Gabriela Blas, en herde från aymarafolket, fortsätter att söka rättvisa
LatiCes översättare: Susanna Berthelsen
Chile. Hon gick för att hämta djuren medan sonen stannade kvar, hon höll ögonen på honom på vägen bort men på tillbakavägen såg hon honom inte.
"I fallet med aymaraherden Gabriela Blas ser vi ett liv präglat av olika sorters våld, det våld hon nu har utsatts för är institutionellt, ett våld som utövats av den så kallade "chilenska rättvisan"; poliser, domare, åklagare och andra institutioner, vilka aldrig någonsin har värnat om Gabrielas rättigheter"
Gabriela föddes i samhället Alcerreca på storgodset Fondo Huyalas och, förutom en kortare tid som hon spenderade i samhället Pauta, så levde hon där tills hon var 16 år. Samhället där hon föddes ligger i kommunen Lagos i Parinacota-provinsen, på högplatån i inlandet innanför staden Arica.
Från det att hon var liten arbetade Gabriela som herde och vallade boskap, kameldjur, på ensamma öde platser. Som liten utsattes hon för övergrepp av sin syster och svåger, när hon var sex år tvingades hon flytta hem till dem och där misshandlades hon både fysiskt och psykiskt.
När hon var 16 år utsattes hon för första gången för ett sexuellt övergrepp av en familjemedlem och blev gravid. Fallet anmäldes 1999 men avskrevs, som vanligt utan att någon befanns skyldig, hon utsattes under hela tiden för påtryckningar och hot från den misstänkte Alejandro Blas Blas. Hon avvisades av sin familj på grund av den hedersförlust det innebar för familjen i samhället och tvingades flytta därifrån.
År 2006, som ett resultat av hennes situation som kvinna, undertryckt och tvingad till lydnad, inleder hon en relation med sin bror Cecilio som resulterar i en graviditet.
Gabriela fortsätter den traditionella familjenäringen och arbetar som visstidsanställd herde för familjer från aymarabefolkningen. Det är så det kommer sig att hon arbetar för Cirilo Silvestre på godset Caicone, i närheten av Humapalca . Där hon tjänar 3 000 pesos, ca 40 kr, om dagen.
Som många kvinnliga herdar från aymarabefolkningen har hon sin son med sig när hon arbetar. Gabriela förklarar att de spenderade största delen av dagen med att valla djuren och sedan tog de med dem till två brunnar som finns i området så att de skulle få dricka. När djuren hade druckit och med tanke på att det började bli sent, klockan var ungefär 16.00, drev de boskapen mot den bostad som de hade på godset. Efter ungefär halva vägen sätter de sig ner för att vila och Gabriela upptäcker att två djur har hamnat efter, två lamor, som hon måste gå tillbaka för att hämta men pojken var trött och på dåligt humör. Gabriela understryker det ".jag var tvungen att lämna honom, jag tog inte med honom för han blir arg. Han lärde sig av min syster att vara lättretlig, bråkig och envis. Min son ville hem, han frågade efter sin leksak, en bil. Han tyckte om bilar. Han väntade alltid på mig, han var inte olydig." Så hon lämnar honom övertygad om att han kommer att stanna kvar eftersom hon minns att han vid ett tidigare tillfälle hade stannat kvar när hans mormor lämnat honom ensam. Men hon lämnade honom också väl skyddad, i hans bärsele och med leksaker, hon lämnade dessutom radion. Hon lämnade allt som hon hade med sig hos barnet. Hon lämnade honom på ett säkert ställe, för platsen låg på en grässlätt långt från floder, raviner och stenbrott där han skulle kunna skada sig. Dessutom låg den nära huset, ungefär 700 meter därifrån.
Hon gick för att hämta djuren medan sonen stannade kvar, hon höll ögonen på honom på vägen bort men på tillbakavägen såg hon honom inte. När hon kom till platsen där hon hade lämnat sin son var han inte kvar. Hon letade efter honom i närheten men kunde inte hitta honom.
Efter 2008 åtalades hon för försummelse som lett till döden. I rättegången som hölls i april 2010 dömdes hon till 10 år och en dags fängelse. Den domen upphävdes av hovrätten i Arica och en ny rättegång genomfördes i oktober 2010 då hon dömdes till 12 års fängelse.
Och vilken herde har inte någon gång lämnat sina barn oövervakade när ett djur har rymt?
Ingen förväntar sig att något ska hända, det är något man gör varje dag. Jag får erkänna att jag också lämnade min bror och brorsson själva när de var mindre, det hände då och då när jag vallade min pappas djur och en lama eller alpacka lämnade hjorden. Och många andra gånger sprang vi tillsammans med barnen för att hinna ikapp djuren innan de skadade odlingarna vilket kunde skapa problem för oss. Att Gabrielas son försvann var en slump, pojken hittades död ett och ett halvt år senare. Det chilenska rättssystemet är totalt okunnigt om ursprungsbefolkningens traditioner i ett land som så pass präglat av mångfald som Chile är. Ursprungsbefolkningen har sina egna traditioner som har förts vidare från generation till generation. Obduktionen kunde inte klargöra dödsorsaken. Gabriela fick inte ta farväl av sin son, hon tilläts inte delta i begravningen.
Och hur skulle man ha kunnat fastställa vad som är bruk hos aymarabefolkningen?
Man hade kunnat ta in vittnesmål från andra aymarakvinnor som hade bekräftat att det rör sig om ett kulturellt bruk. Detta gjordes inte och det var oproblematiskt i det chilenska rättssystemets ögon att döma henne för att ha övergivit sin son och därmed orsakat hans död. Men att döma Gabriela innebär att man dömer alla andinska kvinnor som försörjer sig som herdar.
Oegentligheter
Gabriela anhölls av polisen och först senare av kriminalpolisen. Istället för att bli formellt anhållen 24 timmar efter att hon gripits tog det 10 dagar och under hela den tiden hölls hon olagligen. Under tiden hon hölls i häktet i Alcérrica torterades hon, de virade ett snöre runt halsen på henne, de hotade henne konstant med elchocker om hon inte pratade och skrämde henne dessutom genom att ta fram ett skjutvapen.
Gabriela Blas Blas har fråntagits alla möjligheter till att ha kontakt med sina barn. Och det som orsakar mest sorg och oro för henne i Acha-fängelset har att göra med hennes yngsta dotter Claudia Blas som bortadopterades medan Gabriela satt i fängelse. Det var inte Gabriela som lämnade henne till adoption utan det var det chilenska rättsväsendet.
Gabriela hölls isolerad i sex månader. Kriminalväsendet försvarar den långa isoleringen med att det var en skyddsåtgärd men som ett resultat av detta led Gabriela både fysiska och psykiska men som hon fortfarande inte har återhämtat sig från. Hon fick inga besök, förutom från en kusin, utan under lång tid var hon helt lämnad åt sig själv. Idag finns det organisationer för kvinnor som stöttar henne, de besöker henne varje vecka och förser henne med mat, hygienartiklar och arbetsmaterial.
När vi igår besökte Acha-fängelset i Arica så besökte vi Gabriela och hon har fortfarande hopp om rättvisa.
Leve alla arvtagerskor till Bartolina Sisa! Leve den hjälte som vi kan hitta i varje kvinna från ursprungsbefolkningen!
Flera artiklar av: Hortencia Hidalgo Caceres