Magdalena, de fördrivnas land
Desinformémosnos
LatiCes översättare: Mikael Ohlsson
Vissa familjer håller sig på konstant rörande fot, en vecka i taget, genom Magdalena för att kunna skydda sig mot kulorna och regnet. Vissa har levt så i över två år.
Kulorna från de högkalibriga vapnen har inte bara nått fram utan penetrerat väggar såväl som dörrkarmar i massivt trä. Övergivna och halvt bebodda, några med vallgravar som extra skydd, står husen bland bergen i regionen Los Altos de Chiapas i södra Mexiko. I de flesta har endast bohag lämnats kvar bland förödelsen i väntan på lugnare tider.
Det är bilden som målas upp i Xuxchen och Koko’, två av de tretton samhällen i staden Aldama där tzotzil-talande Mayas befinner sig under belägring av paramilitära grupper från kommunen Chenalhó. Ödsligheten i de fördrivnas land är uppenbar.
Ett stort problem är att den påtvingade fördrivelsen som tsotsil-familjerna utsätts för är ständig men samtidigt svår att fastställa beroende på hur ofta attackerna sker och hur intensiva de är. De boende överger sina hus, i vissa fall så länge som fyra år, men så snart risken för en ny attack anses tillräckligt låg, eller att hungern blir för påtaglig så återvänder dom.
Några kvinnor i Magdalena, som området heter sedan länge, har kopplat ur sina köksspisar och installerat dom i avsides utrymmen. Där tillagar dom tortillas tillsammans för att föda sina familjer på ett säkert vis. Dessa kollektiva matplatser hittas ofta på basket- och volleybollplaner som brukar ligga mer avlägset till än de öppna områdena.
Andra lyckas inte bygga skydd från skotten som kommer från andra sidan dalen i Santa Martha vilket gör kampen mot skräcken, hungern, sjukdomarna och kylan dess värre. Även om skottlossningarna inte sker lika ofta nuförtiden så håller sig vissa familjer på konstant rörande fot, en vecka i taget, genom Magdalena för att kunna skydda sig mot kulorna och regnet. Vissa har levt så i över två år.
Fast än flertalet är kvinnor, stannar också en del män för att hjälpa sina barn stävja rädslan. Vad de har gemensamt är att deras ansikten uttrycker sorg, trötthet, smärta och ilska, medans deras blickar stirrar tomt ut mot horisonten.
Vanligtvis håller familjerna sig gömda i några timmar eller dagar åt gången, men en del har inte kommit tillbaka sedan mars 2018. Vissa drar sig inte längre än ner till floden, den naturliga gränsen mellan Magdalena och de som beskjuter dom. Men inte heller området vid floden garanterar säkerhet som det uppenbarade sig i Yetón förra augusti när terrorn spred sig allt närmre.
Flykten börjar redan hemma i husen, där ett rum eller kök anpassas för att motstå attacker och vallgravar grävs runt husens patios för att kunna fördröja den oundvikliga flytten. Många ger sig iväg till närliggande orter men inga av dom är säkrare, vilket gör att ibland flyr de alla tillsammans, medans andra gånger dröjer de sig kvar. Dessa motgångar påverkar på ett strukturellt sätt livet och kulturen bland ursprungsbefolkningen.
Dessa förhållanden gör det nästan omöjligt för de boende att fortsätta med sina vardagliga arbeten. Flera attacker har skett när de försökt uträtta sina sysslor i byn. Bland annat har deras tillgång till att odla jorden försvårats, och genom att dom heller inte har någon möjlighet till en inkomstkälla kan dom helt enkelt inte överleva.
Deras majsförråd står nästan tomma och kaffeskörden har de förlorat. Saknaden av föda riskerar att situationen drivs mot en humanitär kris till följd av den konstanta fördrivelsen av folket i de tretton samhällena i Aldama-Magdalena.
Trots den digra situationen hörs en värdighet i de kravfyllda orden riktade mot den likgiltiga mexikanska staten gällande situationen: "Vi har rätt att leva i fred, vi begär att regeringen löser detta problem och ger stöd i form av väsentligheter som basvaror, skor, kläder, skydd, rengöringsmedel..." Men den humanitära hjälpen visar sig inte. Istället härskar rasism och diskrimination.
Tvångsförflyttningen i Magdalena började i maj 2016 till följd av attacker av beväpnade civila grupper från orten Manuel Utrilla i kommunen Santa Martha. Den dagen togs land från 115 medlemmar i bysamfälligheten, en yta på 60 hektar som de fick rätt till följande en konflikt som gav upphov till skapandet av Kansliet för jordbruksreform från 1975 (la Secretaria de la Reforma Agraria).
En undersökning av den allmänna åklagarmyndigheten i Chiapas avslöjar att sju familjer anfölls och förflyttades av en beväpnad grupp som bland annat brände ned hus, rånade egendom och förstörde odlingar.
Sedan fyra år har de statliga myndigheterna i Chiapas inte utfärdat några straff, de har varken arresterat eller beslagtagit vapen från den invaderande gruppen, och som följd har våldet i regionen ökat. Fram till det senaste anfallet som skedde mellan första och 17 augusti 2020 har skottlossningar bland de övertagna husen blivit allt vanligare. Den 22 augusti gömde sig fortfarande kvinnor med sina barn i improviserade skydd. Trots nationalgardets, den federala polisen (la Policia Federal Preventiva), och militärens närvaro fortsätter de dagliga skottlossningarna i området.
I februari 2018 utökade trakasserierna i och med belägringen av ytterligare fem orter: Tabak, Koko’, Cotsilnam, Tselejpotobtik, och Xchuch te’ som är Aldamas huvudort, vilket har resulterat i att antalet fördrivna personer har ökat till 2036. Dessutom har denna månad attackerna eskalerat vilket gör det svårt att säkerställa exakt hur många personer har rymt sin tillvaro.
Inför de mexikanska myndigheternas alla nivåers slöhet kallar civilsamhälleliga organisationer för att bygga en väg mot fred och bidra med hjälp av humanitärt bistånd till de tvångsfördrivna grupperna i regionen Magdalena-Chenalho, Chiapas.
Visa ditt stöd, skriv under på Accion Avaaz: Låt de fördrivna i Aldama behålla sina hem. Läs mer på: https://bit.ly/3aUpsB3.
| Tweet |
Flera artiklar om: Ursprungsfolk