Om du kommer hit för att hjälpa oss är det bättre att du stannar hemma
Foto Anna Wetterqvist:
Flavia Anau och Araceli Rodriguez Jarquín
I hopp om att få komma ut i världen och kanske rädda den en smula skickar jag som nybakad student ett hemsnickrat cv på spanska till en organisation som arbetar med personer med funktionsnedsättningar vid Oaxacas kust i Mexiko. Fyra år senare blinkar svaret på min ansökan i mailinkorgen: "Anna, vi är i Stockholm nu och vill gärna få chansen att träffa dig".
Avsändare är Flavia Anau som är programkoordinator för Piña Palmera. Hon och hennes kollega Araceli Rodriguez Jarquín, vice ordförande och sjukgymnast, är inbjudna till Sverige av organisationen FRU (Föreningen för Rehabilitering i Utvecklingsländer). De har kommit för att fira sitt 25-års jubileum som organisation och samtidigt sprida information om sin verksamhet.
Piña Palmera - utveckling och rehabilitering för personer med olika typer av funktionsnedsättningar och deras familjer
Föreningen ligger i en by i södra Oaxaca, som är en av Mexikos fattigaste delstater. Målet för verksamheten är att stötta personer med funktionsnedsättningar att tillgodogöra sig de kunskaper och verktyg de behöver för att klara sig genom livet på ett så självständigt sätt som möjligt.
Projektet grundades för 27 år sedan av en amerikan vid namn Frank Douglas och var till en början tänkt att fungera som ett härbärge. Dock kom man snart att ändra inriktning ifrån assistans till social gemenskap och tillvaratagande av rättigheter bl.a. genom att bedriva opinionsarbete för att förändra attityder gentemot personer med funktionsnedsättningar. Förutom den verksamhet som bedrivs inom organisationen, åker man också ut till omkringliggande byar för att erbjuda ett direkt stöd till dem som behöver det.
På Piña Palmera arbetar man kollektivt och samlar olika kompetenser som kompletterar varandra. Arbetsgruppen består av bl.a. sjukgymnaster, logopeder, terapeuter, pedagoger, volontärer samt personer med egen erfarenhet av att leva med funktionsnedsättning och familjemedlemmar till dessa.
Den ordinarie personalen samlar professionellt verksamma ifrån hela Mexiko, medan majoriteten av de internationella volontärerna är svenskar; detta på grund av att centrets medgrundare Anna Johannson var svensk, och vars familj också startade stödföreningen Palmeras Vänner. De pengar som vänorganisationen får in genom donationer ifrån företag och privatpersoner i Sverige, utgör närmre 20 % av centrets intäkter och är den enda fasta finansiering Piña Palmera räknar med. Övriga pengar fås in t ex genom att Piña Palmera håller projekt och kurser för mexikanska myndigheter och andra organisationer om metoder för att arbeta med funktionshinder. Man inbringar också pengar genom att sälja hantverk och andra produkter som tillverkas i centrets verkstäder. Dock får man inga regelbundna statliga bidrag - sådana existerar inte i Mexiko. Flavia förtydligar att Vi skulle önska att staten bekostade vår verksamhet, men det är inte meningen att de ska ta över den
."Vår viktigaste uppgift är att stödja människor till att ta makten över sina egna liv"
På Piña Palmera arbetar man med så kallad samhällsbaserad rehabilitering som syftar till att inkludera de funktionshindrade i ett meningsfullt sammanhang där individen får växa. Utöver arbetsterapeutiska verksamheter såsom sjukgymnastik, vattenterapi, språkutveckling för personer med inlärningssvårigheter, teckenspråkskurser etc., finns också verkstäder där olika snickeri- och hantverksprodukter tillverkas; en frukt- och grönsaksodling och en pappersåtervinningsstation där man tillverkar böcker och pappersramar. Det finns även en grupp som arbetar med rättvis handel och det produceras radioprogram som sänds i lokalradio, där man bl.a. informerar om Piñas verksamhet för att nå ut till fler, samtidigt som man behandlar teman som attityder kring våld, mänskliga rättigheter, diskriminering och genusfrågor.
Araceli poängterar att rehabiliteringsarbetet inte rör sig om någon "quick fix", utan om att lära sig att acceptera och leva med sin funktionsnedsättning, samt att ta till vara varje människas inneboende resurser oavsett vilka begränsningar han eller hon har, vare sig de är fysiska eller mentala. Vilka aktiviteter en brukare utför beror på hans eller hennes egna intressen. Tillsammans med familjen beslutas vad man tror är bäst, och personalens uppgift är att tillhandahålla verktyg och arbetsmetoder för att stötta på vägen, förklarar Flavia. Hon poängterar också vid ett flertal tillfällen under intervjuns gång att det man erbjuder på Piña Palmera inte bör ses som en service eller en tjänst, utan som möjligheter till egen rehabilitering.
"Det bästa sättet att förändra attityder är att föregå med gott exempel"
Efter över 25 år aktiva i området är Piña Palmera en välkänd organisation med många framgångsrika fall bakom sig. Flavia och Araceli är eniga om att det till stor del är föreningens aktiviteter som bidragit till att attityderna gentemot personer med funktionsnedsättning i Oaxaca har förändrats. Man har kommit en lång bit på väg med att inkludera dessa personer i samhället - de lever inte längre gömda som förut och många har nu egen familj och studerar på högskola Man diskriminerar inte längre personer med funktionsnedsättningar på flygplatserna (tidigare fick dessa inte resa ensamma utan ledsagare vilket inte längre är fallet). Även skolor och kollektivtrafik är nu mer tillgängliga än tidigare. När personer med funktionsnedsättningar själva får upptäcka och utveckla sina egna resurser ser de sig inte längre som offer och kan uppträda med större självförtroende gentemot det omkringliggande samhället och i sina kontakter med myndigheter., avslutar Flavia.
"Om du kommer hit för att hjälpa oss är det bättre att du stannar hemma"
Under Flavias och Aracelis vistelse i Stockholm hinner de också hålla en föreläsning på universitetet om Piña Palmeras verksamhet som anordnas tillsammans med vänföreningen Palmeras Vänner. Där får jag chansen att tala med Elinor Nilsson, 27 år ifrån Uppsala, som förra året kom hem ifrån en sex månader lång tjänstgöring som volontär vid organisationen. Hon är utbildad sjukgymnast och hörde talas om föreningen under sin studietid. Piña är välkänt bland svenska sjukgymnaster och många gör sin praktik hos dem eller åker som volontärer, berättar Elinor. Hon beskriver hur hon lärt känna en annan kultur, fått mer insikt om sig själv och tillägnat sig ett mer kollektivt arbetssätt än det hon är van vid hemifrån. Vidare berättar hon att Piña Pameras program gett henne en fördjupad förståelse för dem hon möter i sitt arbete som sjukgymnast hemma i Sverige - bl.a. genom att hon fått chansen att under en dag delta i föreningens aktiviteter som om hon levde med en funktionsnedsättning. Men det hon kanske framför allt förmedlar är ändå samma omisskännliga entusiasm och värme jag mött hos Flavia och Araceli när de berättat om sitt arbete.
Det är med tacksamhet som jag upptäcker att jag själv under de här dagarna också har tagit intryck av deras engagemang. Slutligen går det upp för mig att det inte var meningen att jag skulle åka till Mexiko och rädda världen. Min riktiga uppgift visade sig vara att stanna hemma och få privilegiet att genom skrivandet agera som en solidarisk röst i Sverige för Piña Palmeras idoga arbete för att ge människor makten över sina egna liv.
Flera artiklar av: LatiCe, Anna Wetterqvist