Bra och varm stämning på C.A.T.E
LatiCe
C.A.T.E. - Centro de Atención Técnico Especializado
Foto: Sara Sandberg
Uruguay. C.A.T.E är en verksamhet i Montevideo som är som en institution med människor med intellektuella funktionsnedsättningar.
Jag, Sara Sandberg som jobbar som danspedagog i Stockholm har varit på C.A.T.E under nio dagar och följt deras verksamhet men också lett dansworkshops med deras elever. Institutionen är ett stort hus och de har verksamheter för alla åldrar, små barn till vuxna. Institutionen är både privat och kommunal.
På nedervåningen är det som en skola för barn. Det finns ingen läroplan och kursplan som de jobbar efter och de har ett fåtal utbildade pedagoger så därför vill de själva inte kalla det skola. Men själva formen upplever jag som skolliknande, då eleverna jobbar med en övning som en vuxen leder med en pedagogisk tanke.
På övervåningen är det verksamhet som liknar "daglig verksamhet" som vi kallar det i Sverige. Där befinner sig ungdomarna och de vuxna. I ett rum gör det smycken som de sedan säljer på gator och marknader och ett annat rum "snickrar" de fina träföremål som de och andra kan använda i sin vardag.
I Uruguay finns det ingen skola för personer med funktionsnedsättning efter 14 års ålder. Det är många då som inte vet vart de ska ta vägen och göra med sin vardag. C.A.T.E tar då emot de här ungdomarna/ vuxna och de kan börja delta i den "dagliga verksamheten". Många av dem har blivit lämnade av sina föräldrar. De bor då på hem, liknande barnhem fast för vuxna.
Ana Maria Scampini är föreståndare och har bildat C.A.T.E. Dessutom har hon två boenden där flera av de här ungdomarna och vuxna bor. Ana Maria känns som eldsjäl som har drivit fram de här verksamheterna. Ibland undrar jag hur det skulle ha varit för alla de här människorna om C.A.T.E inte fanns till.
Det flesta av eleverna på C.A.T.E bor utspridda över Montevideo. Därför finns en skolbuss som hämtar upp alla. Det är många elever som ska åka med och bussen får köra runt i staden. Eleverna får då tillbringa mycket tid i bussen och de kommer inte fram till C.A.T.E förrän cirka halv elva.
Jag upplever en bra och varm stämning på C.A.T.E. När eleverna kliver av sin skolbuss och är på väg in i huset ser de glada och förväntansfulla ut. Personalen känns engagerade i sina elever. De ger även intrycket av att de tycker att det är kul och spännande att jag är där och de ger mig chansen att får träffa deras elever och ha dans med dem. Jag kan prata väldigt lite spanska men ändå jag fick förtroendet till att få vara med deras elever och leda mina danspass med dem.
Interiör av C.A.T.E
Foto: Sara Sandberg
C.A.T.E har fått bidrag vilket känns värdefullt och utnyttjat i deras aktiviteter. I ett rum är det anpassat för rörelse och motorik. Det rummet används av en sjukgymnast som kommer en till två gånger i veckan och tränar med barnen. De har även fått bidrag till ett datarum med flera datorer som flitigt används av dem alla. De har en rytmik lärare och en idrottslärare som kommer dit och jobbar med eleverna. Idrottsläraren tar med barnen en gång i veckan till ett badhus där de har simskola.
C.A.T.E har även en egen engagerad psykolog som har kontakt med eleverna och föräldrarna, vilket känns som en värdefull och viktig roll i verksamheten. Bidragen blir viktiga då jag tydligt ser att eleverna blir stimulerade och aktiverade. Det behövs mer pengar då inte finns så mycket material att jobba med under dagarna. Hjälpmedel för att förenkla vardagen saknas också.
Speciellt upplevde jag att de äldre eleverna med autistiska drag blev ibland ostimulerade då det kan vara svårt att hitta något att hitta på med dem. Där tänker jag att det är extra viktigt att hitta hjälpmedel och material för att få igång en anpassad pedagogisk aktivitet. Det känns också viktigt med utbildning och pedagogiskt tänkande kring de här målgrupperna. Jag fick höra att i Uruguay finns det inte för närvarande någon utbildning i specialpedagogik. De fick själva söka upp kunskap kring det här, från internet och böcker men också utbyten från andra länder.
Bland personalen som jobbade fann jag en vilja, kreativitet, och uppfinningsrikhet för att hitta aktiviteter som passar deras målgrupp. De återanvände mycket av vardagliga föremål som de använde i deras verksamhet. Genom att följa och titta fick jag flera idéer att ta med mig hem i mitt jobb. Jag hoppas att det blir en fortsättning på den här kontakten och utbytet vi fått mellan varandra. Nästa steg hoppas jag på blir att visa hur vi jobbar här i Sverige och att fortsätta "bolla idéer" kring pedagogiskt tänkande och livskvalité för människor med funktionsnedsättning.
----------------------* Sara Sandberg, danspedagog på Kulturskolans Resurscenter och Studieförbundet Vuxenskolan i Stockholm.
Flera artiklar av: LatiCe