Kvinnor och genus i ett ursprungsbefolkningssamhälle
Artemisa Noticias
LatiCes översättare: Susanna Berthelsen
Amaicha del Valle är ett Diaguita-samhälle i Tucumán som på slutet av 90-talet återfick sin jord. För ett år sedan bestämde sig kvinnorna i detta och några andra samhällen för att organisera sig och stötta varandra i de problem som under 2010 var många: två tonårssjälvmord och ett kvinnomord på en äldre kvinnlig schaman.
Foto: Från vänster till höger, E. Reyes och D. Contreras
Amaicha del Valle är en by mitt i Calchaquidalen där ljuset är bländande. Kanske beror det på att solen är väldigt stark på två tusen meters höjd över havet, eller på att den förstärks när den reflekteras på de karga klipporna och bergen. Man kommer dit efter att ha kört igenom det fuktiga Tafí del Valle där man ser växter som blänker av väta överallt. I Amaicha, däremot, är det Cardón-kaktusen som finns i överflöd, denna gigantiska eleganta växt som när den torkar liknar en gruyèreost.
Hela byn och dess omgivningar tillhör Diaguita-folket som återfick sin mark i slutet av 90-talet. Eftersom en del jordlotter redan hade sålts till personer som inte hör till samhället så liknar bostadskartan i Amaicha en broderduk: tyget tillhör samhället och stygnen ägs av personer utanför ursprungsbefolkningen.
Till detta lades sedan det faktum att några personer, efter det att den gemensamma marken hade delats ut, sålde de jordlotter de fått tilldelade sig av byns hövding. Det var en inkorrekt men inte direkt olaglig handling eftersom köpetransaktionen formaliserades. Denna situation utgör en av de konflikter som samhället idag genomgår: mellan dem som bor där och anser sig vara jordägare och ursprungsbefolkningen som ser dem som utbölingar.
Andra konflikter utgörs av motsättningar mellan olika politiska inriktningar och de nyligen inträffade fallen av kvinnomord och självmord som oroar eftersom de kan ses som tecken på social ohälsa. Allt detta läggs till den permanenta situation av diskriminering och kränkningar av deras rättigheter som de har utsatts för i mer än 500 år.
Det kanske tydligaste beviset på denna diskriminering är kampen för att få tillbaka marken och de orättvisa olyckor som har uppstått i samband med detta, som mordet på samhällsmedlemmen Javier Chocobar i Chuschagasta i juni 2009 utfört av beväpnade män som lydde under jordägaren i området.
Efter det mordet bestämde sig diaguitakvinnorna för att ena sig och så uppstod organisationen Esperanza (Hopp), där mer än 200 diaguitakvinnor från Salta, Catamarca, Santiago del Estero, Tucumán och La Rioja är medlemmar. Namnet tog de till ära av Esperanza Nieva, en schaman och sångerska som mördades i Amaicha i juni i år. Sedan dess har de redan haft fem träffar i olika byar runtom i regionen, mötena har skett enligt samma logik som de Nationella Kvinnoträffarna, trots att kvinnorna själva inte är medvetna om det: de åker helt enkelt till de byar, och framförallt de kvinnor, som behöver stöd.
Det handlar om att vara tillsammans och stötta varandra i de konflikter som uppstår. Den senaste träffen var vi i Chuschagasta igen för det finns ingen lösning i sikte på Chocobar- konflikten, det är ingen som tar sitt ansvar förklarar Dina Contreras, en kort och rastlös kvinna som arbetar med administration och ekonomi på byns vårdcentral.
-Vilka frågor oroar er förutom den om återlämningen av marken?
"Det sociala våldet inom vår egen grupp. Det finns personer inom vårt eget samhälle som nedvärderar oss om vi går en kurs, eller som när vi demonstrerade för Doña Esperanza avfärdades oss genom att kasta ur flygblad som motsade oss", berättar Estela Reyes en sjuksköterska från grannbyn Ampimpa.
Dina: Vi upplever alla sorters våld: sexuellt våld, våld inom familjen, på arbetsplatsen, muntliga övergrepp, och i mötet med myndigheter. Det gäller inte bara dem som arbetar på myndigheterna utan också dem som går dit för att få hjälp. Till exempel hos polisen där de alltid gör narr av den som kommer dit för att göra en anmälan. Polischefen, som inte är från Amaicha, tar inte anmälningarna på allvar. Men det finns också andra fall som fredsdomaren, han är härifrån, men han tar upp lagar som argument för att skrämma oss. Jag brukar skriva ner allt och sedan gå och slå upp det på Internet och då visar det sig att de normer han pratar om inte finns.
Estela: Han tror att det är han som bestämmer här.
-Vad händer om en kvinna måste göra en anmälan om våld eller sexuella övergrepp? Vart går hon?
Estela: Det finns ett gratisnummer man kan ringa, då kommer det socialsekreterare från Tucumán som föreslår att man gör en anmälan och undersöker saken. Jag har aldrig haft några problem. Jag har tagit emot flera fall av barn som blir misshandlade av sina föräldrar på vårdcentralen där jag arbetar och då ringde jag och fallen kunde lösas på ett bra sätt.
Dina: Nu ska vi presentera ett projekt för att få pengar till ett Kvinnohus i Amaicha för just nu finns det ingenstans att gå.
-Vad menar ni när ni talar om våld på arbetsplatsen?
Dina: Vi har lärare härifrån området med bra betyg men trots det är det personer som kommer utifrån, till exempel från Santa María de Catamarca, som får anställningarna på våra skolor. Vårt folk får inga jobb.
Tillgången till preventivmedel
-Hur ligger det till med frågan om sexuella och reproduktiva rättigheter?
Estela: Personligen, som sjuksköterska, tror jag att vi skulle behöva en särskild avdelning för den frågan på vårdcentralen och en läkare som kan informera och skriva ut preventivmedel.
Dina: I allmänhet är det så att ungdomarna kommer på kvällarna för att be om kondomer och när det gäller p-sprutor eller p-piller så kommer de lite närsomhelst. Det är då vi skulle behöva kunna fånga in dem för ett gynekologbesök, men läkaren är bara här en gång i veckan. Hon har upptäckt många fall av cancer, cystor och till och med HIV men vi behöver att hon är här mer. Hon kommer bara några timmar på eftermiddagen en gång i veckan. Det är ofta så att när kvinnorna har hunnit ner från berget så har hon redan varit tvungen att åka.
- Och de vuxna kvinnorna, som är i ett förhållande, tar de hand om sig?
Dina: De kommer för att be om preventivmedel, särskilt p-sprutor. De kommer en gång i månaden för att få sprutan. Och de har till och med lärt sig hur det fungerar med dagen efter piller som vi också delar ut.
Hur ser det ut med familjeplanering inom ursprungsbefolkningens världsbild?
Dina: Det märks att kvinnorna inte vill ha någon planering, de flesta i alla fall, för de använder rädslan för att rasen ska utrotas som en ursäkt. Det säger till och med unga kvinnor, studenter. Men en del ber om det i alla fall. Det beror på hur man hanterar frågan.
-Har de många barn?
Dina: Ja, det är många som har närmare tio stycken. Jag har en guddotter som inte har fyllt 20 än och hon har redan tre.
-När det gäller så unga flickor, är föräldrarna också unga då?
Dina: Ja, oftast är de det.
Estela: Jag har varit tvungen att tillsammans med mina barn bearbeta två fall av tonåringar som begått självmord som vi har haft här och det är väldigt svårt att prata med dem om det ämnet. Vi har tre eller fyra tonårstjejer som redan är mammor. De säger att de är redo för att bli föräldrar, men de är bara barn. Så uppstår det konflikter med föräldrarna också.
Tonårssjälvmord
Precis som i Rosario de la Frontera, så har det i Salta i år varit två tonårstjejer och en vuxen man som har begått självmord. Till skillnad från fallen i Rosario de la Frontera, så har fallen i Amaicha inte fått någon uppmärksamhet i media.
-Vad tror ni att de här fallen beror på?
Dina: Jag ser det som att byn håller på att byta kurs. Man pratar om interkulturalitet och så anklagar man hippies för att droga de här tjejerna men det är inte sant. Jag har varit och hälsat på de här hippiefamiljerna som bor i utkanten av byn, jag träffade till och med den mannen som sedan tog livet av sig som var en alkoholist, men de hade inga kopplingar till tonåringarna och de hade inte heller varit i kontakt med dem för att erbjuda dem droger. Samhället lägger skulden på de som kommer utifrån för att inte behöva ta sitt ansvar. Jag ser det som att det är vi, vårt samhälle, som är för konservativt.
Estela: Jag ser det som att vårt samhälle är för stängt, å ena sidan. Å andra sidan så tar regeringen inte heller ansvar för dessa konflikter. Om vi har fall av ungdomar som går ut och dricker sig fulla på barerna och det inte går att hindra dem, då måste man göra något. Kanske ordna fritidsaktivteter för ungdomarna, gemensamma aktiviteter. Jag har två tonårssöner, en som är galen i sport och en som inte är det men som till exempel skulle gilla att se på film. Jag tänker mig att man skulle kunna anordna tävlingar eller kurser för ungarna.
Dina: Men dessutom är det så att det redan innan hippierna fanns en nedärvd alkoholkultur i samhället. Det konsumeras jättemycket alkohol bland ungdomarna, särskilt pojkarna men många flickor också.
Estela: Här har vi två krogar, en som är illegal och en som inte är det och de kontrollerar inte om man går in med alkoholhaltiga drycker.
Kvinnor och män
-Hur arbetar ni i kvinnogruppen med byhövdingen? Har ni hans stöd?
Dina: Den nuvarande bychefen lyssnar inte mycket på mig. Han deltar inte i våra teman men han låter oss hållas. Jag tror att de är lite manschauvinister. Vi behandlas bland annat illa av chefens sekreterare, det är en väldigt ung kille som kunde ha nytta av vår kunskap.
Estela: Vi uttrycker våra åsikter utan ha någon chef, utan någon som utmanar oss eller talar om för oss att vi gör fel.
Känner ni er hotade av bychefen eller av andra män i byn?
Estela: Ja, ibland. Och särskilt i Amaicha där det brutala mordet på Doña Esperanza ägde rum.
Dina: I San Pedro de Colalao och i Chuschagsta lyssnar inte hövdingarna på kvinnorna, men i Quilmas däremot har kvinnorna fullt stöd av bychefen, det varierar från plats till plats.
Flera artiklar av: Artemisa Noticias