Den tuffa vardagen i Buenos Aires periferi
Bild: Sophie Åkerhielm
Kommunen Florencio Varrera är den mest fattiga i hela Argentina och har den största andelen med psykisk och fysisk funktionsnedsättning.
Söder om Buenos Aires i kommunen Florencio Varela ligger bostadsområdet "El Triángulo". För 10 år sedan fanns här endast en soptipp. Idag lever det tusentals människor här. I brist på bostad började man ockupera marken och bygga små skjul. Efter ett tag fick de material från staten och vatten och el drogs dit. Men El Triángulo har växt sedan dess och idag ligger de flesta delarna långt ifrån statligt stöd eller el och drickbart vatten. Många familjer kommer från Paraguay, Bolivia eller Peru, men alla har de något gemensamt; kampen för överlevnad. Här är det vanligaste "yrket" att samla ihop sopor och sedan sälja det till återvinningsföretag. Många arbetslösa familjer får även ett bidrag på 150 pesos vilket är ungefär 300- 400 svenska kronor per månad, vilket inte räcker långt för att försörja en hel familj.
I den äldsta delen av El Triángulo ligger centret "Alcancemos un sueño" (vi uppnår en dröm). Det är ett hälsocenter för förståndshandikappade barn. Hit kommer varje dag 30 barn för att spendera dagen. Centrets syfte är att förbättra dessa barns vardag och stödja deras familjer. Patricia Duró är sjuksköterska och föreståndare för hälsocentret och berättar om den tuffa verkligheten i "El Triángulo". Kommunen de Florencio Varela är den fattigaste i hela Argentina och har den största andelen av psykisk och fysisk funktionsnedsättning. Patricia berättar att barnens hjärnskador antagligen beror på den förorenade marken och vattnet. På grund av soporna är "El Triángulo" fullt av arsenik och bly. Andra bidragande orsaker till barnens hälsotillstånd är den utbredda fattigdomen i området. Det är ont om bra mat och många har näringsbrist. Det är också vanligt förekommande med alkohol- och drogproblem. Många tjejer får barn tidigt och hälsan är ofta bristfällig. Här bor stora familjer i små hus utan de mest grundläggande förnödenheter. Tillsammans gör dessa faktorer att hjärnskador blir allt vanligare bland barnen i Florencio Varela.
Barnen som kommer till centret "Alcancemos un sueño" är alla rullstolsbundna, ingen av dem kan prata eller äta själva. Deras handikapp gör att benen växer men inte muskulaturen och de har små utsikter att förbättras. De kommer alla från marginaliserade familjer i området, som har problem med att tillfredställa barnens behov. Men här på centret får barnen två mål mat och mellanmål och man byter blöjor på dem. Här har de även gymnastik och olika workshops i bl.a. ekologi, perception och att använda sina sinnen. Patricia berättar att den uppmärksamhet vi ger barnen på centret är ibland den enda de får. När de åker hem till sina familjer får de ofta bara ligga i en säng. Centret arbetar även med stöd till barnens familjer, vilket är ett omfattande arbete eftersom familjesituationerna ofta är komplicerade med ekonomiska, sociala och mentala problem.
El Triángulo är en av Buenos Aires många slumförorter. Det är fattigt med bristande infrastruktur. Det finns inga vägar och när regnet kommer översvämmas hela området.
De har nyligen fått en telefon i hälsocentret. Men Patricia berättar att den ofta inte fungerar, trots att den betalas. Ibland kan de inte ens ringa nödsamtal. Det kan också vara svårt att få ambulansen att köra in i området, då de är rädda för att bli rånade. Och om den kommer så får man i regel vänta.
Vi går runt i centret och Patricia berättar om barnen och deras situation. En flicka får hjälpa sin mamma att tigga på tågen mot centrum, efter att kommit hem från centret. En annan lever med sin unga ensamstående mamma och tre syskon, som alla har samma handikapp.
Det är ett svårt arbete som utförs på centret och resurserna är knappa. Patricia har svårt att få och behålla personal. Lönerna är låga och kommer ofta sent. Förra året fick de bara tre löner. Barnen på centret har ofta ingen chans till förbättring utan det handlar mest om att göra deras liv så drägligt som möjligt, så länge det varar. Vi jobbar nära döden här och för många är det jobbigt, därför blir personalen ofta sjuk. Många kommer själva från området, och ska sedan efter jobbet hantera sina egna tuffa livssituationer. Och om de kommer utifrån blir de ofta rånade.
"Alcancemos un sueño" får matprodukter från kommunen. Patricia berättar att hon försöker maximera näringsupptaget för barnen genom att kombinera olika produkter. Även El Triángulo får hjälp genom matbistånd och har en barnmatsal. Men det brister ofta i utbildning och kontroll av diet. Detta leder till att, trots hjälpen, lider många, speciellt barn av näringsbrist.
Argentina är ett land med stora ekonomiska orättvisor. Efter den ekonomiska krisen i början av 2000-talet, har förutsättningarna helt förändrats för många. Detta är något som Patricia märker av. Generationen av barn som växte upp under krisen är en speciellt problematisk grupp. De led av näringsbrist och under alla de svårigheter som en kris sätter på en redan pressad befolkning. Många har hjärnskador eller lever redan i missbruk. Och nu håller de på att bli vuxna och ska ta över efter tidigare generationer.
HIV och AIDS blir allt vanligare och i brist på sjukvård, så är det många som dör eller bär på sjukdomen utan att få behandling. Oftast är det männen som avlider först och lämnar de smittade kvinnorna med underhållet av hela familjen.
Ett utbrett problem är drogmissbruk i El Triángulo. "Pasta base" kallas en allt vanligare drog, som är gjord på resterna av kokain. Den är billig och lätt att få tag på. Användarna av "Pasta base" blir aggressiva och oberäkneliga. Drogen tär så pass mycket på kroppen att många dör i tidig ålder.
Ibland låter Patricia hopplös när hon berättar om den aktuella situationen i Argentina. Dessa barns situation och deras handikapp är ett resultat av politiken som förs i landet, säger hon. Om samhället hade fungerat som det borde så skulle dessa människor inte behöva leva av soporna. Det är ett riskfyllt liv där föroreningar, våld och bristande hälsa är vardag. Och det blir bara värre fortsätter Patricia. Varje dag blir sopkärrorna fler, likaså skjulen i utkanterna av El Triángulo och ytterligare människor måste leva under dessa förhållanden. Detta är en konsekvens av en "livspolitik" som istället har blivit en "förgörelsepolitik".
Dagen har nått sitt slut på centret och barnen skjutsas hem i en röd buss med pumpande Cumbia musik. För en stund kan personalen pusta ut. Men bara för ett tag, många av de som arbetar på centret ska nu åka hem till ett av El Triángulos många skjul och fortsätta kampen för att försörja sin familj.
Till slut måste jag fråga Patricia; hur man orkar, hur hon gör för att inte tappa hoppet? Hon skrattar och säger det är bara att fortsätta kämpa! Trots den mörka verklighet som Patricia beskriver så lyser det om henne och ett skratt finns alltid nära. Och när jag åker ifrån El Triángulo lämnar jag det ändå med en känsla av hopp och uppfylldhet
Flera artiklar av: Sophie Åkerhielm