Eduardo Galeano. De vandrande orden.
Mellan två tystnader
Agencia Pelota de Trapo
LatiCes översättare: Susanna Berthelsen
(Argentina) Liksom omogna frukter från trädet faller barn från Tobafolket ur skolan vid första vindpust. Nästan ingen av dem går ut gymnasiet och hälften av ungdomarna går inte ut grundskolan.
Det sägs att det beror på hunger, sjukdomar, tidiga graviditeter men också på språket. Hemma pratar de inte den spanska som de kanske bara känner till från tecknade serier på tv och i skolan finns det inga tvåspråkiga lärare som kan förstå dem. Av den anledningen, att de inte förstår vad de andra säger, hamnar de längre och längre efter och blir lämnade åt sig själva. De stängs in i ett obönhörligt utanförskap.
Mapuche- och Kollaindianer däremot klarar sig längre i skolbänken. Bara 25 % av dem går inte ut grundskolan. 40 % börjar gymnasiet men bara knappt häften av dem går klart skolan. De procentsatserna ligger långt under det nationella genomsnittet men högre än hos Toba-, Guaraní- och Wichibefolkningen.
Det har att göra med regeringar, sjukdomar och misär men det har också att göra med ord. Mapuche- och Kollabarn pratar spanska hemma. Det ger dem en chans till några fler år inom utbildningssystemet med dömer dem samtidigt till att förlora ursprungsspråket. För dem finns det inte heller någon tvåspråkig undervisning.
Både framifrån och bakifrån motas de alla in i tystnaden. Vårt utbildningssystem, till en del dövt och till en del stumt, dömer dem till dövhet och stumhet.
Hur ska Tobafolket kunna fortsätta tala utan tillgång till dagens ord?
Hur ska Mapuche- och Kollafolken kunna förklara världen utan tillgång till gårdagens sånger?
Två frågor och ett enda svar på alla språk.
Flera artiklar av: Agencia Pelota de Trapo