flickor som gör hushållstjänster i sina hem, inhemska människor som bär på deras rygg deras buntar på La Terminal-marknaden. Ett Guatemala av svältande mestiser.
Guatemala, där ett av det mest fruktansvärda folkmordet i Latinamerikas historia ägde rum som försökte utrota urbefolkningen. Lite har förändrats sedan dess, ursprungsbefolkningen fortsätter att förödmjukas, uteslutas och exploateras. Deras mark fortsätter att stjälas av oligarkin och staten förtiger. Det förorenade flodvattnet lämnar hela samhällen utan försörjning. I Guatemala med sina eviga ojämlikheter och rasism är ursprungsbefolkningen de mest misshandlade men också de mest värdiga. De sörjer ensamma sina döda, som om döden av en inhemsk person inte är värt densamma som döden av en mestis, som om mord på ursprungsbefolkningen är detsamma som att angripa pesten.
De tar hand om varandra, de skyddar varandra för att de har bara sig själva, urbefolkningen i Guatemala är en del av samhället som bara existerar för att utnyttjas. Guatemala står på de inhemskas rygg. Landet fungerar tack vare överföringarna som skickats av tusentals papperslösa migranter, dessa migranter är mestadels individer från ursprungsbefolkningar som har tvingats lämna sina byar för att söka efter ett bättre liv i ett annat land. Trots att de diskrimineras av Guatemalas egna medborgare håller de dem flytande med sina överföringar. Guatemala lever inte tack vare mestiser. Guatemala lyckas andas tack vare överföringarna av tusentals individer från ursprungsbefolkningar. Samma urbefolkningar som har visat sig ta biten ur munnen för att ge den till dem i nöd utan att ens tänka på etniska grupper.
Och detta ses också i kampen för att skydda miljön, det är de inhemska som försvarar vattnet i floderna, de som försvarar skogarna och deras folks mänskliga rättigheter. Och när de attackerar, kränker eller mördar en av dem, är ursprungsbefolkningarna de enda som kommer ut för att rapportera. Fallet med Ixil-kvinnorna som i folkmordsrättegången 2013 anmälde att de våldtagits av armémedlemmar under diktaturen. Samhället inte bara lämnade dem ensamma utan även anklagade dem för att vara lögnare, de också diskriminerade dem på grund av deras etnicitet.
Det finns exemplet med Alaskamassakern den 4 oktober 2012 där 7 individer tillhörande ursprungsbefolkningar massakrerades av arméns soldater vid kilometer 169 vid Alaska-toppmötet när de demonstrerade fredligt tillsammans med hundratals andra, till försvar för utbildning. och mot ökningen av elpriset. Hittills fortsätter anhöriga till dessa offer att kämpa för rättvisa i den Guatemala av evig straffrihet. Samhället lämnade dem också ensamma, de var ursprungsbefolkningar och mestiser erkänner inte dem som människor. Befolkningen från Petén, vid gränsen till Mexiko, tas från sina hem av dussintals poliser och soldater för att överlämna deras mark till jordbrukare. Vilket samhälle finns för dem? När urfolksjournalister arresteras och kränks är endast urfolken på deras sida. Ett nytt exempel är arresteringen av gemenskapens journalist Anastasia Mejía Tiriquiz, chef för radiostationen Xol Abaj Radio och Xol Abaj Tv, i kommunen Joyabaj, Quiché. Hon anklagas för uppror, grov attack, anlagd brand och grovt rån, för att hon dokumenterade och rapporterade om oegentligheter i ledningen och hantering av borgmästaren i Joyabaj, Francisco Carrascosa, samt demonstrationerna mot honom. Det vill säga, myndigheterna gillade inte att journalisten med video och ljud dokumenterade att befolkningen uttryckte sitt avslag på borgmästarens administration och följaktligen hennes arrestering, inte bara för att skrämma henne utan också för att tysta hennes uttryck och anklagelser.
Dessa arresteringar av gemenskapsjournalister sker regelbundet i ett land där straffrihet undergräver varje kamp för rättvisa. Journalister som diskrimineras av facket, där de rasistiska och klassistiska mestiser, som föraktar dessa gemenskapsjournalister på grund av att de tillhör etniska grupper, är överflödiga. Men också för att dessa kommunikatörer inte har den universitetsexamen som ackrediterar dem. När det gäller journalisten Anastasia Mejía Tiriquiz har rasismen och klassismen i landets journalistiska union blivit väldigt tydlig, när det handlar om en av sina egna agerar de snabbt, men om det handlar om en inhemsk person då får denne försvara sig själv. Något som inte är förvånande i ett land där rasismen och klassismen till och med finns på flugorna på mattallriken. Det skulle vara sällsynt att unionen agerar med solidaritet, och följaktligen på mänskligt sätt, om ingen av dem hade en universitetsexamen. Om detta vet de infödda människorna mer än någon annan.
Med stor uppoffring skriver gemenskapsjournalister sina åsiktsartiklar, filmar sina videor, gör sina ljudanteckningar, tar sina fotografier och fördömer vad som händer i deras samhällen, eftersom de varken har materiella resurser eller finansiering, de finansierar sitt arbete från deras egna fickor, de arbetar inte för någon media där de får lön. De gör det utifrån behovet att informera sina samhällen. Så att utöver allt regeringsmissbruk, rasism och klassism som är typiskt för landet sympatiserar inte fackföreningen med dem och ignorerar dem och därmed placerar dem i ännu mer utsatta positioner mot missbruk. Men det finns inget behov av att göra det, de infödda folken har alltid försvarat sig själva och kommer att fortsätta att göra det.
Urbefolkningen i Guatemala kräver omedelbar frihet för gemenskapsjournalisten Anastasia Mejía Tiriquiz. Och tillsammans med dem även vi som tror på rätten till yttrandefrihet och att en universitetsexamen, en etnisk grupp eller social klass varken ger eller tar bort någon värdighet.
Författarens blogg: https://cronicasdeunainquilina.com
Ilka Oliva Corado. @ilkaolivacorado
| Tweet |
Flera artiklar om: Ursprungsfolk