Garifunafolkets motstånd mot fördrivning och narkotikahandel
Biodiversidadla
LatiCes översättare: Margot Herbertsson
Garifunafolket* bebor 46 byar av vilka 28 ligger inom skyddade områden. De påverkas av gruv- och energiutvinningsprojekt, av turistanläggningar och av urban byggnation, som initieras av den honduranska staten och av transnationella företag.
Kidnappningen av tjugo medlemmar av Organización Fraternal Negra Hondureña, OFRANEH, (organisation som samlar honduraner med afrikanskt ursprung) av fyra tungt beväpnade män, den 17 juli, är en del av de brott mot mänskliga rättigheter och markrättigheter, som garifunafolket utsätts för. Detta har också intensifierats efter den statskupp som ägde rum för fem år sedan, berättar Miriam Miranda Chamorro, samordnare för organisationen.
Byn Vallecitos, i kommunen Limón, Colón, utgör en del av garifunafolkets område. Den ligger vid Karibiska havet i ett skogigt och svårframkomligt område, långt från någon stad eller samhälle och den perfekta platsen för narkotikahandeln som försökt ta över den. Enligt Miranda Chamorro gjordes inspektioner tio minuters väg därifrån, eftersom den organiserade brottsligheten byggde landningsbanor för att legitimera sin närvaro i området.
"För att visa att de hade kontroll sprängde staten dem, men fortsatte inte att följa upp situationen i området för att se om de fortsatte att använda dem; vi tog oss dit för att se vad som hände och stötte på fyra män som såg ut som yrkesmördare, De dolde inte sina ansikten, som om det inte bekom det att vi såg dem, och de var tungt beväpnade", berättar Miriam.
Miranda och tillägger att det enda som staten gjorde var att fylla i hålen med tallstockar, men de saknar strategi eller politik för att garífunafolket ska kunna återvända till sina områden.
"De ville ha oss på ett ställe. En av dem kallade på den som antogs vara ledare och som fick vara mellanhand. De tog våra mobiler och sa att om vi gav dem de fotografier som vi tagit av landningsbanan skulle de låta oss gå. Deras order var att mörda oss", berättar Chamorro, och tillägger att en av kamraterna lyckades undkomma med en mobil och på detta sätt kunde meddela sig med de övriga kamraterna.
Honduras marklag stiftades år 2004 utan konsultationer med urfolk och invånare med afroursprung. År 2003 genomfördes ett samråd med garífunafolket, som förkastade lagförslagen eftersom de innebar att den gemensamma äganderätten togs bort.
Vallecito är ett område som organisationen har försvarat mot statens och den organiserade brottslighetens intressen. Den består av 120 manzanas mark. För tio år sedan mördades en garífuna och "alla blev mycket rädda, ingen vågade sig ut, eftersom yrkesmördarna hela tiden gick omkring på gatorna, som om inget hade hänt", enligt OFRANAH:s samordnare.
Garífuna-folket har klagat på att Micossjön förstörts genom ett turistprojekt som är en del av Plan Puebla Panama. Andra projekt är sökandet efter oljefyndigheter och utvinnandet av olja, monokulturer av afrikansk palmolja i våtmarker, vattenkraftsprojekt, storskaligt fiske och konstruktionen av illegala vägar i områden som San José de la Punta – Sico och Betulia-Río Coos, informerar organisationen.
Enligt Miriam Miranda bestämde el Instituto Nacional Agrario, INA (Det nationella jordbruksinstitutet) år 1997att Vallecitos 980 hektar tillhör garífunafolket, men sedan bemäktigade sig den organiserade brottsligheten en stor del av området.
"Vi drivs bort av projekten för att utvinna naturresurser, dessutom av narkotikahandeln som hela tiden ökar i Honduras. Under tio års tid av fördrivning har många av oss inte kunnat återvända för att bo i våra områden som vi borde kunna, utan rädsla för att bli ivägkörda eller dödade", förklarar Miriam Miranda.
Statskupp
Efter 2009 års statskupp, då vi förlorade nästan alla rättigheter som våra förfäder kämpats sig till, återkom narkotikahandeln och den organiserade brottsligheten och fördrivningar blev statens politik.
År 2012 genomfördes en sorts teknisk militärkupp, genom att parlamentet avsatte domare som hade stoppat olika utvecklingsprojekt. Och denna kupp, som vi kallar den, tjänade till att staten kunde ge alla våra resurser tillgruvindustrin till energiprojekt och modellsamhällen som så påverkar vara byar.
74 procent av garífunas territorium ligger inom dessa modellsamhällen, berättar Miriam Miranda i en telefonintervju med Desinformémonos. Dessa städer är autonoma på det sätt att de har sina egna lagar och ledning, belägna i ett av världens mest våldsdrabbade länder, utan tillgång till utbildning eller bostäder, med droghandel och ett stort problem med migration.
Dessutom finns problemet med monokulturer som påverkar jordens bördighet; odling av den afrikanska oljepalmen är skadlig för jorden. Det finns ett utrymme i byarna på grund av fördrivningarna och övergivandet av mark för att komma in med dessa projekt, liksom migrationen som hela tiden ökar så att fler och fler honduraner befinner sig i mycket farliga områden.
Ett exempel på det som nu händer i landet är pressfriheten som under de senaste två åren har skördat 34 journalisters liv: "det verkar inte finnas någon utväg i detta land, om du försvarar din mark, dödar de dig; om du inte accepterar det som de vill tvinga på dig, dödar de dig; vi är ett land dominerat av narkotikahandeln", fastslår Miriam Miranda. "Efter överfallet får vi svara för vår egen säkerhet. Staten säger att de vill skydda oss med sina säkerhetsstyrkor, men det är samma styrkor som attackerar och förtrycker oss. Militarisering är svaret i ett land som domineras av den organiserade brottsligheten och med en korrupt regering", förklarar hon.
"Den aktuella bilden för garinagufolket är komplicerad, särskilt om man försvarar mänskliga rättigheter och markrättigheter. Vi har haft uppe frågan om våldet i området i den Interamerikanska Domstolen för Mänskliga Rättigheter, och om några månader kommer vi att ha en sådan session också i Panama, något som ytterligare utsätter oss för fara" säger Miriam Miranda men tillägger att trots allt är det kulturella och musikaliska motståndet och folkets andliga traditioner som får dem att fortsätta kampen. För närvarande bor ca 160 personer i lägret och hela tiden kommer fler.
Garífunafolket har sitt ursprung i Afrika och från arawaker, ett inhemskt urfolk och deras kultur grundas på kollektivet och på försvar av moder jord. Eftersom de bor nära havet, har detta stor andlig betydelse vid deras ritualer och ceremonier, men narkotikahandeln använder också denna plats för sina transporter.
Garinagu
"Vi brukar jorden, och ibland låter vi den vila så den kan återhämta sig och vi använder inte gödningsmedel. Men staten utnyttjar vårt tänkesätt för att tillsammans med dem som är ute efter mark, säga att vi inte brukar jorden, och fråga varför vi då vill ha den. Det är deras ursäkt att fördriva oss från den".
Turismen är ett annat problem för detta folk, eftersom man önskar privatisera stränderna och eftersom havet är viktig i deras världsbild. Turismen och urbaniseringsprojekten kommer att skada kulturen, för det är i skogen man får material för att exempelvis tillverka de trummor som används vid ritualerna och det byggnadsmaterial som behövs för att konstruera hus för ceremonierna.
Miriam Miranda sammanfattar: "Vi kommer inte att lämna våra områden, vi ska göra motstånd som vi har gjort hittills, med vår kultur och på ett fredligt sätt. Vi vänder oss till det internationella samfundet som alltid har stött oss och till hela landet om att vi ska bygga fred, även om det är komplicerat att göra det här".
Källa: Desinformemonos
--------------------------------* Garífuna avser både folkslaget och språket garínagu. På deras eget språk är garífuna singularis och garinagu pluralis. Folket härstammar etniskt både från indianfolk och afrikaner. Deras språk hör till arawakspråken. Källa: Wikipedia
Flera artiklar av: Biodiversidadla