Patagoniens utrotare
Alai Alainet
LatiCes översättare: Maria Eriksson
Allt började med erövringen av öknen, som egentligen inte var en öken eftersom den beboddes av ursprungsbefolkningen, vars motstånd besegrades med blod och eld.
Detta blev grunden till mark- och boskapsägarnas oligarki med vilken det utländska kapitalet (nuförtiden de allsmäktiga transnationella samhällena) snabbt förenade sig. Dessa skyddades från och med då av efterföljande regeringar av olika slag ("demokratiska" och diktatoriska) med hjälp av lagar, rättsväsen och vapen vilka tillåter dem att växa, expandera och förbli onåbara.
Över hundra år efter erövrandet av "öknen" mördades Nahuel. Därefter följde Maldonados försvinnande och efterföljande död samt ännu fler liknande händelser, bland andra avrättningen av lantbruksarbetare i Patagonien år 1921 (Irigoyens regering), slakten av Napalpi (700 urinvånare massakrerades i el Chaco år 1924 under Alvears regering) och massakern av Pilaga (över 1000 personer år 1947 i det dåvarande Formosaterritoriet under Peróns regering).
Dessa händelser har under regeringarnas beskydd skjutit upp som giftiga svampar ur jorden. Ett skydd utan någon som helst hänsyn till de mänskliga rättigheterna, offentlighetens intressen och den nationella makten.
Dessutom finns även markägarna, från de "historiska" Braun Menéndez och Patrón Costas till dagens Benetton, de transnationella oljeföretagen (Cerro Dragón som 2007 överläts till Pan American Energy till och med 2047, samt Chevron som deltog i projektet Vaca Muerta under hemlighetsfulla former) och gruvbolag som Barrick Gold (Läs mer på "El territorio argentino en venta" https://www.alainet.org/es/articulo/178668).
I Argentina har man inte nu och har aldrig haft kontroll över säkerhetszonerna.
Säkerhetszonerna finns beskrivna i lagdekret nr 15385/44, som infördes år 1944 av militärregeringen Farrell-Perón som fortfarande styr med få förändringar. I dekretet uppges att det är av nationell bekvämlighet som de egendomar som finns i säkerhetszoner tillhör inhemska argentinska invånare. Med "nationell bekvämlighet" menar man att de tillhör de inhemska invånarna, men inte att man förbjuder utländsk egendom i säkerhetszonerna.
Det är på grund av detta som det just nu finns enorma utländska egendomar vid gränsen till Atlanten, i angränsande zoner, zoner som är strategiska på grund av deras naturresurser etc.
Ett land som skräms av sin egen makt inför förbud för utländska intressenter att tillskansa sig mark i säkerhetszonerna. Sådant är inte fallet med Argentina.
Flygplatsen, som konstruerats av "kompisen" Lewis, från vilken man kan lämna och hämta vilket sorts material som helst från territoriet och där till och med stora militärflygplan står redo att lyfta och landa, är ytterligare en flygplats som tillhör ett kanadensiskt gruvbolag och som byggdes nära ett område med gruvtillgångar, för att utnyttja dem och föra ut dem ur landet snabbast möjligt. Detta är en uppenbar plundring, och man har inte tidigare sett något liknande i historien. Lewis flygplats har en landningsbana som är så lång som den på Aeroparque. Den står i en argentinares namn, Van Ditmar, men han är partner med Lewis som äger tusentals hektar i Chubut där bland annat Lago Escondido ligger.
Det argentinska flygvapnet godkände 2008 att flygplatsen togs i drift, men är oförmögen att garantera någon form av kontroll av den, eftersom man inte har någon radar i området. Detta innebär att vilken typ av flygplan som helst kan starta eller landa på flygplatsen utan att vara registrerat. Ett flertal officiella skriftliga meddelanden skickades av den regionala representanten Magdalena Odarda till den dåvarande försvarsministern Nilda Garré, och även till offentliga tjänstepersoner på regional och nationell nivå, men ingenting hände. Regeringen är medveten om den fara det innebär att ha en sådan stor flygplats i hjärtat av Patagonien, men gör ingenting för att undvika det, tvärtemot auktoriserar regeringen flygplatsens verksamhet med vetskapen om att den är oförmögen att kontrollera den.
Mapuchefolket får utstå en annan typ av behandling.
Mordet på Rafael Nahuel, som utfördes av Albatros, en specialstyrka från den argentinska kustbevakningen som är underordnad säkerhetsministeriet, och den tidigare reaktionen från de federala myndigheterna som urskuldade gärningsmännens handlingar visar tydligt att dessa myndigheter är en bakomliggande kraft och medbrottslingar som mörklägger mordet.
Flera artiklar av: Alai-Amlatina