Det är dags för Nicaraguas svarta befolkning att få en självständighet värd namnet!
Comunicaciones aliadas
LatiCes översättare: Julia Gabriel
Shakira Simmons, socialarbetare och feministaktivist, anser att det statliga systemet i Nicaragua är rasistiskt och diskriminerar landets svarta befolkning.
Nicaragua. Människor med kreolskt, indianskt/afrikanskt (garifuna) och indianskt ursprung bosatta på Nicaraguas karibiska kust kräver respekt för sin mark, sina språk och sina seder.
"Jag anser att självständigheten aldrig blev något annat än en illusion för befolkningen på Nicaraguas karibiska kust. I teorin skulle självständighet uppnås genom en rad åtgärder: olika projekt skulle förbättra situationen för de olika folkgrupperna, de skulle få rätt och makt att administrera sina egna resurser (ekonomiska medel och naturresurser), de skulle få beslutsrätt och kontroll över de bidrag som regionen tilldelades, de skulle få rätt att lägga fram lagförslag och förslag till lagändringar i Nicaraguas riksdag, de skulle få mer att säga till om vad gäller statliga angelägenheter och en framtidsvision för regionen som helhet skulle bli möjlig. Men inget av detta har gått att genomföra. Det har blivit precis tvärtom", förklarade Shakira Simmons, svart feministaktivist, för Noticias Aliadas.
I Nicaragua är majoriteten av befolkningen spansktalande katolska mestiser men att påtala landets svarta befolkning är att påminna om det faktum att Nicaraguas befolkning inkluderar vitt skilda grupper. I mer än hälften av landet lever folkgrupper som, likt ättlingarna till de afrikanska slavarna, koloniserades av engelsmännen och inte av spanjorerna, som istället koloniserade området vid Stilla Havet. President José Santos Zelaya (1893-1909) tog makten över Atlantkusten (s.k. Mosquito-kusten) i samband med den så kallade "återföreningen av Mosquito-kusten" 1894. Ingen hänsyn togs till kustbefolkningens kulturella, ekonomiska och språkliga mångfald utan alla påtvingades spanska som officiellt språk och lydde nu under en regering som styrde enligt västerländska seder, bröt med kolonialmakten Spanien och överlät landets resurser i den nya nationalstatens händer.
För att kunna tala om Nicaraguas svarta befolkning, eller dess kreolska befolkning som den också kallas, måste man först försöka särskilja den från mayagnas, miskitos, garífunas, ramas samt Atlantkustens mestiser. Trots mycket stora skillnader grupperna emellan så delar de en gemensam historia och en "kustidentitet". De talar inte samma språk, har inte samma kultur och organiserar sina samhällen på olika sätt, men de är alla lika solida vad gäller att stå enade som folkgrupp mot den diskriminering som staten utsätter dem för. Alltsedan allmän utbildning infördes i landet efter "återföreningen" i slutet på 1800-talet, har okunskap och brist på information skapat ett statligt system som domineras av mestiser och präglas av fördomar och rasism, en situation som fick de drabbade folkgrupperna att på 80-talet börja kämpa för att få igenom Lag nr 28: "Stadga om självständighet för regionerna vid Nicaraguas atlantkust".
Sedan "återföreningen av Mosquito-kusten" har befolkningen på Nicaraguas karibiska kust, som förfogar över drygt 60 000 km2 av landets runt 125 000 km2 i själva verket återförenats i mycket låg grad med den övriga befolkningen
Misslyckad integration
1987 under den sandinistiska revolutionen (1979-1989) krävde befolkningen på den karibiska kusten att på allvar inkluderas i övriga landets politik och ekonomi, med bevarat självstyre och respekt för sin olikhet. Som en protest mot det sätt på vilket landets mestiser behandlade denna del av Nicaragua godkände den revolutionära regeringen, med stöd av kustbefolkningen i allmänhet och den kreolska befolkningen i synnerhet, "Stadgan om självstyre för regionerna på Nicaraguas atlantkust".
Efter att nämnda lag trätt i kraft genomfördes på det dåvarande Zelaya Departementet (som det kallades efter "återföreningen") en geografisk uppdelning av det gamla departementet i två zoner: självständiga atlantregionen Norr (RAAN) och RA (RAAS). Det bör nämnas att än idag kräver kustbefolkningen att namnen ändras till karibiska regionen, istället för atlant-regionen, eftersom områdena ligger invid Karibiska Havet och inte invid Atlanten.
I artikel 7 av Lag 28 står skrivet att "Nicaraguas nya konstitution fastställer att Nicaraguas befolkning uppvisar etnisk mångfald, härmed erkänns befolkningen på atlantkusten rätten att bevara sina språk, sina religioner, sin konst och sin kultur och att nyttja allmänna vattendrag, skog och mark, samt rätten att ta del av specialutformade program som främjar deras utveckling och garanterar dem rätten att organisera sig politiskt och leva enligt sina lagenliga traditioner ".
Nu, nästan 30 år efter att lagen kom till, kan vi konstatera att även om den karibiska befolkningen har bevarat sina språk, sina religioner, sin konst och sin kultur så har de inte fått styra över sina resurser utan dessa står än idag under landets centrala regerings kontroll.
"Alltsedan den karibiska kusten införlivades i Nicaragua 1894 har den fungerat som en "stilla havs-koloni". Nicaragua har utvunnit regionens naturtillgångar (guld, fiske, trä, m.fl.) utan att avsätta tillräckligt med resurser för kustområdets egna behov", skrev Biskopsmötet i ett pressmeddelande som publicerades i maj 2014.
Den svarta befolkningen på Nicaraguas karibiska kust brukar kallas kreolsk, en term som historiker använts sig av när de talar om ättlingar till afrikanska slavar, som inte själva var slavar och som blandade sig med andra etniska grupper, främst med engelska kolonisatörer. Kreolerna bodde framför allt i den södra delen (RAAS), i städerna Bluefields, Rama Cay och Corn Island och deras huvudspråk var standardengelska, kallad kreolska, medan spanska var deras andra språk. Kreolerna anses i allmänhet vara stolta över sin identitet, sin kultur och sitt språk.
Interna motsättningar
Även om kreolerna är en av de minsta befolkningsgrupperna i regionen styr de RAAS politiskt och kulturellt och utgör den mest utbildade av de sex folkgrupper som lever här. De ligger på samma utbildningsnivå som Nicaraguas majoritetsbefolkning (mestiser) och var på 80-talet några av de främsta kämparna när det gällde att få igenom Lag nr 28.
"Dåtidens svarta befolkning trodde på lagens illusion om självstyre och allt gott det skulle föra med sig. Men staten kontrollerar allt och det är en stat som historiskt sett har uteslutit befolkningen i kustregionerna och som använder sig av medlemmarna i övriga etniska grupper för att tjäna sina egna syften", förklarar Simmons "Den svarta befolkningen är kanske den som syns mest just nu när olika beslut ska fattas, men det finns även indianfolk och "kust-mestiser" som spelar med på regeringens spelregler för att ge bilden av att självstyret existerar".
Några av de svarta nicaraguaner som tillfrågats bekräftar att den gamla etniska hierarkin som alltid funnits i regionen, enligt vilken vissa grupper anser sig vara mer värda än andra, är ett hinder i vägen mot självstyre. De intygar förekomsten av rasism, diskriminering och intern ojämlikhet, ibland till och med omedveten sådan, och dess skadliga verkningar för regionen.
En svart man, som inte ville uppge sitt namn, berättade för Noticias Aliadas att samma personer som kämpade för att få igenom lagen om självstyre under neoliberalernas regeringstid (1990-2006) idag sitter vid makten tillsammans med den nuvarande sandinistiska regeringen, som leds av Daniel Ortega sedan 2007.
"De har slutat försvara sitt folk, de har ändrat sin diskurs, de har slutat ifrågasätta och föreslår inte ens några förändringar längre, nu för tiden utmärker de sig snarare för sin tystnad och för att enbart upprepa vad regeringen säger", slog han fast.
Även om Nicaragua har bra lagar och har skrivit under och ratificerat deklarationer och internationella styrdokument för erkännande och respekt av minoritetsbefolkningar, bland dessa den svarta befolkningen, så anser Simmons att staten gjort väldigt lite, om ens något, för att tillämpa dessa lagar och se till att de följs.
"Ekonomiska intressen har vägt tyngre än dessa folkgruppers rättigheter. Rätten till sin mark, till att nyttja och administrera sina naturresurser, till att bevara sina språk och sina seder, rätten till kvalitativ sjukvård och skola, till ett liv fritt från våld, rätten till en anställning och till ett värdigt liv, det är bara några exempel på rättigheter som fråntas dessa människor varje dag. Och då har jag inte ens nämnt de politiska rättigheterna. Personligen anser jag att vi istället för att leva med självstyre, så om tanken var, lever vi i en rasistisk kvinnofientlig kapitalistisk översittarstat som stänger ute delar av befolkningen", sa hon.
Vissa framgångar har kustbefolkningen trots allt haft vad gäller ökad självständighet, vilket man kan se i det material som Margarita Antonio, antropolog och informatör från den karibiska kusten, tagit fram för Noticias Aliadas. Bland framgångarna kan nämnas tvåspråkig interkulturell utbildning på grundskole- och gymnasienivå, upprättande av karibiska universitet, erkännande av de olika folkgruppernas rätt till sin mark genom den så kallade 22 territorier-akten samt en betydande ökning av andelen kvinnor och män från kusten i Nicaraguas regering.
Men mer finns att göra, vilket framgår av Antonios dokument "Den karibiska kusten, befolkning och mark". Marken måste renas, det lokala styret måste stärkas, skogsskövlingen måste stoppas, regionens folk måste få ökat självbestämmande i frågor som gäller den karibiska kusten, en verklig interkulturell dialog måste uppnås och Bluefields och omliggande områden måste döpas om till Creole Black Government.
Flera artiklar av: Comunicaciones aliadas